Sara Lövestam: ”Alla de som aldrig lyckas få barn är inte olyckliga resten av livet”

Porten öppnas och fram kikar ett välbekant, om än något påpälsat, ansikte prytt av både ett par solglasögon och en mössa neddragen i pannan (Sverige i april, behöver jag säga något mer?) Sara visar vägen till ett bänkbord i närheten. Vårsolens timida strålar letar sig fram genom trädkronorna och över bostadshusen, men når tyvärr inte vårt bord. Hon tar fram de limegröna sittunderlagen hon har tagit med sig och vi slår oss ned. Sist vi träffades var för bara två veckor sedan när vi spelade in promotion-filmer för hennes nya roman. Då befann vi oss på hennes balkong och hennes alldeles nyfärgade lila och så omsorgsfullt lockade hår blåste i den starka vinden. Dagen efter skulle hon göra sin första cellgiftsbehandling mot den livmoderkroppscancer som så ovälkommet äntrat hennes liv tidigare i år. Som om hon har läst mina tankar säger hon:

– Jag trodde att jag skulle ha tappat mitt hår till nu, men allt är faktiskt kvar. Jag nästan väntar på att det ska börja lossna i duschen. Jag orkar liksom inte tvätta håret en gång till.

Hon har valt att inte raka av sig håret på förhand för att hon vill uppleva allt som cancern för med sig. Inte helt förvånande ändå eftersom Sara, kanske något arbetsskadad, har en röst i bakhuvudet som gör sig hörd varje gång hon går igenom något tufft: “den här erfarenheten kan jag använda i en framtida roman”.

Och det är precis så, tack vare just den rösten, som idén till Saras senaste roman Ljudet av fötter kom till liv.

Ljudet av fötter är första delen i en (redan färdigskriven!) trilogi om Monika, en universitetsforskare, som de senaste elva åren har försökt skaffa barn. När vi möter henne ska hon just göra sin tredje och sista landstingsfinansierade IVF-behandling, och med tankarna på barn väcks även tankarna på hennes egen barndom och det genetiska arv hon vet så lite om. Monika är nämligen uppvuxen i fosterhem och känner inte till mycket om sin biologiska familj och släkt. För att besvara stora och existentiella frågor som ”vem är jag? Varifrån kommer jag? Vad lämnar jag efter mig?

Vad betyder jag?” börjar hon släktforska. Ljudet av fötter är till lika stor del en berättelse om den starka viljan att skaffa barn men inte kunna, som en släkthistoria som löper över flera generationer. Det har tagit Sara hela åtta år att skriva trilogin, och det känsliga ämnet ofrivillig barnlöshet är något som grundar sig i Saras egna erfarenheter.

– När jag ville börja försöka skaffa barn besökte jag en barnmorska som sa att jag har många ägg och en snygg livmoder. “Du kommer bli gravid inom ett år” sa de till mig, precis som de säger till Monika.

Men Sara blev inte gravid inom ett år. Eller under nästkommande år. Eller det därpå. Istället påbörjades en period av fertilitetsbehandlingar och vad Sara beskriver som ett utdraget trauma. Det finns flera mycket smärtsamma aspekter i att inte kunna skaffa barn. En av dem, menar Sara, är känslan av att ständigt misslyckas. Att som kapabel människa inte kunna åstadkomma det som till och med en amöba klarar av – att föröka sig. Men framförallt minns Sara hur hela hennes liv delades upp i, och formades utifrån, tvåveckors-intervaller: tiden mellan ägglossning och mens och tiden mellan mens och ägglossning. Att varje månad kastas mellan hopp och förtvivlan, och att månad efter månad hånas av den röda fläcken i trosorna.

– Det är mental tortyr att varje månad se sina drömmar gå i kras, säger Sara. Så till slut bestämde jag mig för att det fick räcka. Jag ville inte försöka längre.

Med en IVF-behandling kvar bestämde sig Sara för att inte genomföra den. Men till skillnad från vad vi kanske är vana vid att läsa, se och höra om barnlösa som aldrig får sitt efterlängtade barn, har Sara inte levt olycklig i alla sina dagar.

– Så fort jag hade bestämt mig för att sluta försöka kände jag bara en enorm lättnad. Man sörjer så mycket under tiden man försöker, så när jag väl släppte det så släppte jag det. Och idag är jag nog glad att jag inte fick barn, säger hon och pausar. Men jag hade varit glad om jag hade fått barn också.

– Det finns en föreställning i samhället om att de som försöker få barn vill det av hela sin själ och är beredda på att offra precis allt för det. Men för mig var det inte så. Innan jag började försöka funderade jag mycket på om jag ens ville ha barn och vägde för- och nackdelar. Och även om jag ville ha det då så kanske det inte längre känns värt efter fem eller sju eller elva år av försök. Drömmen om barn var en av många drömmar och egentligen har jag haft andra drömmar som har varit starkare. Som att jag som fyraåring drömde om att bli författare.

