När Andreas Lundstedt avslutade sitt sista kapitel med Alcazar och fortsatte som soloartist, började Daniel Mitsogiannis titta på Andreas avtal, bokningar och upplägg där han kände att det fanns saker som kunde göras bättre. Det ena ledde till det andra och Daniel började hjälpa till med bokningar, och sakta växte ett management fram.
– Folk sa att det var så enkelt och trevligt att jobba med Daniel. Då insåg vi att det kanske faktiskt fanns något här, säger Andreas Lundstedt.
I dag driver de management- och produktionsbolag tillsammans, representerar flera artister och producerar egna föreställningar. De senaste åren har de producerat allt från Andreas George Michael-hyllning Freedom till olika scenföreställningar, och just nu rullar deras största satsning hittills, en discoshow där Andreas står på scenen tillsammans med LaGaylia Frazier, Lina Hedlund och Prince Prime.
– Vi ville skapa en vuxen discofest dit folk vill komma varje höst. Inte bara en turné, utan ett koncept som kan leva länge och utvecklas år efter år.
Och det handlar inte om ett mossigt nostalgipaket.
– Många tänker fortfarande att disco bara är Gloria Gaynor eller Village People. Men discon lever just nu: Dua Lipa, Kylie Minogue, Bruno Mars… de bygger på samma DNA. Det viktiga är känslan. Blir man sugen på att dansa är det disco för mig, säger Andreas.
Och ja, Alcazar är självklart en del av discoshowen.
– Två personer från Alcazar står ju på scen. Då ska publiken få höra Alcazar-låtar, säger Andreas, som varit med sedan starten 1998 och gett oss åtskilliga danshits i olika konstellationer.
– Många skriver fortfarande till mig att Alcazar hjälpte dem genom jobbiga perioder eller gav dem mod att komma ut. Den typen av meddelanden är nästan omöjliga att ta in och jag är så stolt över allt vi gjort.
Under årets Stockholm Pride bjöds publiken på ett rejält set med Andreas Lundstedts solohits varvat med just Alcazar-bangers. Precis som många gånger tidigare flankerades han av Le Crash, showtrion som Daniel har tillsammans med polarna Julia Öhman och Miss Angelina. De fick Pride-publiken att explodera som ett slags förlängning av Alcazar, och kvartetten bjuder, precis som deras hemsida säger, på ”ett välsmort samarbete”.
Men på ett plan tog det ett tag innan allt flöt välsmort. Just när det gällde Daniels manager-liknande roll krockade den lite med Andreas kreativitet.
– Vi kunde ligga i sängen på kvällen och jag började prata om scenografi eller rosa ballonger till en show. Daniel öppnade datorn direkt och började räkna på kostnaderna, säger Andreas och skrattar.
Daniel fyller i:
– För mig var det jobb. För Andreas var det att bolla idéer med sin partner.
Privata diskussioner gled över i jobbmöten. Jobbmöten blev personliga konflikter.
Till slut kom ett gräl under ett videosamtal där de först diskuterade relationen och sedan gled över till arbetet.
- Jag gick in i managerrollen samtidigt som jag skulle vara Andreas partner. Det blev fel. Det blev fel. När vi sedan träffades hemma fortsatte vi bråka. Då insåg vi att vi behövde hjälp.
Beslutet att gå i parterapi beskriver båda som avgörande.
– Jag var faktiskt rädd i början, erkänner Daniel. Andreas hade berättat om en tidigare erfarenhet av parterapi som inte slutat särskilt bra, så jag visste inte riktigt vad jag gav mig in i. Resultatet blev dock det motsatta.
– Det är nog det bästa vi gjort tillsammans. Vi satt där hos terapeuten och fick höra någon utifrån beskriva hur mycket vi faktiskt älskade varandra. Gud vad vi grät. Mitt i allt jobb, alla resor, hundar och vardag hade vi nästan glömt bort det viktigaste, säger Andreas.
– Det var som att någon påminde oss om varför vi är tillsammans. Man fastnar så lätt i praktiska saker och små konflikter, men där och då blev det så tydligt att vi faktiskt är ett team, säger Andreas.
En viktig insikt var också att många av deras bråk egentligen inte handlade om det de trodde.
– Jag insåg att jag bar med mig gamla rädslor från tidigare relationer. De följde med in i vårt förhållande, fast Andreas egentligen aldrig gav mig anledning att känna så. Det var skönt att förstå att det inte handlade om honom, utan om gamla mönster, säger Daniel.
Andreas fortsätter:
– Jag har ju aldrig tänkt lämna honom. Men när vi bråkade trodde Daniel ofta att det var dit vi var på väg. När vi väl förstod det blev det mycket lättare att möta varandra.
De beskriver hur olika de reagerade i konflikter. Daniel blev lätt känslosam och började gråta, medan Andreas kunde uppfattas som mer avstängd.
– Förut kunde jag tänka ”nu börjar han gråta igen”. Men idag förstår jag att tårarna inte är ett sätt att vinna ett bråk. Det är bara så hans kropp reagerar. Nu lyssnar jag på vad han faktiskt säger i stället, säger Andreas.
Att de lever i en öppen relation har däremot aldrig varit en stor utmaning, berättar de.
– Vi trodde nästan att terapeuten skulle säga att det var där problemet låg, men det kom aldrig ens upp. Det har aldrig varit vår konflikt, säger Andreas.
Daniel menar att svartsjuka nästan alltid handlar om något annat.
– För mig grundar sig svartsjuka i osäkerhet. Antingen är jag osäker på mig själv eller så finns det något i relationen som gör mig osäker. När den känslan inte finns, då finns inte heller svartsjukan.
I dag anser de att deras relation bygger på en väldigt stark tillit.
– Om någon av oss någon gång skulle bli kär i någon annan får vi prata om det då. Vi tror inte på att sätta upp en massa regler och förbud. Det viktigaste är att vi pratar om hur vi fortsätter att välja varandra, säger Daniel.
Samma tillit präglar också deras arbete. De beskriver hur de lärt sig att respektera varandras styrkor och låta den som kan mest inom ett område ta ledningen.
– Daniel pushar mig hela tiden och har fått mig att utvecklas som artist. Samtidigt vet han att det finns saker jag är väldigt bra på. Vi har slutat tävla med varandra och i stället blivit ett lag.
För Andreas blev en annan insikt viktig.
– Jag behöver längre tid än Daniel för att lugna ner mig efter ett bråk. Han kan säga ”nu är vi sams” fem minuter senare. Jag behöver kanske en timme. Förr gjorde det oss båda frustrerade. Nu vet vi att vi fungerar olika.
– Man måste respektera att människor har olika motorer. Någon varvar ned snabbt, någon långsamt. Det betyder inte att den ena älskar mindre än den andra, säger Daniel.
De beskriver relationen som ett ständigt ge och ta.
– Ibland går någon framför och visar vägen. Ibland går någon bredvid och håller en i handen. Det viktiga är att vi alltid går åt samma håll, menar Andreas.
Det är kanske också därför höstens discoshow är mer än en turné. Den är ett tydligt bevis på vad två människor kan bygga tillsammans, när kärlek, tillit och arbete faktiskt får röra sig hand i hand.
Och då gärna i discotakt.
