Vi har sett åtskilliga tolkningar kring storyn om ”Riddarna kring runda bordet”, men den här berättelsen från 2010 är en ny tolkning. Titelfiguren Parzival växer upp i skogen för att skyddas från världens faror, och i tonåren möter han ett par riddare som får honom att inse att han kan bli något större, något annat. Han beger sig ut i världen och möter mängder av nya människor – och lämnar död, skada och skam efter sig.
– Han förstår inte empati eller världen och fattar en rad galna beslut. Men hur kan man hållas ansvarig om man inte vet vad det innebär att svika, såra eller ens döda någon? Det blir en jätteexistensiell vändning där fokus handlar om vad empati och medkänsla är. Samtidigt är det en väldigt visuellt lekfull berättelse som är grotesk, med sex och smisk. Det är en medeltidssaga för vuxna, och en väldigt bra förfestförestsällning.
Hur spelar man en sådan här person utan att göra honom till en fullständig idiot?
– Jag har inte knäckt det än (skrattar). Men han försöker ju vara så sann han kan i varje situation. Jag förstår att publiken ser honom som dum genom de val han tar, men allt han ser är ju nytt. Och det här speglar ju samhället i stort: Vi har ingen aning om vad människor har varit med om och varför de är som de är. Varför är man ledsen, arg eller homofob?
Regissören Marie Nikazm Bakkens placerar berättelsen någonstans mellan South Park, Batman, medeltida riddarsagor och naivistisk barnteater. Det är referenser som Razmus tagit sig an med spänning.
– South Park och naivistisk barnteater är väl de mest centrala, eftersom föreställningen är samhällskritisk och uppskruvad. Kostym, mask och scenografi är otrolig. Det är väldigt kul att leka och man kommer som publik att vara med om en ösig berättelse. Medeltid on speed är en ganska träffande beskrivning.
Även om Parzival inte är queer i berättelsen, utan bara är romantiskt involverad med kvinnor, så menar Razmus att berättelsen om sökandet efter en identitet och nya sammanhang är central.
– Det är ju en queer erfarenhet att exempelvis ha vuxit upp i en mindre stad och sedan ta sig till en större stad och utforska det communityt. När man varit avskärmad från andra queera personer, och sedan försöker hitta rätt i ett sammanhang man aldrig tidigare befunnit sig i. Så berättelsen är nog igenkännbar för både invandrare och queera personer.
Vad hoppas du att publiken känner eller diskuterar när de lämnar Dramaten efter Parzival?
– En glädje över att man varit med om något maxat och roligt, att det bubblar och kokar i en. Men också att man ställer sig frågan hur man ser på andra människor. Vilka fördomar har vi om andra människor, och hur ofta ifrågasätter vi våra ideal och de värderingar vi tycker är självklara?
Till sist: vi har sett bilder på dig inför föreställningen med en blond page, men Parzival ser lite annorlunda ut i föreställningen?
– Ja, det är en lite annan vibe nu, så den looken har omtolkats. Jag är helt vitmålad i föreställningen, en betydligt mer grotesk estetik än den fagra figur vi sett på affischen.
Parzival har premiär på Dramatens Lilla scen den 10 september.
