Robin anpassar sig. Till männen han möter, till miljöerna han befinner sig i och till föreställningarna om vem han borde vara. Men bakom alla versioner av honom finns en svårare fråga: Vem är han själv?
I MASC följer vi en ung queer och autistisk man vars utseende och sätt att vara förändras genom filmen. För regissören Bertil Nilsson rymmer titeln flera betydelser: maskering, maskulinitet och det ”masc” som blivit ett välbekant ideal i delar av gayvärlden.
– Som gayman har jag själv upplevt väldigt olika förväntningar i olika miljöer. Ibland ska man vara aggressiv, ibland känsligare och mjukare. Jag var intresserad av hur man förväntas vara annorlunda i olika sammanhang, säger han.
Bertil kommer från Lund och har bott i London sedan 2004. Filmen har vuxit fram tillsammans med huvudrollsinnehavaren Joshua Griffin, som också varit med och skapat berättelsen. De har hämtat material ur sina egna liv, blandat erfarenheterna och sedan låtit fiktionen ta vid.
– Vi började väldigt personligt. Det finns en underliggande emotionell äkthet som vi försökte behålla genom hela filmen. Sedan har situationerna blivit mer fiktionaliserade, både för att passa berättelsen och för att kunna göra vissa saker mer absurda.
Joshua bidrog bland annat med erfarenheter av att ha både svart och vit bakgrund och inte självklart känna tillhörighet i någon av miljöerna. Bertil ville undersöka hur flera identiteter kan samspela, men också skapa förväntningar som krockar.
– I många historier är det en enda vinkel som undersöks. Jag var intresserad av vad som händer när man har flera olika identiteter och förväntningarna inte riktigt är kompatibla.
För Robin får anpassningen konsekvenser för möjligheten att komma någon nära.
– I början av filmen vet han inte riktigt vem han är. Han har tappat bort sig mellan alla de här rollerna han spelar i olika miljöer. Då är det svårt att ha en äkta intimitet med någon, om man inte känner sig säker på vem man är och hur man kan visa sig själv.
Bertil menar att närhet kräver att man vågar utsätta sig för risken att inte bli accepterad.
– För att ha riktig intimitet måste det finnas en sårbarhet. Om man gömmer sig för mycket och har för mycket rustning blir det väldigt svårt. Jag tror att det är ett vanligt problem för många män, både queera och straighta, att rollerna och förväntningarna kommer i vägen.
Den känslan förstärks av ett samhälle där vi ständigt kan se oss själva genom andras blickar.
– Vi är online hela tiden och väldigt mycket framför kameror. Vi blir observerade och medvetna om hur andra reagerar på oss. Det kan förstärka känslan av att hela tiden stå på en scen.
Även filmens form speglar Robins osäkra självbild. I början dröjer kameran med att visa honom ordentligt. Publiken får först möta honom genom omgivningens reaktioner och hans egna försök att formulera vem han är.
– Ansiktet och ögonen ger en mycket mer direkt kontakt. Eftersom han själv inte riktigt vet vem han är ville vi att publiken inte heller skulle få den kontakten direkt.
När orden blir en del av Robins anpassning får kroppen i stället ge tillgång till det som pågår under ytan. Dans och fysisk rörelse blir ett sätt att närma sig hans inre.
– Orden är väldigt kopplade till rollerna och hur han försöker gömma sig. Det fysiska kan han inte kontrollera på samma sätt. Där ville vi skapa en kontrast.
Den lilla, självständigt gjorda filmen fick sin världspremiär i Toronto. Där mötte Bertil reaktioner som överraskade honom.
– Det har kommit fram så många människor och sagt att de känner sig sedda i filmen. Vi hade ingen specifik ambition att representera autism, utan försökte uttrycka något personligt och hitta en känsla. Därför är det överraskande att så många känner en så stark koppling.
2026 har varit ett starkt år för queerfilm. Spanska Oscarskandidaten La Bola Negra, aidstematiska Elisinore, Netflix-succén Heartstopper och Cannes-hyllade Club Kid, som också visas under Stockholm Filmfestival, är bara några exempel. Bertil delar den bilden och gläds åt att berättelser med tydliga queera perspektiv får stor uppmärksamhet. Han nämner just Club Kid, som han beskriver som både väldigt rolig och känslig.
– Det är ingen revolutionerande film, men supervälgjord. Det är så bra att se att den typen av filmer, som är väldigt genuint queera, får så mycket uppmärksamhet och att flera finns med i diskussionerna om bästa film på Oscarsgalan.
Härnäst väntar Stockholms filmfestival, och för Bertil är besöket även en möjlighet att närma sig ett svenskt filmsammanhang.
– Hela min kreativa karriär har varit utanför Sverige. Jag skulle gärna vilja komma tillbaka och göra film i Sverige på något sätt. Det är superkul att få visa filmen i Stockholm, och förhoppningsvis kan det öppna för samarbeten här.
Masc visas med Face2Face med Bertil Nilsson onsdag 18 november klockan 17.30 på biograf Saga.
