Vänta inte – analcancer upptäcks ofta för sent

För många gay- och bisexuella män är analsex en självklar del av sexlivet. Men trots det är det fortfarande många som tvekar att söka vård när något inte känns som det ska. Är det bara en hemorrojd? En spricka? Eller något allvarligare? QX har träffat två experter, och en patient, om varför det är bättre att söka hjälp en gång för mycket än en gång för sent.

Adam var i 30-årsåldern när han började blöda vid analsex. Först tänkte han att det hörde till. I dag är han tacksam över att han sökte hjälp. Läkarna hittade cellförändringar som kunde behandlas innan de utvecklades vidare.

Adam, hur märkte du att något var fel och hur sökte du hjälp?
– Jag har alltid tyckt om analsex och är oftast bottom. Jag använder också större sexleksaker och har ibland sex som innebär fisting. För mig har det varit en naturlig och lustfylld del av mitt sexliv, och jag har egentligen aldrig haft ont eller upplevt några större besvär. Däremot har jag under en längre tid haft problem med att jag börjar blöda under sex, trots att det inte gör ont. Det har framför allt hänt när jag använt större sexleksaker eller blivit fistad. Ofta har vi behövt avbryta när blödningen kommit. Ibland har det varit jag som känt mig obekväm, ibland den jag haft sex med. Till en början tänkte jag att det kanske var något man bara fick acceptera, men med tiden blev det allt vanligare. Jag ville kunna ha sex utan att börja blöda och började undra om det faktiskt var något som var fel. Det var därför jag bestämde mig för att söka hjälp.
– Eftersom jag tidigare varit patient på Venhälsan tog jag upp frågan där. Jag visste att jag skulle bli bemött utan fördomar och att jag kunde prata öppet om vilken typ av sex jag har. På Venhälsan tog de mina funderingar på stort allvar och undersökte mig, men kunde inte se någon tydlig förklaring till besvären och skickade därför en remiss till Ersta för en mer specialiserad undersökning.
Vad tänkte du då?
– Ja, att få höra att man skulle utredas för eventuella cellförändringar eller cancer var förstås skrämmande, särskilt när man bara är i 30-årsåldern. Samtidigt kändes det bra att någon faktiskt tog mina symtom på allvar.

Adams historia är inte unik. Finn Filén är överläkare på Venhälsan och arbetar med hiv, PrEP och sexuellt överförbara infektioner. På Venhälsan möter han regelbundet patienter som väntat länge med att söka vård för besvär från anus. Ofta handlar det om rädsla, skam eller en förhoppning om att problemen ska gå över av sig själva.

