I dag delar Mats Gustafson sin tid mellan Long Island, pojkvännens lägenhet i West Village på Manhattan och en våning på Södermalm. Den här gången är det framför allt NK-galan som har fått honom att åka hem.
– Jag känner mig väldigt hedrad. Jag inser att man hållit på länge så det här betyder mycket för mig, säger han.

Dessutom berättar han att det ett symboliskt värde i utmärkelsen. Redan på 1970-talet, innan flytten till USA, arbetade Mats med NK.
– Även om jag har varit borta från Sverige så länge har jag alltid känt ett stort stöd härifrån. Det hade kunnat vara tvärtom när man lämnar ett land, men jag har tvärtom känt ett fortsatt intresse och engagemang. Det känns inte bara som ett erkännande från NK, utan också från Stockholm.
Men den som tror att Mats Gustafson älskar röda mattor och galakvällar får tänka om.
– Jag är ganska blyg och är van att stå på andra sidan. Jag vill att det jag gör ska synas, inte jag.
Mats karriär har vuxit fram steg för steg, genom prestigefyllda uppdrag och stor nyfikenhet. Från början arbetade han nästan uteslutande med beställningsjobb, men sedan början av 1990-talet har ”det fria konstnärskapet” tagit allt större plats. Förra året ställde han ut på Millesgården i Stockholm och senare i höst väntar en utställning i Tokyo.
Hans akvareller ser ofta både självklara och viktlösa ut. Och fort går det när han tecknar.
– Ja, jag jobbar snabbt. Sedan om jag inte är nöjd så gör jag en ny. Och en ny. Till slut känner jag antingen att det inte går att göra bättre, eller att den sitter. Då känns det i magen att den är klar
Sen tillägger han:
– Dessutom vill jag alltid en deadline Jag behöver lite press för att bli klar. Det är lite självplågeri, men jag vet att det fungerar.
Mode är ju per definition föränderligt, men dina illustrationer upplever jag ofta som tidlösa.
– Vad glad jag blir att du säger det. Ja, mode handlar om tiden och ska ju spegla den. Samtidigt vill jag att bilderna ska hålla längre än så. Det är dessa två krafter jag försöker förena.
I slutet av 1970-talet visade Mats några av sina verk för den dåvarande redaktören för brittiska Vogue, Grace Coddington, och fick genom henne uppdrag att illustrera kommande modekollektioner i Paris.

Han berättar att sedan flytten till New York 1980 har storstadens energi präglat honom. I samband med att han fick ett uppdrag för Andy Warhols klassiska nagasin Interview träffade han Andy själv, men det var ett möte som inte gjorde något större intryck på honom har han sagt, ”Andy Warhol sa inte ett enda ord”. Däremot fick Mats uppdraget att formge en ny logotyp för magasinet, det gjorde han och samma logga används än idag.
Karriären tog fart på allvar och under några intensiva år delade Mats sin tid mellan Paris och New York, samtidigt som han illustrerade för flera av världens mest inflytelserika modetidningar.
Under många år delade han dessutom sin tid mellan New York och Paris, två av modevärldens viktigaste nav. Framför allt minns han 1980-talets levande gatuliv.
– Då kom mycket av modekraften underifrån, från gatan. Street fashion handlade om identitet och tillhörighet. Den kraften finns fortfarande, även om mycket i dag utspelar sig i sociala medier.

Idag domineras ju modebilder av fotografi och AI-genererade motiv, är handgjorda modeillustrationen hotade känner du?
– Nej, redan när jag började var modeillustrationen på väg bort. Ändå har den överlevt. Vi är inte många som arbetar så här, men det finns fortfarande ett utrymme för det handgjorda. Kanske till och med större i dag än när jag började, säger Mats som fortfarande jobbar med modehuset Dior.
När han får frågan om vilken illustration som han tycker bäst sammanfattar den långa karriären tvekar han. Någon enskild favorit vill han inte utse.
– Det finns arbeten jag är mer nöjd med än andra, men så fort jag ser vissa vill jag göra om dem. Kanske är det också det som gör att man fortsätter. Man blir aldrig riktigt färdig.