Ja, Oscarsteaterns Chicago är precis så bra som alla säger

Edward af Sillén älskar musikaler. Och det märks när den hyllade regissören ger sig i kast med denna cellblocksklassiker och slår in den som en riktigt extravagant present till publiken. Här finns kärleken till hantverket, till humorn, till de stora numren, och till den där alldeles speciella teatermagin som uppstår när allt sitter.

Varje nummer är ett nytt paket att öppna. Och ingen har snålat på innehållet. Lyxig (och antagligen snordyr) scenografi dyker upp för ett par sekunder innan den försvinner. Visuellt är det en (gay)godisgåva för ögonen. Kostymerna är vansinnigt läckra, och showgirl-dressarna med händer som omfamnar bysten hade till och med fått Project Runways surmopp Law Roach att dra på smilbanden. Och Peter Jöbacks hela garderob är en sanslös studie i stil.
Hela föreställningen får en att vilja luta sig framåt för att inte missa en enda detalj. Jag drömmer fortfarande våta drömmar om vissa nummer. Andra har redan flyttat in i huvudet och skrivit långtidskontrakt. Särskilt numret där lysande pinnar poppar upp ur marken och bildar en cirkel för de cirkus-stassade dansarna. Satan så snyggt! Scenografi- och kostymesset Lehna Edwall vet vad hon gör.

Foto: Mats Bäcker

Zain Odelståls koreografi är så tight att det inte går att få in ens ett lövtunt papper mellan rörelserna. Blickar, höfter och händer sitter med samma precision som kuggarna i ett schweiziskt urverk. Det är disciplin med förförisk glimt i ögat, och ensemblen får det att se provocerande enkelt ut. Odelstål, som också medverkar på scenen, och hans lättklädda dansartrupp kramar verkligen ut allt som finns ur varenda låt. Ett litet extra bokmärke ska delas ut till Robin Lake för hans garvframkallande gylfglappar-gigolo som blir Roxies biljett till finkan.

Huvudrollsprestationerna av systrarna Hanna Lindblad von Spreti och Ellen Lindblad är fantastiska. De äger scenen och bär föreställningen med självklarhet. Särskilt Ellen får alla att efter föreställning utbrista ”men vem ÄR hon?”.
Ola Forssmed är bedårande som Roxies bleke make. Mitt i allt detta kaxiga glitter är han en blyg mänsklig skugga som försöker hitta sin röst. Och QX-bekante Jesper Blomberg stjäl scenen så fort hans två meter långa, respektabla reporter Mary Sunshine gör entré. Och när han öppnar munnen förtjusar han med både manliga och kvinnliga stämmor. Vilken ”scene stealer”! Nämnde Peter Jöbacks fiffllige försvarsadvokat Billy Flynn är såklart en slemmig sensation, men jag hade inte väntat mig annat av den begåvade musikalveteranen. Och Laila Adèle är perfekt castad som mustiga Mama Morton. Rösten!

Foto: Mats Bäcker

Det allra finaste i Chicago är att alla får chans att skina. Ensemblen blir aldrig bara en snygg ram runt huvudrollerna. Här bär alla en betydelse, och samspelet lyfter helheten till himlen. Därför känns det helt logiskt att samtliga på scenen presenteras och tackas med namn i slutet. Efter den här uppvisningen vill man veta vem man applåderar.

Velma Kellys och Roxie Harts berättelse om kändisskap, mord och avundsjuka har aldrig varit snyggare, sexigare eller svassigare. Jag gick från teatern upprymd, lycklig och redan sugen att boka ännu en enkel till Chicago.

Foto: Mats Bäcker