RFSL: ”Informationsplikt sätter fel fokus”

På ett sätt kan själva denna debatt sägas sätta fingret på det största problemet med den existerande lagstiftningen: den leder till ett felaktigt fokus för samtalet om hiv och det hivpreventiva arbetet och riskerar därmed att åstadkomma själva motsatsen till det som den vill åstadkomma, att minska överföringen av viruset.

Inger Forsgren, ordförande för Hiv-Sverige, Anders Karlsson, läkare på Venhälsan, Åsa Regnér, generalsekreterare RFSU och Per Ole Träskman, professor i straffrätt, lyfte i sin artikel (26/11) frågan om behovet av att göra en översyn av smittskyddslagen och avskaffa informationsplikten för personer som lever med hiv. De fick snabbt mothugg (29/11), från riksdagsledamot Edward Riedl (M) som kraftfullt tar strid för informationsplikten eftersom hiv är ”en kronisk sjukdom med dödlig utgång” och att ”medvetet smitta andra personer med hiv måste ses som ett grovt brott”. Riedl visar här att han missuppfattat tesen i Forsgren med fleras artikel, där det explicit står att ”den som avsiktligt överfört hiv till en annan person ska åtalas”. Riedl visar också att han, liksom många andra, förväxlar ”informationsplikten” med allas vårt ansvar att praktisera säkrare sex. Han skriver: ”Att utsätta en annan människa för risken att få en kronisk sjukdom är ett brott och den tilltänkta sexpartnern har rätt att få veta.” Men att ”utsätta” någon för den risken handlar ju i så fall om att man inte har praktiserat säkrare sex. Det har ingenting med informationsplikten att göra. Riedl verkar tro att de som menar att informationsplikten inte bidrar till hivpreventionen är motståndare till preventionen som sådan och inte är intresserade av att minska överföringen av viruset och att uppmuntra människor till ansvarstagande när det gäller sexuell hälsa.

Det här är ett så pass vanligt missförstånd att jag börjar tro att det är en av effekterna av lagen. Lagen har under så pass lång tid bidragit till att sätta fokus på vad som sägs istället för på vad som görs att många människor inte verkar kunna tänka på hivprevention på något annat sätt.
Allt har kommit att handla om ”de hivpositivas” plikt att informera ”oss, de hivnegativa”. Mediernas ständigt återkommande jakt på ”hivmännen” och ”hivkvinnorna” är en annan effekt. Lagen bidrar till att lägga ansvaret ensidigt på en av personerna som är inblandade i ett sexuellt möte, och legitimerar därigenom mediala hetsjakter. Som om spridningen av hiv-viruset kunde stoppas genom att hänga ut enskilda människor i medierna, och sedan skicka dem i fängelse. Det är kraftigt felanvända resurser.

Ett motstånd mot informationsplikten handlar inte om ett motstånd mot säkrare sex, tvärtom. Anledningen till att RFSL är motståndare mot informationsplikten handlar bland annat om att vi anser att den kraftigt bidrar till att sätta fokus på fel sak: på det som sägs, istället för på det som görs.
Och detta syns alltså också i debatten. Men eftersom det enda som spelar roll när det gäller att hindra fortsatt spridning av viruset är vad som görs, anser vi att fokus för hivpreventionen ska vara detta: att få människor att göra det som stoppar spridningen, det vill säga praktisera säkrare sex. Detta gäller oss alla, såväl människor som har kännedom om sin positiva status som andra.

Den 7 december skriver Åke Örtqvist, smittskyddsläkare, Peter Gröön, landstingsjurist, Ingela Berggren, Ingegerd Hökeberg, Bo Svenungsson och Björn Eriksson, biträdande smittskyddsläkare, ett inlägg där de väljer en annan väg än Riedl för sin argumentation. De anser att informationsplikten ska bestå eftersom det inte finns några bevis för att den minskar testningsfrekvensen, vilket Forsgren med flera uttryckt farhågor om. Men också för att ”det inte på ett enkelt och säkert sätt går att fastställa när det finns, respektive inte finns, en beaktansvärd smittrisk”, det vill säga vilka hivpositiva som i en given situation riskerar att föra viruset vidare.

