”Folk tror att dansmusiken är död, men de har definitivt fel.”
Precis som Madonna, som släppte ett av årets kanske viktigaste dansalbum, har Aino Jawo och Caroline Hjelt inte för avsikt att lämna dansgolvet. Deras fjärde studioalbum, ”Ritual”, släpptes praktiskt taget direkt efteråt. De tar fortfarande över varje fest de dyker upp på, men nu handlar det om mycket mer än låtar om helgplaner, fester tills man tappar minnet och giftiga pojkvänner som det för länge sedan var dags att skicka iväg långt bort.
Denna allvarlighet passar Icona Pop väldigt bra. I duons nya musik, som är älskad av queercommunityt och av deras trogna queer-allierade, märks mer personlig erfarenhet och känslomässig öppenhet. Aino och Caroline har återvänt från Los Angeles till Stockholm, och blivit mammor. Aino drabbades av fysisk och känslomässig utmattning efter många års intensivt arbete, och Caroline gick igenom ett uppbrott. Deras vänskap och musikaliska samarbete utsattes för hårt tryck. Så hårt att de till och med var tvungna att söka hjälp hos en familjeterapeut. Men till skillnad från många andra familjehistorier slutade den här inte med en skilsmässa, utan med ett nytt album. Och ett utmärkt album.
Från scenen berättar tjejerna: ”Vårt nya album ’Ritual’ blev en riktig prövning för oss. Vi hade det så roligt. Men samtidigt var vi verkligen tvungna att acceptera vissa saker. Och jag är så stolt över oss för att vi klarade det. Det var som att vi gifte om oss och sa: ’Okej, nu ska vi göra precis så här.’ Och så föddes vårt album ’Ritual’. Vi har drömt om att stå här och sjunga med er, tillsammans med er.”
Live låter den nya musiken ännu bättre, och kanske beror det på stämningen. Berns passade perfekt för den här kvällen: enorma ljuskronor, förgylld inredning, balkonger, och på scenen: stearinljus, palo santo och ett riktigt altare. Icona Pop arrangerar sitt eget ”Confessions on a Dance Floor” och förvandlar dansgolvet till något av ett rituellt utrymme. Det märks särskilt i den inledande titellåten och i ”Foreverness” , en mörk, tung låt om ett möte med ett spöke från det förflutna: ”I wanna dance like we’re not that brokenhearted”.
Artisterna själva har vid flera tillfällen sagt att scenen för dem är en plats för frihet och en möjlighet att göra sig av med den negativa energi som samlats. Och hur man än vänder och vrider på det hade publiken, med en så imponerande arsenal av danshits, mer än tillräckligt med anledningar att glömma alla problem. Åtminstone under en och en halv timme.
Ibland känns det till och med som om de känner sig lite obekväma med att återvända till det gamla repertoaren. De vill inte längre sjunga ”I Love It!”, låten som gjorde både dem själva och Charli XCX till stjärnor, tre gånger per konsert. Låten, som redan har samlat på sig över en och en halv miljard lyssningar på Spotify och blivit en riktig feministisk hymn, framför de nästan motvilligt: de rör sig knappt på scenen, utan riktar istället bara mikrofonerna mot publiken. Publiken klarar det galant. Dansgolvet exploderar, alla sjunger för full hals.
Men på ett förvånande sätt är det inte slutet på festen. Efter sin största hit framför tjejerna ytterligare fyra låtar och avslutar setet med låten Dance To This. Även där finns en längtan efter att bränna broar, ta risker och göra något våghalsigt. Men nu läggs Kinda wanna take my time till detta. Det är som Icona Pop 2.0, och ärligt talat, I Love It!
Anton Isiukov
