37-årige Anton Lundholm växte upp i frikyrkliga sammanhang i Småland. Hans föräldrar var aktiva i Svenska Missionskyrkan, i dag Equmeniakyrkan. Det var en trygg och lycklig barndom i en familjär församling där hbtqi-personer inte syntes till.

– Jag kände ingen homosexuell, jag hade bara sett Jonas Gardell på tv. När jag såg öppet homosexuella och Prideparader blev jag arg och irriterad över att de skulle ta plats. Det kändes som något som djävulen var inblandad i.

När han blev tonåring märkte Anton att han inte drogs till flickor utan till pojkar. Då hade han själv sökt sig till karismatiska frikyrkliga sammanhang där den helige ande, tungotal och en hög bibelsyn stod i fokus.

– I de karismatiska miljöerna är man sällan inkluderande mot hbtqi-personer, framför allt är det de homosexuella som fördöms hårt. Man tolkar bibeln väldigt bokstavligt.

Han såg sin homosexualitet som en synd vilket han säger var en lättnad, eftersom man kan bli kvitt en synd om man får förlåtelse från Gud.

– Jag har ett tydligt minne av när jag stod framför min garderobsspegel och tittade på mig själv. Det var första gången som jag verkligen förstod att mina känslor inte bara skulle försvinna. Att jag attraheras av män kommer inte bara att ge med sig av sig själv.

Omvändelseterapin skulle göra honom heterosexuell

Enligt det Anton hade lärt sig genom sin tro behövde han bekänna sin synd för att kunna bli fri. Han började berätta om sin homosexualitet för pastorer, själavårdare och psykologer.

– Direkt efter jag hade berättat fick jag en lättnadskänsla som jag tolkade som att det fungerade. Men eftersom min homosexualitet aldrig försvann behövde jag ju göra om det hela tiden. Jag berättade mer och mer privata tankar och bekände självutlämnande saker. Ju mer förnedrande det var ju större lättnad kände jag efteråt.

Till slut hade Antons längtan att bli av med sin homosexualitet lett honom till ett kristet möte på en plats i Sverige, där han stod framför hundratals personer och erkände sin homosexualitet.

– Alla slöt upp runt mig för att be om att jag skulle bli befriad. Det luktade svett och dålig andedräkt. Jag kände mig omsluten av varma kroppar. Det var väldigt intimt och väldigt dubbelt. Eftersom det var män som skulle be för mig så fick jag den här närheten jag längtade efter. Men på ett sjukt sätt, eftersom de samtidigt bad och tog på mig för att jag skulle bli kvitt mina känslor.

När han var 20 år kände han sig kallad till en missionsorganisation i Sydafrika. Där genomgick han en strikt form av omvändelseterapin som tärde på hans psykiska hälsa.

Till slut kunde han inte lyfta sina ben

– Jag satt på en stol i ett litet rum utan fönster. Pastorerna satt mitt emot mig på varsin stol. De ställde knappt några frågor utan jag fick direkt diagnosen att min homosexualitet berodde på en frånvarande pappa. Omvändelseterapi för både kvinnor och män bygger på att det ska finnas ett problem i relation till just pappan. För mig var det konstigt för jag hade ju alltid sett min pappa som närvarande, men eftersom han jobbade 40 timmar i veckan var det enligt dem tillräckligt för att han skulle räknas som frånvarande.

Efter diagnosen från pastorerna fick Anton uppgifter som skulle hjälpa honom att bli heterosexuell. Han ordinerades att gräva i sig själv och i sitt undermedvetna.

– Jag fick skriva långa listor på filmer jag sett och sexuella fantasier jag haft, allt som skulle kunna vara en ledtråd till när onda andar hade krokat fast i mig.

Uppgiften gjorde Anton sjuk. En morgon vaknade han upp och märkte att han inte längre kunde lyfta sina ben. Han hade gått in i väggen.

– Jag anklagade inte pastorerna. Terapin var ju något som jag ville göra. Motståndet i min kropp trodde jag kom från djävulen.

Antons listor fylldes på snabbare än vad han hann gå igenom. Han blev inte av med sin homosexualitet och omvändelseterapin rann ut i sanden. Tillbaka i Sverige skulle hans försök att ta död på sina känslor i stället handla om att be till Gud och ”tänka rätt”. Han blev förälskad i en tjej och ett tag trodde han att han äntligen lyckats. Men känslorna försvann.

Gav upp och kom ut som gay

– Jag kände tydligt inom mig att det inte var rätt. Det var både förvirrande och förkrossande. Men i dag ser jag det som att jag blev räddad från ett väldigt jobbigt liv.

2012 gav Anton upp och bestämde sig för att komma ut som homosexuell till sin familj. Han var nu 28 år och hade blivit kär i en kille. Hans familj tog det bra och stöttade Anton.

– I kyrkan är vi väldigt förälskade i vittnesbörd, och det är hbtqi-communityt också. Man vill gärna höra berättelser om hur underbart det känns efter man kommer ut. Men så var det inte för mig. Trots att min familj tog det bra mådde jag väldigt dåligt. Jag var själv helt övertygad om att jag som homosexuell skulle komma till helvetet. Men jag var så trött efter alla år, och jag orkade inte stå emot mina känslor längre.

Efter Anton kom ut led han av existentiell ångest med år av trauma att försöka bearbeta. Han var rädd för att somna på kvällarna ifall han skulle dö i sömnen och vakna upp i helvetet. Relationen med förälskelsen blev kortvarig och Anton träffade snabbt en ny kille, som han idag är förlovad med.

­ – Min kille och jag har liknande bakgrunder. Så under våra första år ihop var det mycket ångest att bearbeta och gråt ner i kuddarna.

Är fortfarande sjuk från terapin

Idag är Anton sjukskriven på deltid för utmattning, tio år efter att han kom ut. Han är fortfarande religiös men har hittat en självacceptans i sin tro. Han föreläser om sina upplevelser och har skrivit självbiografin Välkommen in i min garderob, vilket hjälpt honom att bearbeta det som hänt.

Samtidigt bubblar nu en debatt i Sverige om att förbjuda det som Anton genomgick. Men själv tvekar han på om en kriminalisering av omvändelseterapi är rätt väg framåt.

– Jag är i grunden positiv till ett förbud mot omvändelseterapi, för jag vill ju inte att det ska förekomma. Men jag blir också rädd för att ett förbud kan göra det svårare för människor att ta upp de här känslorna. Som troende är man ofta en del av små och tighta församlingar i mindre städer där det finns en stark lojalitetskänsla. Jag tror att det skulle bli svårare för personer att flagga för att de upplever påtryckningar om det skulle innebära att ens mamma eller pappa riskerar böter eller fängelse.