Jag måste bikta mig. Jag har kanske inte ljugit, men jag har valt att inte berätta hela sanningen. Och jag vill ju stå upp för mig själv och vara ett med mina ideal, det vill säga att inte skämmas ett pillekvitt för den jag är… Så här kommer lika mycket en förklaring som ett förlåt. Och kanske ett fuck you, om du ändå inte vill lyssna.
Skönhetsoperationer skapar åsikter. Gärna ilskna sådana. Människor går i taket och propagerar högt att det naturliga är det fina och att det är fel att korrigera sig. Och så lägger man gärna till att det bara är onda rikisar som donar med sina hyddor. Ja, ja. Att naturligt är det rätta är förstås en fin tanke. Men hur är man funtad om man ska lägga sig i vad andra gör eller inte gör med sina kroppar? Lika dum som en trasig lövblås, skulle jag säga. Måhända att Britta-Stina i Alingsås vill väl när hon skriver att jag inte borde ha manglat mina meloner och skänkt pengarna till den lokala syjuntan i stället. Men för i helvete Britta-Stina – låt mig mangla.
Jag anser att saken är enkel. Du äger din egen kropp, du bestämmer vad du ska göra med den. Så länge du korrigerar för din egen skull så kör på! Vem är jag att avgöra vilka komplex du ska leva med? Absolut att vuxna har ett ansvar att inte stötta ohälsosamma ideal genom att säga: alla ska se likadana ut! Men det är fortfarande våra kroppar och våra val. Det vill säga Backolars meloner – inte Britta-Stinas.
I maj förra året genomgick jag en gynekomasti, något jag skrivit om tidigare. En gynekomasti går ut på att en läkare minskar bröstkörtlarna som blivit för stora, samt tar bort den ansamling fett som skapats kring dem. Chipstuttar – tack och hej, alltså. Och manglade meloner – jo, tack. Men vet ni vad? Och det är nu min bekännelse kommer. Jag genomgick också ett andra ingrepp vid tillfället. Jag gjorde en fettsugning av min mage och mina kärlekshandtag.
”Du är ju inte tjock!” sa läkaren vid konsultationen.
”Men jag kanske identifierar mig som det!” svarade jag inte.
I stället förklarade jag att den lilla ”bulle” som fanns över min mage irriterat mig. Ja, till och med skapat komplex. Läkaren förklarade att fettet var en kvarvara från tidigare övervikt, precis som mina förstorade bröstkörtlar – och erbjöd operation. Kärlekshandtagen kunde jag dock inte skylla på annat än min abnorma konsumtion av smågodis.
Operationen gick av stapeln. Vid ett återbesök konstaterades att man hade kunnat avlägsna mer fett (det är alltid en avvägning hur mycket som ska tas bort för att resultatet ska bli så bra som möjligt). Jag blev erbjuden att göra om proceduren, och operation nummer två gick nyligen av stapeln. Förutom att jag fick en ny chans till platt mage och noll tillstymmelse till kärlekshandtag såg jag en möjlighet att vara helt ärlig.
Varför berättade jag inte om fettsugningen från början, då? Jag som vill vara en förebild. Jag som rakryggat vill kunna säga till andra att inte skämmas för sig själva eller sina val. Jo, därför att jag vet vilket stigma som finns kring skönhetsingrepp.
Jag har inte berättat om min operation därför att jag varit rädd för att uppfattas som att jag uppmuntrar ett visst ideal – hos alla. Att människor ska tro att jag går runt och tänker: han borde fettsuga sig! Eller att människor ska tro att jag är ohälsosamt fåfäng. Det senare kanske jag är, och det får jag väl stå för, men jag skulle ju aldrig tala om för någon annan vad denne ska göra, eller inte. Inte ens Britta-Stina med sitt lila hår. Och sju katter som profilbild på Facebook.
Några dagar efter operationen lade jag upp ett inlägg på Instagram där jag skrev att jag genomgått en skönhetsoperation och att allt gått bra. Inom fem minuter hade femton personer slutat följa mig! Bara så där. Och jag fick flera ilskna meddelanden av personer som talade om för mig att jag handlat fel som opererat mig. Jag blev ställd och tog bort inlägget. Avföljningarna slutade. Och jag blev ännu mera arg på mig själv, som återigen vek mig.
Helt ärligt. Har vi inte kommit längre än att människor fortfarande ska förfaras och ta avstånd därför att man väljer att göra något med sin kropp som en annan väljer att inte göra?
”Men måste du berätta om allt du gör, då?” kan man förstås fråga mig.
Svaret är ja. När jag gör något som jag tror kan bidra till att stigman bryts, så måste jag det. Det är ju det som är mitt syfte. Och jag kan inte stå rakryggad och peppa smygisen i Hedemora att stå upp för sig själv om jag viker mig ens en halv tum för tanken: vad ska andra säga? Så nu är det slut med det.
Ni som vill döma mig, fuck you. Jag tar emot er galla med platt mage och ett perfekt bröst. Och kan inte låta bli att tänka: kanske borde ni fettsuga era hjärnor?
Till er andra vill jag rikta ett uppriktigt:
Förlåt mig.
