Vi befinner oss i ett litet rum i en replokal i Farsta. Rekvisitan består bara av några rutiga skjortor, boots, en cowboyhatt, en hästsadel och ett par kaffemuggar. Här, utan färdig scenografi eller vidsträckta berg i bakgrunden, arbetar Malte Gårdinger och Samuel Astor sig igenom scen efter scen i Brokeback Mountain tillsammans med regissören Sara Giese. Dagens arbete utspelar sig vid tältet, intill lägerelden uppe i bergen. På scenen ska de befinna sig i Wyoming. Men just nu är de i Farsta och det är tidig morgon. Malte och Samuel har fått kaffe och de känns både avslappnade och peppade. Precis som när jag träffade dem i april då nyheten om teateruppsättningen släpptes. Skillnaden är att de nu har tillbringat flera intensiva veckor med männen de ska gestalta.

– Vi går från att känna att ”vi har det”, till att upptäcka att vi inte alls har det, säger Samuel och skrattar. Vi har liksom hela skalet, men har inte riktigt fått in det i kroppen än.
De första repetitionsveckorna ägnades åt att analysera texten och undersöka maskulinitet. Nu ska tankarna bli till handling, rörelser och känslor. Det är en process där de ibland känner sig nära, ibland långt ifrån. Fem veckor till premiären, ”oceaner av tid”, tycker de och berättar att de redan hunnit ta sig igenom hela föreställningen en gång.
När Ang Lees Brokeback Mountain nådde svenska biografer i januari 2006, var det få som kunde ana vilken betydelse filmen skulle få. Baserad på Annie Proulx novell från 1997 berättar den historien om två cowboys som möts i Wyoming 1963 och inleder en kärleksrelation som de under två decennier inte förmår vara öppna med.
Heath Ledger och Jake Gyllenhaal gav liv åt två män som längtar efter varandra men lever i ett samhälle där kärleken kan vara livsfarlig. Filmen var lågmäld, med blickar, tystnader och vidsträckta landskap som berättade minst lika mycket som replikerna. Och just skillnaden mellan film och teater blir särskilt tydlig när det gäller det som gjort Brokeback Mountain så drabbande: avstånden, blickarna och allt det som stannar mellan två människor.
– På film kan man visa en blick eller ett avstånd mycket lättare, menar Samuel. Man kan lägga kameran nära eller klippa på ett visst sätt. På teater måste man jobba med motsatsen. Hur långt bort kan vi stå från varandra? Vad händer i rummet? Vad händer däremellan? Vad ser publiken?
Föreställningen är fysiskt krävande, med både intima scener och våldsamma situationer. Slagsmål och närhet ska koreograferas noggrant, och ibland övergår det ena i det andra.
– Det är ganska mycket stage fighting och väldigt koreograferat. Vi håller på och försöker lära oss, säger Malte.
Att de redan känner varandra väl är en stor fördel. Under tre år arbetade de tillsammans i Netflixserien Young Royals, dessutom umgås de på fritiden.
– Det har varit väldigt skönt att kunna vara bekväma tidigt. Det här är så otroligt fysiskt. Det kräver att vi kan ta på varandra utan att vara rädda för att göra det. Och det är vi verkligen inte, säger Samuel.
I våras berättade de att de först tackat nej till en intimitetskoordinator, eftersom de var så trygga med varandra, men sedan ändrat sig och insett att en sådan person också skulle kunna tillföra något till scenerna. Närheten är en sak, hantverket en annan. Att gestalta intimitet, våld och utsatthet inför en publik kräver precision och tillit.
Det gäller också känslorna. Ennis och Jack älskar varandra, men deras kärlek får aldrig riktigt ta plats i det liv de lever. Homofobin löper genom berättelsen, liksom våldet och rädslan för vad omgivningen kan göra. På scenen kan det bli svårt att värja sig från den utsattheten.
– Man blir så jävla berörd, säger Malte.
Det är en av teaterns styrkor: publiken befinner sig i samma rum som skådespelarna. Tystnaderna kan kännas längre, avstånden större och närheten mer påtaglig.
Efter veckor av repetitioner har de börjat förstå hur mycket mer komplicerad dynamiken är mellan Jack och Ennis.
– De har så olika drivkrafter. Men under allt det där vill de bara vara med varandra, säger Malte.
Jack är den som vill framåt, som drömmer om ett liv där de kan vara tillsammans och är beredd att ta stora risker. Ennis är mer kontrollerad och försöker framför allt överleva i en värld där han vet vad som kan hända om han visar vem han är.
– Jack behöver känna att han kan dö för att känna att han lever. Ennis måste överleva, menar Samuel.
Killarna har även sett om filmen under repetitionsperioden. Det blev en ny upplevelse. Scenerna som de nu arbetar med på dagarna fick plötsligt nya lager, och sådant de inte tidigare hade lagt märke till blev tydligt.
Samtidigt vill de inte kopiera Heath Ledger och Jake Gyllenhaal utan hitta sina egna Jack och Ennis, och låta teatern berätta historien på sitt eget sätt.
Gör det då någon skillnad att spela gay som heterosexuell respektive homosexuell skådespelare? För Samuel Astor, som själv är gay, finns också en personlig dimension.
– Det är oundvikligt att jag bryr mig lite extra mycket. Det här angår mig. Jag blir mer berörd när jag ser två män älska varandra än av en heterosexuell kärlekshistoria. Jag kan bli jätterörd av Jack och Ennis kärlek.
Malte Gårdinger ser det framför allt som en kärlekshistoria.
– Jag tycker inte att det är någon skillnad på att spela straight eller gay. I grund och botten handlar det om två människor som inte får älska varandra.
– Ja, det är ju egentligen en klassisk Romeo och Julia-historia, säger Samuel.
En berättelse om två människor som inte kan få varandra, men som ändå inte kan vara utan varandra.
En fråga från vårt möte i våras har följt med in i repetitionsarbetet: hur ska de göra med filmens kanske mest ikoniska replik, ”I wish I knew how to quit you”?
– Vi har pratat med varandra, regissören Sara och översättaren William Spetz om den. Den är så svår att översätta till svenska.
Nu har de kommit närmare en lösning, men vill inte avslöja exakt hur det blir. Det är en balansgång: publiken känner till repliken, samtidigt som den måste fungera i den nya föreställningen.

