Premissen är bekant, och enklare än att bygga ihop en Kinderäggsleksak: ett gäng tjugoåringar bor tillsammans i New York och är på väg in i vuxenlivet ihop. Men Samir, Billie, Issa, Anton och Paul Baker, ja hela namnet gäller, befinner sig ändå långt från sitcomlivet där problemen är lösta efter 22 minuter och alla har råd med enorma lägenheter på Manhattan.
De bor ihop i Samirs barndomshem i Queens och försöker bli fungerande vuxna, vilket går så där. De vill vara schysta, samlade människor, men är alldeles för självupptagna, kåta, ängsliga och bekräftelsesökande för att lyckas särskilt bra.
De har brister och är just därför sjukt relaterbara. Kanske är det precis därför jag älskar dem alla, och kanske är relaterbarheten en av anledningarna till att serien är så hajpad. Adults är nämligen hetare än lava just nu efter att säsong 2 höjts till skyarna av tittare och kritiker.
Adults driver med ängslighet, etiketter och glappet mellan vilka unga vuxna vill vara och vilka de faktiskt är. Med en befriande enkelhet utforskas sex, droger, relationer och vänskap (en mardröm för Gift vid första ögonkastet-snubbar, då serien visar att män och kvinnor KAN vara vänner). Replikskiftet är snabbt, humorn absurd och på klassiskt komedivis växer små missförstånd till enorma katastrofer. Fyra av de fem huvudkaraktärerna är dessutom MAGA-USA:s värsta mardröm: En flamboyant svart bög, en libanesiskättad muslim, en sexuellt öppensinnad sydasiatisk kvinna och en nagellacksmålad man med flytande sexualitet.
Det allra bästa är hur extremt HBTQ+ Adults är.
Queerness är inskrivet i serien på ett sömlöst självklart sätt. Anton är gay och Paul Baker är sexuellt fluid. Det queera är inte ett specialavsnitt. Det är vardag.
Adults låter rollfigurerna vara allt på en och samma gång: Anton är en svart gaykille som är romantisk, älskvärd och smart, samtidigt som han är självisk, åsiktsstark och lite tålamod. Som Anton gör Owen Thiele underverk med en enda blick eller tonlägesförändring, men han spelar honom aldrig som karikatyr trots att han kan vara flammande flamboyant.
Sedan har vi Jack Innanen som spelar Paul Baker. Paul Baker är en sexuellt fluid mänsklig golden retriever i crop top som ser ut som en amerikansk drömkille i 2026-mustasch. Han vill så väl, men det blir ofta så fel. Han saknar självmedvetenhet, men Innanen spelar honom aldrig korkad. Jag älskar också att hans fluiditet inte framställs som ett problem som måste lösas. Paul Baker behöver inte genomgå en komma ut-process eller välja en slutgiltig sexuell identitet för att publiken ska förstå honom. Han är fluid. Punkt. Kemin mellan Innanen och Thiele är dessutom magisk, och jag ”shippar” den här duon lika hårt som jag shippade Ross & Rachel.
Och apropå det: Adults ÄR Vänner för 20-talet, fast med mångfald och queerness. Serien låter sig friskt inspireras av sin 90-talsföregångare och man känner igen avsnitten som utspelar sig i realtid, ID-kortsstölden, eller hur man plockar in en polare på arbetsplatsen (och kollegorna gillar hen mycket bättre). Inspiration är härligt, men jag hoppas innerligt att vi slipper hajporr och låtsasfranska i Adults.
Förhoppningsvis trampar Adults inte så snett. Och med åtta avsnitt per säsong, vilket såklart är alldeles för få, borde kvalitéten vara intakt. Att serien är gjord för kabel-tv och streaming, till skillnad från marksända Vänner, gör att den får vara högljudd, frispråkig och kaotisk. Avsnittet där kompisgänget tar syra och Paul Baker, Issa och Anton hamnar i en trekant samtidigt som en pungråtta härjar i huset är hysteriskt flippad. Samtidigt är serien varm, välskriven och intelligent, och behandlar uppbrott, abort, barnlängtan och vårdskulder med finess. Men Adults gör aldrig dessa frågor till särskilda ”viktiga avsnitt”. Gränser i relationer, ekonomisk stress och migrationsproblem får existera mitt i vardagen utan att ta över och skriva tittaren på näsan. Saker kan rasa samman fullständigt, men den här kvintetten framstår aldrig som idioter.
Om man däremot missar den här pärlan kanske man själv riskerar att framstå som en.
De två säsongerna av Adults finns på Disney+. Serien är skapad av paret Ben Kronengold och Rebecca Shaw, som efter ett viralt examenstal, endast 22 års gamla, blev de yngsta manusförfattarna dittills på The Tonight Show Starring Jimmy Fallon.
