När Yung Titties dök upp 2017 blev de snabbt ett namn på den svenska queerscenen. Med balaklavor, kompromisslösa texter och ett kaxigt feministiskt uttryck gjorde de avtryck långt utanför HBTQ-communityt. Men efter nästan ett decennium är det dags för ett nytt kapitel. Yung Titties is no more. I stället heter bandet Yuti.
– Vi ville göra en ”rebrand”, samma kärna, men ett nytt band, berättar Vickan när vi ses i deras studio på Södermalm i Stockholm.
Namnbytet handlar delvis om praktiska skäl. Det gamla namnet satte ibland käppar i hjulet när de ville nå ut internationellt. Men framför allt handlar det om att musiken förändrats.
– Det har gått nästan tio år. Vi har blivit äldre. Den musik vi gjorde då kändes väldigt ung. Vi blev mer intresserade av att skriva på engelska och började dras mot ett hårdare sound där rock möter elektronisk musik, säger Louice.
Det började egentligen med en enda låt.
– Vi skrev den mest för skojs skull. Den var inte ens tänkt för oss. Men den ville inte släppa taget om oss. Våra kompisar älskade den och vi kände att ”det här har vi inte riktigt hört förut”. Sedan kom det bara fler och fler låtar ur samma känsla, berättar Fanny.
Även om musiken förändrats finns mycket av bandets identitet kvar. När Yung Titties slog igenom var de tydligt profilerade som ett queerfeministiskt band. Sexualitet och normkritik stod ofta i centrum. Nu ser de annorlunda på sitt skapande.
– Vi skriver inte om att vara queer längre. Det bara blir så eftersom vi är det, säger Vickan.
I stället har albumet fått en annan röd tråd: Ilska. Det handlar om frustration över världen, över begränsningar och över vilka känslor kvinnor förväntas få visa.
– Vi vill skriva om de fula känslorna. Att få vara arg, frustrerad och bitter. Det finns inte särskilt mycket musik som ger plats åt det, fortsätter Vickan.

De beskriver det kommande debutalbumet, som ännu inte fått releasedatum, som mörkt, men samtidigt fullt av energi. ”Lite domedagskänsla, men man ska kunna dansa sig genom undergången”.
Politiken är fortfarande en viktig del av Yuti, men de skriver inte längre publiken på näsan. Nu vill de bara göra bra musik som betyder något, och samhällskritiken finns i texterna. Kapitalismen, ekonomisk stress och känslan av att aldrig räcka till är återkommande teman.
– Man är överstimulerad, underbetald och överviktig, säger de och skrattar.
Men bakom skämtet finns ett allvar.
– Det är en tidskapsel över hur det känns att leva just nu. Vi zoomar in på människors vardag snarare än att stå på barrikaderna och skriva slagord.
Kroppen är ett återkommande tema och de berättar engagerat om hur få artister som faktiskt äger sina kroppar offentligt.
– Vi vill kunna sjunga om att vara tjock, mullig eller rultig utan att det måste bli ett politiskt manifest, fastslår Vickan och berättar att de diskuterat ett omslag där de helt enkelt håller i sitt eget magfett.
– Det ska vara roligt också. Man behöver inte alltid vara förbannad. Man kan äga det och skoja om det.

En annan stor förändring är att Yuti tagit av sig maskerna. Under Yung Titties-eran dolde de sina ansikten bakom balaklavor. Nu visar de vilka de är.
– När vi började var identiteten inte det viktiga. Vi ville bara att folk skulle lyssna på musiken. Men nu när allt känns mer homogent och AI-genererat kändes det viktigare att faktiskt visa att det finns människor bakom musiken, säger Louice.
– Jag känner mig som ärligast när jag står på scen. De mest extroverta tjugo procenten av mig blir hundra procent på scenen, berättar Fanny.
Den första låten de släppte var Tsunami, en hyllning till fittan med textraden ”behöver ingen Gucci och Armani, om du gör min pussy en Tsunami”. En låt som tog flatvärlden med storm. De skrattar när de minns den allra första spelningen på Debaser.
– Vi hade en låt. Så vi spelade den tre gånger. Publiken ville höra den igen och igen.

Sedan dess har de hunnit spela otaliga klubbar, queerfester och Pridefestivaler. Alla tre i bandet identifierar sig som queera, men Louice är 96 procent lesbisk. Ingen av dem tycker dock att identiteten behöver stå i centrum.
– För tio år sedan försökte man hitta vem man var. Nu känns det inte lika viktigt att definiera allt, menar Fanny.
De vill gärna representera, men inte bli reducerade till ett ”queerband”.
– Det känns coolt att få representera. Men vi vill att folk ska lyssna på oss för musiken, säger Louice.
Samtidigt ser de med oro på utvecklingen de senaste åren. De nämner attackerna mot Pride-evenemang runt om i världen och hur internet förstärker polariseringen.
– Algoritmerna gör att människor bara får upp sådant som bekräftar deras åsikter, menar Louice.
Samtidigt vägrar de låta rädslan vinna.
– Syftet med hat är att skrämma bort oss från att samlas. Då blir det ännu viktigare att fortsätta göra det, fastslår Vickan.

Efter flera års arbete är debutalbumet snart färdigt. Men om det kommer snart eller nästa år är inget de vill gå ut med just nu. Nu jobbar de för första gången långsiktigt i stället för att tänka en singel i taget. Den 4 september släppte de singeln Kick In featuring MONOCHROME. En låt de längtar efter att få köra på livescenen.
– Vi vill spela överallt. Festivaler, klubbar, turnéer. Det är där musiken blir komplett.
Och när albumet väl släpps hoppas de att publiken känner samma sak som de själva gjorde när de började skriva låtarna.
– Vi försöker egentligen bara göra musik som vi själva behöver höra. Att den sedan råkar bli politisk… det får vara så, avslutar Vickan.