När Gabrielle Boulianne-Tremblay var 15 år började hon skriva om en kvinna. Då såg hon det som fiktion. I dag beskriver hon hur skrivandet också blev ett sätt att föreställa sig en framtid för sig själv.
– Jag växte upp utan information om vad det innebar att vara trans. Jag kände mig ensam och försökte förstå vad som hände med mig. När man är 15 har man inte så mycket liv i ryggsäcken. Man drömmer mer om vad man kan bli.
Arbetet med romanen pågick i många år, och berättelsen förändrades i takt med att Gabrielle själv gjorde det och kom så småningom att bli autofiktion. Hon minns perioder då hon tvivlade på att berättelsen någonsin skulle nå läsare.
– När man har arbetat med något i tio år och ingenting händer, tänker man att man kanske borde släppa det. Men om jag hade gjort det skulle jag inte vara här. Den här boken har räddat mitt liv.
Sin egen dotter har funnits ute i fem år men är först nu översatt till svenska. Gabrielle återkommer ofta till mötena med dem som läst den. Vid en signering i Montréal kom en pappa fram och tackade henne: boken hade hjälpt honom att förstå sin transdotter bättre.
– Jag ville nå så många som möjligt med boken. När någon läst klart vill jag att det ska kännas som att de har mött en människa.
En sak hon särskilt hoppas att läsarna förstår är skillnaden mellan könsidentitet och sexuell läggning. I romanen lever huvudpersonen till en början tillsammans med en homosexuell man. När hon börjar leva som kvinna förändras deras relation: han är inte längre attraherad av henne.
– Om läsarna förstår den skillnaden efter att ha läst boken har jag uppnått något.
Gabrielle uppskattar att omkring 80 procent av romanen bygger på hennes eget liv. Just familjens historia har hon däremot skrivit om en del. Hennes egna föräldrar accepterade henne nämligen när hon kom ut, och det gör inte bokens föräldrar.
– Jag vet att många inte får det stödet jag fått. En del föräldrar förskjuter sina barn och jag ville skriva för dem.
När jag frågar om hon har blivit den kvinna hon föreställde sig som ung blir Gabrielle tyst en stund. Frågan berör henne.
– Jag visste vem jag var, men jag ville inte vara den personen. När folk sa mitt dödsnamn lyssnade jag inte, och jag uppfattades som konstig för att jag inte reagerade…. Jag drömde om att bli en kvinna som kunde hjälpa andra och jag är en bit på väg.
I uppföljaren till Sverige-aktuella ”Sin egen dotter”, La Fille de la Foudre, går hon längre in i sitt eget liv. Där skriver hon bland annat om psykisk ohälsa och om att ha använt alkohol för att hantera starka känslor.
– Den första boken svarar på frågan ”Vem är jag?”. Den andra svarar på ”Hur mår jag?”. Vad händer efter att man har kommit ut, när kön och identitet inte längre är den största utmaningen?
Samtidigt följer hon med oro samtalet om transpersoner i Nordamerika. Hon beskriver ett hårdare klimat och säger att utvecklingen i USA känns nära även i Québec. Men hon talar också om motståndskraft.
– Vi ska inte tillbaka in i garderoben. Kommer ett nytt ”Stonewall” är vi redo. Transkvinnor har blivit så missförstådda, men jag känner att vi tar vår plats nu, inom alla möjliga områden.
På Bokmässan medverkar Gabrielle i ett samtal med titeln ”Hur många liv kan en människa ha?”. Jag frågar om svaret på den frågan.
– Minst lika många som en katt. Nio liv. Man förändras med de utmaningar livet ger en.
För henne blir de liv som ryms i en människa tydliga också i läsarnas reaktioner. Transpersoner har berättat att de för första gången känt igen sig i en bok. Andra har fått syn på erfarenheter de tidigare inte förstått.
– Jag vill att svenska läsare ska se människan bakom transpersonen. Vi drömmer, har önskningar och vill ha ett sammanhang, precis som alla andra.
24 sept Gabrielle Boulianne-Tremblay i rundabordssamtal med Michel Jean och Jocelyne Saucier på Göteborgs stadsbibliotek kl 12.00
24 sept Hur många liv får en människa ha? Ett samtal om förändring, identitet och drömmen om att börja om På Bokmässan Monter B08:86, Bokmässan i Göteborg, kl 14.30
