Recension: Djävulen bär Prada 2 är tråkig och tam

Djävulen bär Prada kom för exakt tjugo år sedan, baserad på Laurens Weisbergers omåttligt populära bästsäljare om tiden som assistent åt Vogues Anna Wintour. Filmen gav oss åtskilliga underbara oneliners. Jag menar, ”en maginfluensa från att nå sin målvikt”? Eller ”För all del, rör dig med en glaciärs hastighet, du vet att det exalterar mig”. Ljuvliga repliker! Filmen i sig är på inget sätt ett mästerverk, men en charmig och kul bagatell, klart värd att ses om när ”att se”-listan på Netflix sinat.

När vi återvänder till New Yorks modescen är Anne Hathaways Andrea Sachs framgångsrik journalist med Stora journalistpriset i ryggsäcken. Streeps Miranda Priestly, som likt Lisa Rinna haft samma frisyr i tjugo år,  kämpar för modebibeln Runways överlevnad, och Emily Blunts Emily är stenhård businesskvinna inom modebranschen. När ex-assistenternas forna arbetsplats nu hotas går kvinnorna samman för att rädda Runway från pengakåta gubbar som kräver vinst och klick. Klichén ”gubbar i kostym är elaka” funkar fortfarande framgångsrikt.

Förväntningarna är höga när jag sätter mig i biofåtöljen, och jag är urnyfiken på vad som lockade stjärnorna tillbaka till rollerna. Den frågan kvarstår tyvärr när eftertexterna börjar rulla.

Varför kände sig Meryl, Anne och Emily manade att gå in i Runways universum igen för den här tama trivialiteten? Manuset är tunt och tillrättalagt och vi bjuds få, om ens några, repliker att bära med sig efter filmen. Skratten lyser med sin frånvaro, och filmen puttrar mest på i två timmar. Bilar tutar, modeller går på catwalk och det hålls ändlösa möten med Manhattan som backdrop. Att manusförfattaren Aline Brosh McKenna är tillbaka borde ju borga för en underbar upprepning, men det är som att hon övertänkt allt. Hon lägger fokus på alltifrån medieklimat och ängslighet i sociala medier till pengakåta tech-snubbar, istället för att chilla och ha kul med den skattkista av skådis-ess hon bjuds.

Visst, Anne Hathaway bär filmen snyggt men det var inte välmenande Emily som gjorde originalet till en klassiker. Det var ju Streeps snörpiga bitch och framförallt Blunt, som fick sitt rättvisa genombrott i ettan, som lyfte filmen. Här har Meryls sarkastiska icequeen tappat bettet och är en snyggt klädd skugga av sitt forna jag. Inget ont om Meryl, hon gör vad hon kan med en munsnörpning där och en blick där. Men replikerna behövs ju. Miranda, liksom filmen i stort, saknar sälta. Och Blunt som leverade till max i ettan saknar helt finess nu och blir här mest finesslöst kylig.

Visst, Djävulen bär Prada 2 är bättre än ettan i sin skildring av kvinnorna. Topptrion är lyxigt starka och ger kostymmännen en match de luxe. Men i rädslan för att hamna i ettans mossiga kvinnoporträtt där Andy tassade runt pojkvännens ego och kvinnor uppenbarligen inte kunde jobba ihop, blir tvåan trivsamt tillrättalagd. Den är som Stanley Tuccis Nigel (som får alldeles för stor plats i filmen): en rar golden retriver med repliker som får en att knappt synligt dra på smilbanden. Det räcker inte.

De nya karaktärerna är också obegripligt ointressanta. Den nya australiensiska pojkvännen, Mirandas nya assistent, Lucy Lius mystiska miljardär.. Inte ens sett litet inhopp från Lady Gaga kan ger guldkant åt den här grunda uppföljaren.

Det är illa att vara dålig, men att vara tråkig är fasiken värre. Och det smärtar mig att säga det: Djävulen bär Prada 2 är två timmar av tunt tråk.