Finn, en del kanske tycker att det känns pinsamt att söka vård för besvär från anus. Är det något ni märker?
– Bland de som varit hos oss förut är blyghet sällan något vi märker av, det sitter i väggarna på vår mottagning att här kan man tala klarspråk utan att vara det minsta orolig över bemötandet. Men visst kan det märkas om det är någon som kommer hit för första gången och inte är säker på vad som är ”tillåtet” att prata om. Men det märker de snabbt. (skrattar)
Vilka problem är det egentligen som Venhälsan är till för att utreda?
– Vårt uppdrag handlar om sexuell hälsa och det handlar framför allt om sexuellt överförbara infektioner. Vi har en lång tradition av att ta hand om allt detta, vi har hört det mesta och även när det dyker upp nya infektioner som kan sitta där bak är vi oftast snabba på bollen med att upptäcka och lära oss hur vi hanterar dessa situationer. Exempel på detta är mpox-utbrottet för fyra år sedan, och den nya hudinfektionen dermatophilos i år. Men även i situationer där någon inte haft sex på länge kan det vara bra att utesluta en infektion, till exempel kondylom som orsakas av viruset HPV kan komma efter flera månader och sitta kvar ganska länge. Sen hittar vi tyvärr också några fall av analcancer varje år. Det är i princip alltid någon som inte vågat bli undersökt och där det ofta gått flera år sedan det först märktes.
När passar det bättre att söka vårdcentralen i stället?
– Om man själv vet att de anala besvären inte alls har med en infektion att göra behöver man inte komma till oss. Besvär som hemorrojder (utbuktande blodkärl i anus) eller analsprickor kan uppstå helt utan koppling till sex, detta är ganska vanligt och även straighta män och kvinnor kan få det.
När behöver man träffa en kirurg, endoskopist eller hudläkare?
– Om orsaken till besvären inte är en sexuellt överförbar infektion har vi begränsade möjligheter att hjälpa till. När det är något vi inte kan behandla med till exempel antibiotika så skickar vi remiss till andra instanser. Här i Stockholm kan vi för det första be om hjälp från Endoskopienheten på Ersta som vi samarbetat med i flera år nu. För andra ändtarmsbesvär skickar vi remissen med frågan till olika kirurgmottagningar inom Region Stockholm. För personer som inte bor i Stockholm brukar det ofta vara kirurgkliniken på det lokala sjukhuset som ansvarar för utredning av anala besvär.
Men om man inte vet om besvären beror på en infektion eller inte, hur ska man tänka då?
– Bor man i Stockholm kan man kontakta Venhälsan eller någon av de övriga mottagningarna inom sexuell hälsa. Bor man på annan ort i Sverige så kan man kontakta den mottagning där man brukar gå och testa sig för hiv, syfilis, gonorré och klamydia.
Finns det något du önskar att fler visste innan de söker vård?
– Om en infektion inte går över kan den ibland orsaka svårare konsekvenser, det är oftast klokt att söka hjälp inom rimlig tid hellre än att ”vänta och se” allt för länge. Den sorgligaste situationen är när någon kommer som vill ha hjälp med sina hemorrojder ”som aldrig går över” och så visar det sig istället vara analcancer. Då gör vi allt vad vi kan för att personen ska få rätt vård så snabbt det någonsin går.
Vad är ditt viktigaste råd till den som tvekar att söka hjälp?
– Vänta inte för länge. Vi vet att det kan kännas jobbigt och vara en stor grej att få rumpan undersökt men för oss är det en vanlig dag på jobbet och vi vill gärna hjälpa dig.

Foto: Ylva Henriksson

Peter Borch-Johnsen arbetar som endoskopist på Ersta sjukhus och disputerade i våras på en ny metod för att upptäcka och behandla cellförändringar i anus.

Först Peter, hur kommer det sig att man specialiserar sig inom just detta?
– (Skrattar) Ja, det var kanske inte ett område jag från början trodde att jag skulle specialisera mig inom, men det blev ganska naturligt. Jag har alltid varit intresserad av cellförändringar i mag-tarmkanalen, hur man kan bedöma dem och behandla dem endoskopiskt. För anala cellförändringar har man inte arbetat på det sättet tidigare. På Ersta började vi diskutera om våra vanliga endoskop kunde användas även i analkanalen. Vi såg snabbt att metoden fungerade och att patienterna upplevde metoden som skonsam.
Hur går undersökningen till, gör det ont?
– Nej, patienten ligger på sidan och vi använder ett tunt, böjligt endoskop för att undersöka analkanalen noggrant. Med högupplöst bild och olika ljusfunktioner kan vi se slemhinnan i detalj och identifiera misstänkta områden. Vid det första besöket gör vi alltid en diagnostisk undersökning. Om vi hittar en förändring kan vi ta ett vävnadsprov eller ibland behandla direkt genom att ta bort förändringen. Vid behandling används lokalbedövning. De flesta upplever undersökningen som mindre obehaglig än de hade föreställt sig. Vi tar det steg för steg, pratar med patienten under undersökningen och anpassar oss så att patienten känner sig trygg. Om du har varit utsatt för någon form av trauma/våld är det bra att du ringer till vår kontaktsjuksköterska innan besöket.
Hur förbereder man sig?
– Alla får skriftlig information inför besöket. Ofta behövs inga särskilda förberedelser, men ibland behöver tarmen tömmas med lavemang. Det framgår i så fall av instruktionen. Många är vana att skölja sig själva och det är helt okej om det känns mer bekvämt. Vid osäkerhet går det alltid att kontakta mottagningen
Vilka patienter vill ni nå?
– Vi vill framför allt träffa patienter med ökad risk för HPV-relaterade cellförändringar i analkanalen, eller där sådana förändringar redan är misstänkta eller konstaterade. Det kan till exempel gälla personer som lever med hiv, har nedsatt immunförsvar, inflammatorisk tarmsjukdom eller kvinnor som tidigare haft HPV-relaterade gynekologiska cellförändringar. Vi träffar också patienter med symtom från analkanalen, som blödning, sår, knölar, smärta eller förändringar som inte läker. Samtidigt ger många cellförändringar inga tydliga symtom. Målet är att hitta förändringarna tidigt, bedöma dem noggrant och behandla vid behov.
Hur hoppas du att vården ser ut om fem år?
– Jag hoppas att vården för anala cellförändringar är mer jämlik än i dag. Det ska inte spela någon roll var i landet man bor. Vi öppnar inom kort ett regionalt centrum för anal dysplasi på Ersta, vilket är ett viktigt steg. På sikt hoppas vi att metoden ska kunna användas bredare i hela landet, eftersom många sjukhus och mottagningar redan har den utrustning som krävs.
Vad är ditt råd till gaykillar som är oroliga över att ha cellförändringar och vill bli undersökta?
– Prata med exempelvis Venhälsan om du går där, och berätta att du är orolig. Be dem undersöka området kring och i analkanalen och vid behov hjälpa dig vidare till rätt mottagning. Det viktigaste är att våga ta upp frågan. Det här är inget man ska behöva skämmas för, och det finns hjälp att få.

