Mika Hyvönen är 26 år och i höst är det elva år sedan hen kom ut som transperson. För att uppmärksamma milstolpen utvecklade Mika sitt examensarbete för sin kandidatexamen i Visuell Kommunikation, vilket resulterade i Translycka – ett projekt som samlar berättelser om lycka från transpersoner i Sverige i ett digitalt arkiv som nås via translycka.se. Materialet som samlades in under perioden 12 mars–27 april har även tryckts som bok och ställts ut vid Beckmans examensutställning i maj.

Mika jobbar nu med att nå ut med boken till fler och kommer att fortsätta driva projektet som ett eget hjärteprojekt. QX har passat på att intervjua Mika om projektet.

Vem är du och vad har du för bakgrund?

– Jag är initiativtagare till projektet Translycka (eller Trans Joy Project på engelska). Jag har tänkt mycket på vad de elva år som gått sedan jag kom ut som transperson har inneburit. Det rymmer tunga minnen, men också många fina minnen. När jag reflekterade över vad jag längtar efter och behöver just nu var det att få ta del av andra transpersoners lycka och dela min egen. Min bakgrund till arbetet är att jag studerat en kandidat inom Visuell Kommunikation och tidigare arbetat som formgivare på en reklambyrå.

På vilket sätt hoppas du kunna arbeta vidare med det material som Translycka har gett dig?

– Trots att projektet fick sin start som en del av mitt examensarbete för min kandidatexamen har det sedan början varit viktigt för mig att projektet inte ska ha något slutdatum. Det här är snarare början på ett projekt som ska få leva så länge behovet finns.

– Härnäst vill jag fortsätta utveckla hemsidan. Designen har utvecklats en del under arbetet med boken. Jag har också fått önskemål om vissa funktioner till hemsidan som jag hoppas kunna implementera snart. Det är alltid fint att få höra önskemål från andra. Då känns det verkligen som att projektet är något vi alla äger tillsammans.

Vad har varit roligast med projektet?

– Definitivt att få ta del av allas erfarenheter! Sedan skulle jag ljuga om jag inte nämnde att designprocessen för projektet också har varit väldigt rolig. Designen bygger på min uppfattning av begreppet community, som för mig syftar dels på alla transpersoner jag känner, men framför allt på dem jag inte känner. De som varit här innan mig, känt som jag känner och kanske mött samma utmaningar som jag mött.

Därför inspirerades jag av affischer med delar man kan riva av och som förändras i takt med att personer deltar. Det blir ett sätt att visa att någon har varit här innan mig, utan att jag måste veta vem det är.

Är det något som varit extra utmanande?

– Mycket! Projektet har inneburit mycket jobb, stundtals mer än vad jag hunnit med. Det har varit viktigt att lära sig ta pauser och prioritera rätt.

Projektet har också vissa dagar varit ganska tungt emotionellt. Jag upplever att vi ännu inte lever i ett samhälle där lycka kan existera helt frikopplad från utsatthet. Flera inskickade berättelser skildrar att man hittat lycka i eller trots en utsatt situation – vikten av valda familjer när ens biologiska familj inte är närvarande, till exempel.

Även om projektet medfört utmaningar har det på det stora hela varit enormt givande att arbeta med. Jag ser på det som att det är ett projekt vi alla äger, även om det just nu är jag ensam som driver det. Det finns en gemenskap i det.

Hur många har bidragit med sina erfarenheter?

– När intervjun görs den 3 juni 2026 har totalt 129 erfarenheter kommit in till arkivet. Om du som läser funderar på att dela dina erfarenheter till arkivet, se det här som en uppmaning att göra det!

Har du fått några reaktioner på projektet?

– Fler än jag var beredd på! Det har varit fint att få höra från andra transpersoner att projektet behövts. Jag har fått några enstaka negativa reaktioner, men då snarare från personer som har problem med transpersoner generellt än med något särskilt inom projektet.

– Det har varit fint att se så många cispersoner visa sitt stöd för projektet. Under utställningen på Beckmans Designhögskola var det många som stannade och pratade med mig. Ibland kan jag känna att samhället i stort har en negativ inställning till transpersoner eftersom tonen i medierna är så hård. Då känns det fint att bli påmind om att det finns många som står upp för transpersoner och våra rättigheter.

Hur har det varit att jobba med andra transpersoners livserfarenheter?

– Det har varit otroligt! Jag tänker att arkivet också fungerar som samtidsdokumentation. Att de som kommer efter oss ska kunna se hur det var att vara transperson i Sverige år 2026.

Alla har varit så generösa med att dela med sig av sina erfarenheter och tankar. Projektet rymmer så många olika sätt att vara lycklig på! Jag tror att detta citat från en anonym deltagare fångar projektets kärna fint:
”Vi är här, det finns flera som jag, vi kommer aldrig vara ensamma.” (17 mars 2026, anonym, ickebinär)