WAD: ”Jag märker inte av att jag är hivpositiv”- Ola, 54, berättar

Hela barndomen visste Ola Lindström att han skulle bort från den lilla by utanför Sundsvall som han kommer ifrån. Mobbningen för att han inte var som de andra sportintresserade flanellskjorteklädda killarna ledde till slut till att han under gymnasietiden försökte ta sitt liv. 

     – Som tur är lyckades jag inte, så i mitten av 80-talet sökte jag jobb som motormontör i Södertälje. Och med närheten till storstan kom tankarna kring sexualiteten igång på allvar. Ola hade hört talas om den där samlingspunkten mitt i Stockholms Centralstation, ”bögringen”, men han vågade sig aldrig dit. 

     – I stället åkte jag till Söder och letade efter Eva Dahlgren (skrattar).

     Ola försökte bli av med bög-tankarna genom att träffa massa brudar i Stockholms uteliv. Men så flyttade han tillbaka till Sundsvall och en kväll följde han med en kille hem från krogen. Där och då insåg han att det var killar han ville ha, men fortsatte ändå att ”smygböga” vid sidan av tjejerna. Efter att en kille i Sundsvall hotat med att outa Ola bestämde sig den då 26-årige Ola för att komma ut. Året var 1996.

     – Jag flyttade då tillbaka till Stockholm och min värld öppnades. Jag tog jobb inom krogen och minns alla öppna homosexuella män på Gyldene Freden.Det var fantastiskt. 

     Några månader senare träffade Ola sin första kille. De bodde ihop i två år, men när kärleken tog slut drogs Ola in i en spiral av ändlösa tillfälliga sexuella kontakter. 

     – När jag upptäckte hur enkelt det var att träffa killar via Sylvester hamnade jag i ett sexuellt missbruk. Det var destruktivt och tungt, men jag var samtidigt noga med att skydda mig.

     2001 åkte Ola till Thailand, för att hitta sig själv efter en tuff tid. Där träffade han vänner som han festade med, och under en kväll med för mycket sprit hade han ett one-night-stand. 

– Efter sex dagar fick jag ont i hela kroppen med feber och ledvärk. Jag hamnade på sjukhus och låg till och med i koma i fyra dagar. Läkarna trodde att jag hade fått Denguefeber.

     Hemma i Sverige blev han fortfarande inte bättre och på Huddinge Sjukhus togs 27 rör med olika prover. Dagen efter kom ett samtal: Ola hade hiv.

     – Det bara svartnade, jag kommer inte ihåg någonting. När jag kom till Huddinge stod Kerttu Sturesson i entrén. Hon var en av de första sjuksköterskorna som vårdade aidssjuka män i början av 80-talet, utan plasthandskar, och sa: ”Nu när du är här kan det bara bli bättre”. 

      Ola sattes direkt på bromsmediciner och efter bara en månad var han ”undetectable” (hade omätbara virusnivåer). 

     Men han var ensam.

     – Jag la ner allt som hade med ragg att göra och åkte hem till två lesbiska kompisar som var ett fantastiskt stöd. Jag kände ju ingen som hade hiv, och det var mycket att ta in den där första tiden. Få i hans omgivning visste, och han vågade inte dejta någon alls.

Du gav upp dejtandet, sex och sånt helt?

     – Ja, lite så var det. Efter diagnostiseringen letade jag killar som själva var hivpositiva, men det kändes inte rätt… så efter ett tag släppte jag raggandet och koncentrerade mig bara på att ha kul utan att hamna i säng. Men när jag efter ett par år flyttade hem till Sundsvall igen träffade jag en kille på krogen som gjorde närmanden. Då sa jag att jag hade en ryggsäck som inte är så trevlig, varpå han svarade ”jag har förstått det, och det bryr jag mig inte om”. Det var första gången jag insåg att folk kunde vara pålästa och veta hur man smittas. Så vi hade lite kul i sängen, men det var mer närhet än sex. Men i övrigt…mina sexuella möten under de här åren kommer inte ens upp i fingrarna på en hand.  

     2009 fick Ola ett brev som skulle komma att förändra allt. Han fick frågan om att vara med i startgruppen för Noaks Ark i Sundsvall. Ett ja ledde till att Ola året efter tog steget och berättade om sin status på Facebook. Snart var han med i tv, tidningar och radio och pratade öppet om hur det är att leva med hiv. När Jonas Gardells Torka aldrig tårar…sedan fångade tv-tittarna kontaktade han Jonas för att starta ett ”öppenhetsprojekt” i Västernorrland med namnet torkaallatårar.nu.