”Nu när vi äntligen har fått heteroprivilegiet att sanktionerat kunna skaffa barn kommer ju också heteroproblemet att inte kunna skaffa barn. Och det kan vi väl också prata om?”

Den oförståelse och okunskap Sara har sett tror hon bottnar i att de allra flesta vuxna personer har barn, och att barn för dem är det allra viktigaste. De utgår ifrån att ofrivillig barnlöshet upplevs på samma sätt som om någon skulle ta deras barn ifrån dem. Saras blick, som inte längre är dold av de mörka solglasögonen, vilar över det lilla bostadsområdet.

– Precis som föräldrar kan säga ”du förstår inte för att du inte har barn” kan jag säga ”du förstår inte, för du har inte gått igenom en barnlöshet och gått vidare”. Så med den här boken ville jag förmedla den tillvaro som man befinner sig i när man försöker skaffa barn.

– Och det känns också viktigt inte minst för HBTQ-världen. Nu när vi äntligen har fått heteroprivilegiet att sanktionerat kunna skaffa barn kommer ju också heteroproblemet att inte kunna skaffa barn. Och det kan vi väl också prata om?

Att vara öppen med sin erfarenhet av barnlöshet har inte varit enkelt, men Sara förklarar att hon har fått styrka i att hon redan tidigare har kommit ut och brutit mot en stark norm.

– Vi som någon gång har kommit ut har en superkraft i att vara normbrytande. Vi vet att jorden inte går under om vi gör det igen och vi vet att vi alltid kommer kunna hitta vårt stöd någonstans.

Sara ville inte att boken skulle bli en självbiografi och inte heller att huvudkaraktären Monika skulle läsas som Sara. Hon ägnade därför mycket tid åt att mejsla fram Monika och att särskilja dem från varandra. För de yttre skillnaderna hade hon två lösningar: 1) hon gjorde Monika straight och 2) gav henne breda höfter. (Lite gulligt att Sara som är så starkt förknippad som HBTQ-person tycks identifiera sig lika mycket som någon med smala höfter). Och QX-läsare behöver såklart inte oroa sig, det finns queert läckage genom hela berättelsen, framförallt i de kommande två delarna, meddelar Sara. Även Monikas tonårige granne Texas som spelar en stor roll i boken (en helt underbar karaktär för övrigt) är queer. Sara har till och med skrivit en ungdomsbok med Texas som huvudroll, där Monika bara figurerar som biroll: En stark nolla (kolla upp den, den är underbar!) Den fina och något omaka relationen mellan Monika och hennes tonårige granne står till stor del för det varma, humoristiska och lättsamma i Ljudet av fötter. För trots sitt tunga tema är boken givetvis skriven på Saras karaktäristiskt kvicka och roande manér.

När vi börjar gå tillbaka mot Saras port berättar hon att hon precis har gått in i toppveckan. För i likhet med processen att försöka skaffa barn har hennes liv återigen delats upp i veckointervaller, och denna gång i veckor om tre (och självklart har hon namngivit de olika veckorna). Den första veckan efter behandlingen är den sämsta och har fått namnet kortisonveckan. Vecka två kallar hon farliga veckan eftersom hennes immunförsvar är mycket lågt då (med andra ord: håll er fan ifrån henne!) och den tredje toppveckan. Och ja, visst älskar vi Sara ännu lite mer för att hon kallar en vecka under sin cancerbehandling för toppvecka?

Men trots att Sara under samtalet har droppat ett flertal skämtsamma kommentarer om sin cancer är det fortfarande cancer vi talar om och Sara berättar att hon har haft en dödsångest hon aldrig tidigare känt. Att inte heller få fira, sprida och göra allt det hon hade tänkt med den bokserie hon så länge sett fram emot att få släppa, är något hon sörjer. Det här skulle ju vara Monikas vår, menar Sara. Hon skulle sitta i tv-soffor och prata om Monikas och sin egen erfarenhet av barnlöshet, men istället tvingas hon tillbringa våren i sällskap av cellgifter.

– Förhoppningsvis är detta också en erfarenhet jag kan skriva om i framtiden. En sak kan jag då verkligen säga: min livmoder har verkligen fuckat med mig. Och nu när jag fick den bortopererad i och med cancern märkte jag att jag inte sörjer den. Eftersom jag redan hade slutat försöka få barn och gått vidare känner jag ingen sorg över att jag tvingades operera bort min, visserligen snygga men, väldigt svekfulla livmoder.