Det här med att vara samboende är en fin sak.
Men inte helt okomplicerat.
     Jag, som är 42, har alltid sett mig själv som ett vettig människa som är relativt lätt att leva med. Men efter tre långa förhållanden (nu inne på ett fjärde), alla med olika grader av samboskap, har jag börjat vackla i inställningen till att jag är så himla förträfflig att leva med egentligen. För trots att pojkvännerna varit olika så har ”tjafsen” varit desamma. En återkommande grej är att jag alltid tycker att jag har rätt och att det är de som gör fel. Och såklart har jag resonerat så för man utgår ju från sig själv, vet vad som är rätt och vad som är fel i livet vid det här laget, och gör någon ”fel” så säger man det. Och det är ju alltid bäst att vara ärlig och ta upp problemen direkt..?

     Men. Tänk att den här personen jag lever med har helt annan uppfostran och helt andra vanor i ryggsäcken? Och det här med ”rätt” och ”fel” inte är så svart/vitt som jag alltid sett det. Att inte göra rätt på mitt sätt betyder då inte att han automatiskt gör fel.

”Att inte göra rätt på mitt sätt betyder inte att han automatiskt gör fel”



      Att flytta ihop har för mig liksom aldrig handlat om att förena en inredningsstil med en annan, det löser sig oftast. Nej, den stora utmaningen är att tillåta att invanda mönster luckras upp och att man öppnar sina sinnen för att nu vara två individer som har helt olika rangordningar och referenser till vad ”hålla ordning” och ”måste-göras” betyder. Ett hårstrå i handfatet kan få honom att äcklas, medan jag inte ens ser det. En väska kan stå i hallen i tre veckor utan att han störs över det men det brinner i skallen varje gång jag kommer hem och ser den. Vi är olika helt enkelt.
Och det kanske inte är supernödvändigt att ta den där fighten om att diskmaskinen alltid ska plockas ur direkt den är klar, eller att det inte får stå fler par skor än tre framme för annars blir det rörigt. Eller att han glömmer att slänga sina tomma snusdosor och jag under en kväll kan hitta fyra som borde åkt i soporna för länge sen.

För det är inte hela världen. Samboskap handlar om att se varandras fel och brister och att välja sina strider. Man kan inte smälta samman i nån slags omedelbar enhet där allt funkar friktionsfritt. Min kille formar mig så som jag formar honom. Och att komma fram till detta tog typ 15 år och ett par ex. Men när fan blir gammal så lär han sig att välja strider, att tumma på löjliga principer, men framförallt:
Att samboskap i slutändan som sagt är en väldigt fin sak.