     – Jonas var positiv och kände att vi jobbade mot samma mål, att informera om hiv, få folk att prata om vad de går igenom och inte vara själv i traumat. 

     Ola gjorde informationsfilmer om hiv där populära basketlaget Sundsvall Dragons backade budskapet, och artister som Helen Sjöholm och Anna Stadling medverkade. Han började också att föreläsa om hiv, från Haparanda till Lilla Edet. Men Sverige blev till slut för litet och drömmen om att en dag åka till Afrika ledde Ola till Orongo, Kenya, och ett barnhem där. 

     – Många som lever med hiv i Afrika slutade att äta bromsmediciner när de märkte att de mådde bättre. Vilket i sin tur leder till att man blir resistent mot medicinen och måste ta en annan. Så jag startade en rörelse som hette ”Choose Life” där jag var ute i skolor och informerade om vikten av att hålla fast vid sin medicinering. 

     Ola sålde allt han ägde i Sverige och byggde ett hus i Kenya. Men ödet ville annorlunda och han blev lurad på marken och tvingades hem till Sundsvall igen. Än en gång vände hans liv och den där drömmen från ungdomen om att bli fordonstekniker tändes på nytt. Han började plugga, gick ut som kursetta och är idag just fordonstekniker. 

     – Jag berättade direkt för min chef att jag är bög och hivpositiv, och det har inte varit några som helst problem. Jag har alltid varit öppen och velat förekomma rykten och skitsnack.

     Han bor idag i ett hus mellan Söderhamn och Bollnäs och har i sommar börjat dejta för första gången sedan han fick veta sin status för över 20 år sedan. Om man haft omätbar virusmängd en längre tid skrivs man av från Smittskyddslagen och informationsplikten försvinner. Så blev det för Ola.

     – Det blev till slut dags att börja leva. Och den här sommaren har jag dejtat, flingat och flirtat. På ett bra sätt och inte ett destruktivt sexsökande som för tjugofem år sen. 

     Han har träffat några män, och då valt att inte berätta.

     – Jag kan inte smitta någon på det oskyldiga sätt jag träffat dem. På 90-talet red jag av den ena efter den andra, då var det köttsligt. Nu är det andra saker än penetration. Jag vill ha riktig närhet och hålla handen-intimitet.

      För ett par år sedan var Ola också på väg att skaffa barn.

     – Jag gav länge upp tanken på kärlek, närhet och familj, men för ett par år sedan tändes lågan om att skaffa barn med en väninna. Jag fick klartecken från mina läkare att det skulle vara möjligt då jag aldrig legat över omätbara virusnivåer eller haft dåligt immunförsvar. Och man kan ”tvätta” spermierna. Sen rann det ut i sanden. Men, jag vågade plötsligt börja tänka framåt. Jag som alltid fokuserat på andra, men inte på mig själv.

     Att vara öppen med att han är hiv-positiv är det bästa Ola gjort. 

     – Att jag har hiv har varken påverkat arbetsliv eller privatliv nämnvärt, och jag gillar när folk vågar ställa frågor. Vi måste våga prata för att bli av med okunskap och stigmatisering. 

Vilken okunskap vill du ta hål på?

     – Smittorisken, hur man smittar. Man kan kyssas, ta på varandra, och om det kommer en bloddroppe på din hud smittas man inte. 

När tänker du på hiv idag?

     – Ibland kommer det fram ett minne på Facebook och då börjar jag skriva kring det. I övrigt är det bara när jag byter medicin. För ett par år sedan fick jag en ny som jag inte klarade av, och rädslan för biverkningar sitter kvar. Men nu tar jag mina två tabletter varje dag och mår bra. Annars lever jag mitt liv, jag märker inte av att jag är hivpositiv. Jag tränar frekvent och känner mig definitivt inte som 54. Jag känner mig så ”oålderlig” (skrattar).

Vad tänker du kring PrEP och de som vill starta medicinering idag?

     – PrEp har ju inte funnits i mitt liv, men det kanske är bra för de som vill ha ett sexliv utan att vara rädd. Men jag har aldrig tänkt att jag är avundsjuk på de som idag kan få PrEp. På ett sätt är jag tacksam för att jag fick hiv när jag fick det för jag blev en bättre människa. Jag blev bättre på att ta hand om mig själv och uppskatta små saker i livet.  Och jag skyller inte min status på någon, det var min dåliga sprithantering. Däremot tror jag inte att jag levt idag om jag gått till ”bögringen” den där första tiden i Stockholm. Då hade jag inte fått hjälp i tid.