Det är ingen liten uppgift att göra teater av Brokeback Mountain. Ang Lees film från 2005, med Heath Ledger och Jake Gyllenhaal i huvudrollerna, blev en modern klassiker och en av filmhistoriens mest älskade berättelser. Historien om Jack och Ennis, två unga män som sommaren 1963 får i uppdrag att vakta får på ett berg i Wyoming, har berört en hel värld. De dras till varandra, blir förälskade och inleder en relation som fortsätter i hemlighet under tjugo år. På hemmaplan väntar fruar, barn och ett liv där det inte finns plats för den kärlek de egentligen vill leva i.
Nu har berättelsen flyttat in på Intiman i Stockholm, med Malte Gårdinger och Samuel Astor i huvudrollerna. Och det är förstås en premiärkväll med förväntningar. I publiken finns gott om välbekanta HBTQ-profiler, många med filmens ikoniska scener fortfarande färska på näthinnan.

På scenen möts vi av en enda scenografi: en rejäl träkonstruktion i furu, byggd i två våningar, några lastpallar och en lägereld. Det är allt. Men med lite fantasi får konstruktionen fungera som kontor, hem, bar och allt däremellan. Lastpallar flyttas, sängar byggs, tvätt viks och lakan hängs upp och blir tält. Det är ett ständigt bärande och flyttande som nästan får en att själv vilja kavla upp ärmarna och hjälpa till.

Mitt i allt står Jill Johnson med sitt band. Det här är en musikteaterföreställning, inte en musikal, och Jill fungerar som berättelsens musikaliska kommentator. Med sina countryballader och sin trygga, varma röst blir hon en stadig punkt att luta sig mot genom föreställningen, men jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade varit om låtarna framförts på svenska. Kanske hade de då kommit närmare berättelsen och blivit en mer integrerad del av handlingen. Nu blir musiken snarare en vacker inramning. Jill gör även små inhopp i handlingen och hon känns stundtals som den som håller ihop hela bygget.

Det är också i de visuella lösningarna som föreställningen hittar flera av sina finaste ögonblick. Tältscenerna är snyggt gjorda, med ljus och skuggor som spelar mot lakanen. I början av andra akten blir det dessutom riktigt roligt när Ennis och hans fru både gifter sig och får två barn genom en snygg och humoristisk lösning på tältduken.

Men sedan är det den där kärleken. Den som ska bära hela berättelsen, över årtionden och genom ett helt liv av saknad. Och här får jag inte riktigt ihop det.
Jag saknar kemin mellan Malte Gårdinger och Samuel Astor. Jag hör och ser att de älskar varandra, att de längtar efter varandra och att de inte kan släppa taget. Men jag känner det inte riktigt. Relationen etableras, men passionen och djupet i deras kärlek över tjugo år blir aldrig riktigt tydligt.
Det blir stundtals lite trevande och scener som dröjer sig kvar längre än de behöver. Den lågmälda tonen är förstås en del av berättelsens karaktär, men det är en svår balansgång att hålla en publik engagerad när så mycket ska förmedlas mellan raderna och i flera tysta stunder.

Även om pjäsen bygger på boken är det svårt att komma från att filmen har satt en närmast ouppnåelig standard för den här berättelsen. På film kunde de stora landskapen, tystnaderna och de små blickarna bära känslorna. På scen måste skådespelarna skapa allt det där själva, och då blir avsaknaden av en riktigt övertygande kemi extra påtaglig.

Mot slutet, när Ennis får veta att Jack är död och åker hem till Jacks familjehem och håller om Jacks skjorta, kommer ändå en av de där stunderna som gör ont på riktigt. Jag känner igen scenen, minns filmen och blir berörd. Det är ett fint och sorgligt slut på en föreställning som stundtals lyckas hitta fram till berättelsens innersta kärna, men inte hela vägen.

Jag tycker om att se teater som vågar prova nya grepp. Att låta Jill Johnson och hennes band ta plats på scenen och bygga en hel värld av en träkonstruktion och några lastpallar är både modigt och kreativt. Och stundtals är det lite mysigt att bara få sitta där i skenet från lägerelden och lyssna på Jill Johnsons countrytoner. Men när ridån går ner sitter jag ändå med känslan av att den stora kärlekshistorien blev lite mindre på vägen till scenen.

”Brokeback Mountain” spelas på Intiman i Stockholm till och med 30 jan 2027.