Tillbaka till Adam.

Berätta Adam, hur gick det med undersökningen?
– Den var betydligt enklare än jag hade föreställt mig. Den gjorde inte ont och var klar på ungefär tio minuter. Faktum är att jag snarare tyckte att den var fascinerande än obehaglig.
Hur var bemötandet på sjukhuset?
– På Ersta blev jag väldigt fint bemött. Peter gick noggrant igenom hur undersökningen skulle gå till och svarade på alla mina frågor. Jag fick ta den tid jag behövde och kände mig aldrig stressad. Under själva undersökningen fanns också en sjuksköterska med som höll min hand, vilket gjorde att jag kände mig väldigt trygg.
– Det som gjorde störst intryck på mig var att ingen höjde på ögonbrynen när jag berättade om mitt sexliv. Jag kunde vara helt ärlig med att mina besvär uppstod i samband med fisting och större sexleksaker, och det möttes bara med respekt och professionalitet. Fokus låg hela tiden på att förstå problemet och hjälpa mig, inte på att döma hur jag har sex.
Vad hände sedan?
– Efter några veckor ringde Peter mig personligen med provsvaren. De hade hittat cellförändringar som behövde behandlas, men han var samtidigt väldigt lugn och pedagogisk när han förklarade vad det innebar. Visst blev jag orolig när jag hörde ordet cellförändringar, men jag kände mig hela tiden väl informerad och trygg med planen framåt.
– Jag har sedan fått komma tillbaka för behandling vid två tillfällen. Första gången kunde förändringarna tas bort medan jag var vaken. Andra gången behövde de ta bort fler förändringar under narkos. Ingreppen gick bra och gjorde inte ont. Trots att det förstås inte var ett besked man önskar sig känns det ändå bra att förändringarna upptäcktes i tid och att jag nu följs upp.
Du bor i Stockholm och visste att du kunde vända dig till Venhälsan.
– Jag är medveten om att jag haft tur som bor i Stockholm, där både Venhälsan och Ersta finns. Alla har inte samma tillgång till den här typen av vård. Jag hoppas att den här artikeln kan göra fler medvetna om att hjälp faktiskt finns.
Har du några råd till någon som bor på en mindre ort där det bara finns vårdcentral?
– Ja, om du bor på en mindre ort och har besvär som inte går över, våga ta upp dem på vårdcentralen och fråga om det finns möjlighet att bli remitterad vidare. Ingen ska behöva gå länge med symtom bara för att man inte vet vart man ska vända sig.