Andrea, berätta vem du är?
– Jag heter Andrea och är 32 år, jag föddes i Medellín i Colombia men växte upp i Munkedal på den svenska västkusten med mamma, pappa, lillasyster och storebror. Jag flyttade till Göteborg för sex år sedan eftersom Göteborg har bättre jobbmöjligheter när det kommer till socialt arbete och arbeten som rör mänskliga rättigheter, men också för att jag tröttnade på att se och göra samma saker som jag gjort i majoriteten av mitt liv. Jag var i behov av nya intryck, människor och sammanhang.
– Just nu jobbar jag på Motståndskraft mot rasism som är ett antirasistiskt projekt som riktar sig till unga i Nordöstra Göteborg. På fritiden gillar jag att umgås med vänner, spela TV-spel, resa och åka skidor.
Jag läste på adoptionscentrums instagram där du intervjuas att du säger, ”För min egen del har det alltid varit självklart för mig själv vem jag är”, hur kommer det sig?
– Jag vet att det kan låta både naivt och privilegierat men jag vet inte vem jag skulle vara om jag inte var mig själv. Jag önskar att det var lika enkelt för alla att leva öppet och kunna vara den man är och den man vill vara. Men så länge världen inte ser ut så vill jag vara med och arbeta för att skapa trygga rum dit man kan söka sig och vara sig själv.
Vem har betytt mest för dig i din ”komma ut och kunna vara dig själv”-process?
– Jag tror inte att det är en specifik person som fått mig att ”komma ut” och vara mig själv.  Men mötesplatsen Gays in Angered här i Göteborg är absolut en del i den processen, i det rummet var det första gången jag träffade andra i min ålder som också var HBTQ-personer och ickevita med bakgrunder från olika utomeuropeiska länder. Där kunde vi diskutera både identitet kopplat till HBTQ och etnicitet och relatera till varandras känslor och upplevelser. Flera av de jag träffade där är fortfarande några av mina närmaste vänner vilket jag är otroligt tacksam över.

Som svart och hbtqi-person, känner du av ett dubbelt utanförskap då, på vilket sätt?
– Självklart känner jag av ett utanförskap och en minoritetsstress av och till då vi lever i ett samhälle med en stark vithetsnorm och heteronorm. Det har hänt att jag utsatts för homofobi, men det är väldigt sällan, jag tror att det delvis har att göra med att många i det offentliga rummet läser mig som en ung svart kille vilket skyddar mig från homofobin.
– Däremot har jag utsatts för rasism genom åren, både på arbetsplatser, i skolan från lärare, på offentliga platser, men också i olika HBTQ-sammanhang vilka jag upplever som väldigt vita rum där frågor om rasism sällan får ta plats och icke vita HBTQ-personer sällan blir representerade.
Vad i ditt liv har kommit till av en slump?
– Ibland funderar jag mycket på om jag tror att saker händer av en slump eller om jag tror att allt i livet sker av en orsak och jag har faktiskt inte kommit fram till något svar på den frågan. Jag kan bli galen av att tänka på sånt för mycket.

Vad saknar du i ditt liv?
– Egentligen saknar jag inte så mycket, jag är nära med min familj, har otroligt bra vänner och jag har träffat många nya vänner det senaste året som jag verkligen uppskattar att de kommit in i mitt liv. Mitt jobb på Motståndskraft är en dröm, jag har otroligt kompetenta och inspirerande kollegor vilket gör mig till en bättre version av mig själv. Men om jag skulle säga något jag saknar så skulle det väl vara lite mer flexibilitet när det kommer till att styra över min egen tid, en större lägenhet som passar mitt liv bättre och varför inte en partner, men allt det där kommer förr eller senare, jag känner ingen stress.
Vad skulle få dina vänner att säga ”det där är typiskt Andrea”?
– Det enda jag kan komma på i stunden är att jag tappar bort saker hela tiden tyvärr. Min telefon, nycklar, ryggsäck.. Jag är helt hopplös när det kommer till att veta var jag har lagt saker.