Det var länge sedan jag såg en så pass tydlig demonstration av problemen med informationsplikten och dess styrning av fokuset för samtalet om hivprevention. För det är ju just det: det går inte att i varje sexuellt möte fastställa om det finns en risk för överföring av hiv-viruset. Men detta beror inte bara på det som smittskyddsläkarna lyfter fram, att många hivpositiva som medicinerar har så pass låga virusnivåer att det verkligen går att ifrågasätta om sexuell kontakt med dessa personer utgör en i lagens mening ”beaktansvärd risk” för överföring. Det beror ju också på att många människor som bär på hiv-viruset saknar kännedom om detta. Några kanske har undvikit att testa sig just på grund av informationsplikten (att testningsfrekvensen är hög i Sverige i en global jämförelse, som smittskyddsläkarna framhåller, säger ju ingenting om informationspliktens inverkan på detta, den höga frekvensen kan lika gärna bero på andra positiva inslag i smittskyddslagen, som rätten till kostnadsfri testning). Andra kanske själva just har fått viruset överfört och har därför ingen kännedom om sin nya positiva status, medan deras virusnivåer däremot är som högst – innan kroppens naturliga försvar tryckt ned virusnivåerna. Risken för överföring av viruset är alltså som störst just när en person nyligen själv har fått det överfört – vilket kan jämföras med att många personer som lever med hiv och medicinerar har virusnivåer som inte ens är mätbara och som en konsekvens har låg risk att föra viruset vidare.

Att försöka stoppa spridningen av viruset genom att lägga fokus på att personer som har kännedom om sin positiva status ska ”informera” andra om det är alltså problematiskt på många sätt. Det skapar en illusion av att grupperna hivpositiva och hivnegativa enkelt kan skiljas åt – och att det därför är möjligt att placera ansvaret ensidigt och ha lagar som ska upprätthålla detta ansvar. Det skapar också en illusion av att en person, med smittskyddsläkarna med fleras ord, i ett sexuellt möte har möjlighet att ”själv / …/ få avgöra om han/hon vill utsätta sig för en infektionsrisk” baserat på vad som sägs. Argumentationen är djupt olycklig då möjligheten att få göra sådana val inte finns i verkligheten.

Du kanske träffar en person som berättar för dig om sin positiva hivstatus och att denne medicinerar. På grund av den informationen väljer du att inte inleda en sexuell relation med personen. Istället träffar du en annan person, som inte berättar om sin hivpositiva status, eftersom personen själv saknar kännedom om detta och därför inte medicinerar. Om detta möte sedan leder till en sexuell kontakt och ingen av er tar ansvar för att praktisera säkrare sex så utsätter du dig för en långt större risk för att få hiv-viruset överfört än om du inlett en relation med den första personen.

Jag skulle önska att samtalet om hiv och hivprevention i Sverige började handla mer om vad som görs, eller snarare om vad som alltför ofta uppenbarligen inte görs. Det enda som kan stoppa den, ständigt ökande, överföringen av hiv-viruset, är att vi alla tar ansvar för att alltid praktisera säkrare sex. Du kan aldrig veta vilken hivstatus en person du träffar har, därför måste du alltid själv ta ansvar för din egen sexuella hälsa i varje sexuellt möte.

Det skulle också vara givande att få se lite exempel på svensk självreflektion och självkritik. Som Forsgren med flera poängterade, och vilket också Åsa Regnér framhåller i sin slutreplik (9/12), bryter alltså den rådande svenska lagstiftningen kraftigt mot rekommendationerna som kommer från UNAIDS, FN:s organ för frågor som rör hiv/aids. Sverige är en av de allra största bidragsgivarna UNAIDS. Hur kommer det sig att vi anser att vi inte behöver ta hänsyn till rekommendationer som kommer från ett organ vars kompetens vi uppenbarligen har så stor tilltro till?

DNDebatt: ”Informationsplikten om hivsmitta måste avskaffas”

DNDebatt: ”Informationsplikten för hiv ska vara kvar”

DNDebatt: ”Informationsplikten är viktig”

DNDebatt: ”Frågan om hivöverföring bör utredas även i Sverige”