21-årige Milo Danielsson hade länge drömt om att vara med i Robinson. Tillsammans med sin mormor har han följt många av programmets säsonger, men när hon blev allt sjukare i alzheimer insåg han att det var dags att sluta skjuta drömmen på framtiden. Nu är han en av höstens deltagare.
Hur känns det att se programmet?
– Det är jättekul. Man får déjà vu av att se allting igen. Samtidigt gråter jag redan fem minuter in i avsnittet, så det var kanske lite stelt (skrattar). Men mina känslor sitter utanpå och det är ingenting jag kan göra något åt.
Har du alltid haft nära till känslorna?
– Ja. Är jag arg blir jag jättearg, är jag glad blir jag jätteglad och är jag ledsen blir jag jätteledsen. Så har det varit sedan jag var liten. Jag tycker att det är skönt på ett sätt, men det är svårare när man svälter och kanske vill vara lite mer low key.
Hur tror du att tittarna kommer att uppfatta dig?
– De kommer nog att tycka att jag är en dramaqueen, och det tar jag inte ifrån dem. Jag ÄR en dramaqueen. Man kommer att få se mig gråta, skratta och bli arg. Det är en del av mig och det gick inte att dölja på ön.
Varför sökte du till Robinson?
– Jag och min mormor har tittat på många säsonger tillsammans. Och efter att jag såg säsongen med Pascal och Nicoline så tänkte jag att jag också skulle hitta kärleken i Robinson. Så jag har sagt i flera år att jag skulle söka när jag blev äldre. Men nu fick mormor alzheimer och har blivit sjukare väldigt snabbt. Då tänkte jag att om jag någon gång ska vara med så är det nu. Jag skickade in en ansökan lite på skoj och trodde inte att det skulle bli något. Sedan hörde de av sig och jag fick gå igenom hela castingprocessen.
Den första veckan blir ganska dramatisk för dig?
– Ja, vi kastas rakt in i en brottningsmatch och det går inte så bra för mig. Jag fuckar upp direkt genom att ge mig på den största deltagaren. Men jag tog honom nästan! Hade vi hållit på lite längre kanske jag hade vunnit. Jag kan lova att det blir väldigt mycket drama och bråk under vår säsong. Gillar man drama vill man inte missa den.
Hur förberedde du dig inför inspelningen?
– Jag fick veta i november att jag hade kommit med och vi skulle åka i januari. Jag insåg att jag inte skulle hinna bygga upp någon superkropp, så jag satsade på sådant jag redan var bra på: balans, pussel och smidighet. Jag stod på ett ben när jag tittade på film, stretchade, gjorde hjärngympa och tog längre promenader med min hund Tino. Om det kom en styrketävling fick jag helt enkelt bita ihop.
Så, hoppades du på att hitta kärleken i Robinson?
– Det hade varit ett plus. Jag hoppades att de skulle ta med en annan gaykille i ungefär min ålder. Vi hade Devin, men han är lite för gammal för mig och jag lite för ung för honom. Det hade varit kul att kunna säga till familjen och kompisarna att jag hittade mitt livs kärlek i Robinson. Jag älskar att flirta, så en liten romans hade varit ett roligt sätt att fördriva tiden.
Berättar du i programmet att du är gay?
– Ja, jag är lika öppen med att jag är gay som med att jag har brunt, lockigt hår. Det är en del av mig och ingenting jag skäms över. Det var jobbigt när jag var yngre, eftersom andra märkte att jag var gay innan jag själv förstod det. Men i dag är det bara ett faktum om mig. Jag tycker att det är skitkul att vara gay.
Hur kom du ut för din familj?
– Min garderob var av glas, så det var ingen större hemlighet (skrattar). Men jag kom ut på en mattelektion i gymnasiet där jag redan mådde dåligt för att jag inte förstod matten. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde strö lite salt i såren och komma ut också. Jag tog fram mobilen i smyg och skrev till mamma att jag var bisexuell. Jag tänkte väl att jag skulle mjukstarta lite, även om jag är så gay man kan bli.
Hur reagerade mamma?
– Jag visste att hon skulle stötta mig, men jag började ändå storgråta under lektionen. Matteläraren trodde att jag grät för att jag inte förstod matten och kom fram och skällde på mig för att jag hade mobilen. På vägen hem köpte jag en liten tröstblomma till mamma för att situationen inte skulle bli så awkward.
Milo berättar att även mormor såg till att visa sitt stöd.
– Samma dag som jag hade kommit ut för henne kom hon hem till oss med Ikeas regnbågspåse. Hon låtsades att hon bara råkat få med sig den och hängde den i hallen. Det var hennes sätt att visa att hon stöttade mig. Hela min familj har alltid funnits där för mig.
Hur är det att vara gay i Borlänge?
– Det är ganska dött när det gäller dejting. Jag har världens finaste vänner, kollegor och familj och är omgiven av människor som älskar mig. Men det kan bli lite ensamt, särskilt när de flesta kompisarna har partners och man själv blir tredje, sjätte eller nionde hjulet.
Vad söker du hos en partner?
– Någon som är lojal, snäll och rolig. Jag vill att min partner också ska vara min bästa vän, någon jag kan skratta och ha askul med. Sedan får han gärna vara längre än jag, jag är 1,77.
Vad är den största skillnaden mellan att se Robinson på tv och att faktiskt vara där?
– På tv ser man när vi skrattar, bygger läger och har mysigt. Det är härlig musik, färgglada fåglar och turkost vatten. Det man inte ser är all väntan, nätterna när det regnar, och stunderna när hela gruppen nästan gråter. Man vill inte ge upp, men samtidigt längtar man hem. Och alla insektsbett. I början fick man panik så fort man vaknade och såg en spindel på sig, men till slut blev man van. Vi visste att det fanns krokodiler, fladdermöss, tarantlar och ormar. Men man var så hungrig, svag och inne i sin överlevnadsbubbla att man inte hann vara rädd. Den största fienden var ens eget huvud.
Vad saknade du mest?
– Tryggheten. Man gick på helspänn och övertänkte allting. Ena stunden satt man och skrattade, tio minuter senare kom en twist och alla började bråka. Jag älskar drama, men det är inte lika roligt när man svälter och själv är mitt i det.
Du tog med dig en nalle som personlig sak. Varför?
– Jag fick den av mamma inför slutcastingen. När jag skulle åka hittade vi en likadan nalle hemma, så plötsligt hade vi två. När jag låg på stranden och kramade min visste jag att mamma kunde ligga hemma i Sverige och hålla om den andra. Det gav mig jättemycket styrka. Det var som att nallen var uppkopplad till mamma via bluetooth.
Var du orolig för hur de andra deltagarna skulle reagera på att du är gay?
– Först var jag lite rädd när jag såg alla killarna eftersom de verkade så macho. Jag trodde att jag skulle hamna längst ner i killarnas näringskedja. Men så fort vi började prata fanns det inga problem. Vi pratade öppet om allt: familj, mat och sex – oavsett ålder, kön eller vilken sida man stod på i pakterna. Men om någon hade sagt något hade jag stått upp för mig själv. Mitt fokus var att vinna Robinson. Om någon skulle attackera mig för att jag gillar kuk får den göra det, men då får den också vara beredd på en fight.
Vad gör du när du inte är med i Robinson?
– Jag jobbar i kassan på Coop i Borlänge. Jag började som sommarjobbare efter gymnasiet och lyckades klamra mig fast. Det är en liten butik med många stamkunder, så jag skulle nästan kunna berätta varenda kunds livshistoria. Vi är som en familj, både kunderna och kollegorna. Och alla är jättetaggade på att följa mitt äventyr.
