Nu ställer du dig på Aviciis stora scen, men du har redan jobbat i arenan hörde jag! Du har jobbat i garderoben på Globen. Känns det som att en cirkel sluts nu?
– Ja, det stämmer. När jag gick på Rytmus musikgymnasium hade min kompis Rosannas mamma hand om garderoben på Globen. Carro från Icona Pop jobbade också där med mig. När jag var i Sverige och repade gick vi dit när det inte var någon konsert och hittade garderobsbåset där vi brukade stå. Det kändes ganska galet. Så ja, det blev som jag drömde ändå.

Vad kan du göra på Avicii Arena som du inte har kunnat göra på en svensk scen tidigare?
– Det är ju min absolut största Sverigespelning. Det är något väldigt fint med att spela på små ställen och vara nära publiken, men det blir också så mäktigt när man kan ta in produktion och verkligen göra en ordentlig show. Jag kan ta plats på ett sätt som jag kanske inte brukar göra. Jag spelar oftast mer som Tove Nilsson än Tove Lo när jag spelar i Sverige. Men det här kommer att bli en Tove Lo-show.

Du är aktuell med nya plattan Estrus. Finns det någon textrad där du har tänkt: Ska jag verkligen säga det här?
– Jag får lite av den känslan alltid innan jag släpper album. Det blir väldigt dagboksaktigt. Men när jag skriver är det vad jag behöver få ur mig. Då tänker jag inte på om jag går för långt eller delar för mycket. Sedan måste jag fundera på hur jag ska förklara det så att det inte blir lika detaljerat som låten.

Vilken låt på plattan berättar mest om din queerhet?
– Jag skulle ändå säga Roomie. Även om min man är med och sjunger på den. Jag har pratat om det så mycket nu att det är uppenbart att jag inte alltid bara sjunger om män, även om jag är gift med en man.

Du är ju mega inom vårt community. När märkte du tydligt den starka relationen till queerpubliken?
– Från början, i och med att jag hånglade med både tjejer och killar i min första musikvideo. Jag hade inte ens kommit ut till mina föräldrar eller mitt kompisgäng. Jag bara var så. När jag kom till USA, där det var mer laddat än där jag växte upp, var det många som frågade: ”Are you actually queer?” De ville gärna att jag skulle identifiera mig. När jag sa ”I like everyone” var det en väldigt stor grej. Jag tror inte att jag insåg hur mycket det gjorde för många av mina fans.

Du har blivit en symbol för sexuell frihet. Finns det en förväntan på att du alltid ska vara gränslös, kåt och orädd?
– Nej, jag tror snarare att folk säger: ”Kom igen nu, kan du sluta?” Musik och sex ligger så nära. Det är en härlig plats att kunna vara så fri på. Det är nästan alltid så jag har uttryckt mig. Det känns som en väldigt stark del av mig naturligt.

Känner du någon stress över att andra saker skulle förväntas av dig när du blir äldre?
– Nej. Jag har kommit långt i att inte bry mig om vad som sägs eller vilken kritik jag får, utan fokusera mer på mina likasinnade. Det är bättre för mig mentalt och det blir en roligare resa. Det gör också att jag fortsätter vara ärlig och tro på mitt uttryck. Jag ser kvinnliga artister som är i min ålder och mycket äldre som kör sitt race och tar plats. Det är väldigt nice.

Du har turnérat över hela världen, uppträtt i stora tv-program och på festivaler. Finns det någon stjärna som gjort dig riktigt starstruck genom att veta vem du är?
– Första gången det verkligen hände var när Jennifer Lopez kom fram. Jag stod och pratade med Nick Jonas, vi skulle precis göra Close tillsammans. Hon sa: ”I love your music.” Jag bara: ”Are you fucking Jennifer Lopez?” Vad är det som händer? Hon är någon man har sett hela sitt liv, på den nivån av stjärnstatus. Hon var jättetrevlig.

Vilken av dina låtar skulle du spela för någon som tror sig veta exakt vem du är?
– Kanske True Romance. Först och främst visar den min kapacitet som vokalist. Det är en av mina få riktiga ballader. Den visar också en annan typ av mitt drama.

Och vilken låt har blivit missuppfattad?
– Kanske Cool Girl. Jag tror att det är få som förstår hur många lager det finns i den låten, och ironin i den. Ibland när jag har gjort intervjuer eller pratat med fans har jag känt: Du kopplar till den så, men det är inte riktigt det jag säger.

Om du fick välja en annan artists låt som extranummer i Globen, vilken skulle det bli?
– Kanske Robyns Dancing on My Own. Det hade varit så mäktigt. Eller Kylies Can’t Get You Out of My Head. Eller Like a Prayer med Madonna. Någon riktigt ikonisk låt.