Du är 32 år idag, om du ser tillbaka på ditt liv, finns det något du ångrar eller känner att du borde gjort annorlunda?
– Jag försöker att inte ångra saker eller tänka så mycket på att jag skulle gjort på det ena eller andra sättet. Jag litar på att jag fattade rätt beslut i den stunden med den erfarenheten och känslan jag hade då och nu är jag där jag är och kan bara jobba ut efter de beslut som redan är tagna. Och om det är något som skulle gå att ändra på så försöker jag att göra det så gott som det går men jag tror att man bara bli ledsen och besviken på sig själv av att gå runt och ångra saker.

Vad är du mest stolt över?
– Oj, tyvärr har jag väldigt svårt att svara på frågor som ”höjer upp” mig själv vilket är synd för jag tycker om när människor kan säga vad man är bra på och stå för att man tycker det. Men om jag måste svara skulle jag säga att jag är relativt stolt över min arbetskarriär med tanke på att jag i princip inte haft några lärare som trott på mig under skolgången, jag är stolt över att det har gått bra trots allt.

Jag såg att du var på QX-galan 2023, hur var det?
– Nej men helt sjukt!  Jag har ju galet impostersyndrome. Jag har alltid kollat på QX-galan på TV under min uppväxt och sen att bli nominerad till priset Keep up the good work var helt sjukt ärligt talat. Det finns så många människor som gör bra saker för HBTQ communityt så att bli omnämnd i ett sånt sammanhang kändes lite overkligt. Men det var en trevlig kväll och jag hoppas att jag får möjligheten att gå igen någongång det hade varit roligt.

Du är delaktig i West Pride, hur kommer det sig och vad är din roll där?
– I min familj har det alltid funnits ett stort intresse för samhällsfrågor och föreningsengagemang på olika sätt så för mig känns det självklart att engagera mig i något jag tycker är viktigt. Jag var volontär för första gången för ca 10år sedan och sen har jag varit det av och till.
– Sedan några år tillbaka har jag suttit i föreningens styrelse och sedan förra året har jag också jobbat som områdesansvarig för volontärsamordningen vilket innebär att jag ansvarar för rekrytering, utbildning och koordinering av våra volontärers arbete. Utan volontärer skulle festivalen vara omöjlig att genomföra då de är få som jobbar på kansliet året om och festivalen är gratis för alla våra besökare för att tillgängliggöra den för alla oavsett vilka ekonomiska möjligheter man har.
Vad får man inte missa?
– Det är så mycket som händer under festivalveckan, allt ifrån intressanta samtal och föreläsningar i Pride House på stadsbiblioteket. Men också hela viben som kommer att vara i Pride Park på Bananpiren under fredagen och lördagen.
– Två av mina vänner Malake och Mina Gino kommer att uppträda vilket jag ser otroligt mycket fram emot.  För min egen del ser jag också fram emot att hänga med vänner då vissa av dom är personer jag endast träffar under pride varje år.
När gick du din första parad och hur var det?
– Min morfar tog med mig till min första prideparad, jag är osäker på vilket år det var men jag tror att det var under hösten 2015 i Uddevalla.
Vad är det bästa med Göteborg?
– Typ allt (skrattar)! Jag har känt mig hemma här sedan första dagen jag flyttade hit, det finns så mycket mer möjligheter här än på landet.
– Det är här jag har majoriteten av mina vänner, mitt jobb, min lägenhet och nu har även min syster och hennes sambo flyttat hit. Jag kan i dagsläget inte se att jag skulle flytta någon annan stans även om det skulle vara kul att testa att bo utomlands någon gång, pensionärsdrömmen är en lägenhet i Spanien.

Hur ser ditt liv ut om 10 år?
– Jag märker att jag lever ganska mycket dag för dag. Jag har ingen större plan för hur jag lever mitt liv om fem, tio eller femton år men jag hoppas att jag fortfarande har möjlighet att jobba med saker jag tycker är kul som inspirerar mig och andra, att jag kan jobba mer på distans för att kunna vara mer närvarande med familj och släktingar som inte bor i Sverige. Om man har partner eller familj får tiden utvisa.