”Ge dem lite tid.” Det är ett råd som många av oss har fått efter att vi berättat vilka vi är. Man säger att föräldrar måste få vänja sig. Tänka om. Bearbeta. Vi ska förstå att det är svårt för dem. Och visst, människor kan behöva tid för att ändra föreställningar som de burit på hela livet. Men under tiden finns någon som väntar och längtar på att bli älskad.

När jag tar del av Andreas och Thomas Wijks berättelse i aktuella boken Pappa eller pastor? blir jag berörd av att de har hittat fram till varandra. En pappa som omprövar sin övertygelse och en son som nu får möta honom som han alltid önskat. Det finns hopp i det. Deras berättelse kan öppna dörrar i familjer där samtalen fortfarande har fastnat. Eller aldrig ens börjat.

Samtidigt är det nåt som skaver.
Att en hel bok handlar om en så i grunden enkel grej som att Andreas är gay. Och att det är ett ”problem” som skapar så mycket oro, stress och tankar. Jag fattar att omständigheter påverkar en människas syn på livet. Men inom mig bubblar det: ”Han är bög, släpp det och gå vidare!” Det finns liksom så mycket annat att lägga tankekraft på än om ens barn gillar killar eller tjejer. Jag läser om alla deras år innan försoningen. På vad de åren kostade. Vilket slöseri av viktig tid.

Den som kommer ut har ofta redan gjort ett enormt arbete. Försökt förstå sina känslor, sökt efter orden och föreställt sig alla möjliga reaktioner. Kanske övat på meningen hundra gånger innan den till slut kommer. Då kan ett ”vi behöver tid” kännas som att bli lämnad ensam när man äntligen vågat be om närhet.
Jag tror att många föräldrar älskar sina barn även när de reagerar illa. Men kärleken måste också få plats i reaktionen. För HBTQ+personer som möts av förnekelse, tystnad eller försök att förändra sin sexualitet eller identitet, hjälper det inte att kärleken sägs finnas där innerst inne. Den måste nå fram. Det måste gå att vara överrumplad och ändå säga: Jag älskar dig. Det går att ha frågor och brottas med sin tro och sina övertygelser och samtidigt se till att ens barn känner sig tryggt.
Föräldraskap innebär ansvar. Och det innebär att inte ta för givet att ens barn är strejt. Det innebär att vara öppen för signaler. Att läsa på, söka stöd, och prata med andra föräldrar. Barnen ska vara det viktigaste i livet. Behandla dem som det.

Det är fint när en förälder förändras, när man som Thomas blir lyhörd och mottaglig. Det förtjänar att uppmärksammas, det förtjänar kärlek.
Men man är inte skyldig att stå redo med en kram så snart föräldern har hunnit ikapp. Sår kan finnas kvar, och tilliten kan ta tid att bygga upp igen. Alla berättelser får heller inte lyckliga slut. Några fortsätter att vänta, ibland hela livet. Andra behöver gå vidare för att kunna må bra.
Jag hoppas att Andreas och Thomas bok får en och annan föräldrar att förändras. Att de läser den och inser att de måste agera, visa kärlek. Veckor, månader, år försvinner, och till slut kanske barnet inte längre vill vänta. Förståelse kan ta tid. Men du ska inte behöva vänta på kärlek och acceptans.

(Texten var publicerad i QX oktober)