Dramatiseringen bygger på Annie Proulx novell och ligger närmare den än filmen. Även om mycket känns igen har berättelsen fått en ny form, med korta scener och musik som förflyttar publiken genom åren. I föreställningen kommer nämligen Jill Johnson och hennes band att finnas med på scenen. Jill fungerar som ett slags vittne och berättare och spelar även Jacks mamma. Musiken som är nyskriven till uppsättningen ger berättelsen ett extra lager.
– Ja, den hjälper oss att stanna kvar i känslan mellan scenerna, menar Samuel och får medhåll av Malte.
– Musiken är så bra, menar han och berättar att de varit och och lyssnat på bandet när de repat.
För ännu har de inte börjat repetera ordentligt tillsammans med Jill och bandet, men när det är dags ska flera delar fogas samman till en helhet. Hittills har arbetet framför allt handlat om de två männen och deras relation.
Det märks att Malte och Samuel berörs av berättelsen även utanför själva repetitionerna. De pratar om den, läser och funderar vidare när de kommer hem efter repetitionerna. Ibland är det svårt att släppa rollerna.
– Jag kan ha svårt att släppa Ennis när jag kommer hem, jag lever kvar i hela stämningen, säger Malte.
– Jag andas, äter och sover Brokeback just nu och vill bara prata om den hela tiden. Men ingen av mina vänner orkar lyssna längre, säger Samuel och skrattar.

Att publiken kommer att jämföra föreställningen med filmen är oundvikligt. Men de hoppas att det inte ska handla om vilken version som är bäst.
– Vi vill inte att publiken ska känna att de ser filmen igen. Vi vill göra någonting eget, menar Samuel.
– Teater är så levande så jag tror man kommer att få en jättestark upplevelse.
Blir det tårar?
– Ja, det är jag nästan säker på att det blir. säger Samuel.
– Ja, jag började gråta bara av att läsa manuset, säger Malte.

Regissören Sara Giese har en tydlig vision och när QX besöker repetitionen i Farsta uppmuntrar hon killarna att pröva sig fram, analysera och våga göra fel på vägen. Det handlar om att mejsla fram en föreställning som fungerar på scen, inte om att försöka återskapa bilder som redan finns i publikens minne.
Den 19 november är det premiär. Då får Jack och Ennis möta en ny publik på Intiman. Då ska bergen, tältet och lägerelden finnas på plats, tillsammans med musiken och alla de blickar och tystnader som inte behöver några ord.
Och känslan inför premiären är dubbel.
– Ja, man både längtar och bävar, men det är klart att det ska bli kul. Nu vill man bara sätta igång och spela, säger Samuel.