På tv känns 20-åringen som en självklar stjärna. Pondus, självsäkerhet och med en tydlig riktning. Som om att han hör hemma i varje miljö han befinner sig i.
QX har träffat Omar Rudberg för en stor intervju om intresset för hans läggning, identitet, drömmar, uppväxten och mål.

Du har lite utav en ”I don’t give a fuck”-aura över dig. På ett bra sätt!
– Jag har nog varit tvungen att skaffa mig det. Jag var väldigt utsatt i grundskolan. Det fanns inga andra invandrarkids, det var ett fint område och en ”vit” skola. Jag kunde inte lika bra svenska som de andra, såg annorlunda ut och var den enda eleven som dansade och sjöng. Folk kunde säga massa dumma grejer. Jag hamnade aldrig i bråk, men fick ta mycket skit. Efter sjätte klass ville jag byta skola, det ville min mamma också. Folk bara störde sig på mig. Den nya skolan var större, vi var äldre och jag bara kände ”jag måste fan försvara mig själv nu, jag pallar inte det här längre”.

Omar berättar att han minns första dagen i den nya skolan väldigt väl. Han gick in i skolan med huvudet högt och alla nya elever satt runt en samlingsplats. Vissa kände igen honom då han tidigare varit med i Talang och uppträtt på Kristallengalan.

”Ibland hänger jag med killar, ibland med tjejer. Det varierar.”

– Ungefär en månad efter att jag började skolan började jag i The Foo Conspiracy och när det tog fart fick jag mycket mer självförtroende. Då var det verkligen ”nu tar jag ingen skit” längre.

Varför tror du att de gav sig på dig?
– Jag vet inte. Jag och mamma brukar ha samma problem. Folk stör sig på glada, kärleksfulla och målinriktade människor.

Har du träffat dem efteråt?
– Ja det är Kungsbacka så man stöter på varandra ibland. Ingen säger hej. Inte jag heller. Jag har släppt det och gått vidare, det finns inget att säga till dem. Vad fan ska jag säga?

Får du hat idag?
– Inte alls lika mycket längre. Nästan inget faktiskt. Bara om jag säger något knasigt (skrattar).

Typ den gången när Instagramkontot @dyngbaggegalan la upp en intervju med dig efter du åkt ut mello?
– Du menar när jag sa ”Jag är för bra för mello”?

Precis!
– Alltså den grejen är rolig. Det var den sista intervjun jag gjorde så jag hade pratat i typ 40 min konstant. Jag visste knappt vad jag sa till människor.

Du menade något annat, är det vad du menar?
– Nej men vem går ut och säger ”jag är för bra för mello” efter att ha kommit näst sist (skrattar)? Det jag menade var att min låt var annorlunda, den stack ut. Jag håller mig till den delen men att jag är för bra för mello bara slank ur mig.

Det känns lite jantelag att folk blir arga för att en person öppet uttrycker att den själv tycker den är bra?
– Ja men lite kanske. Jag måste få tycka att jag är bra. Jag tycker att jag är bra. Folk irriterar sig så fort man har lite skinn på näsan. Jag låter säkert som världens kaxigaste dude, så är det inte. Jag vet att alla inte tycker om min musik. Vissa kommer gilla mig och andra inte.

Jag har förstått att många, främst följare på sociala medier, har ett intresse av vem du är, vad du är, kille eller tjej och så vidare?
– Det är den vanligaste frågan jag får ja. Förutom allt gulligt som fansen skriver. Men det är minst en kommentar på varje bild.

”Varför ska jag berätta om min läggning för någon som bara vill veta, för vetandets skull?”

Hur är det?
– Ibland lite tröttsamt såklart. Om jag lägger ut en bild på mig och min tjejkompis kan jag få kommentarer som ”Söta tjejer”, ”Vem är den bruna tjejen?” eller ”Är det en tjej eller kille som står där?”. Ibland tycker jag bara det är så tydligt att jag är en kille? Sen absolut, jag har unisex-kläder och har långt hår. Jag är ju väldigt androgyn.

Tar du illa upp när folk skriver så?
– Nej jag tar inte illa upp. Såhär känner jag, när det väl är tydligt att jag inte är en tjej, varför ska folk hålla på och fråga om det då?

Är folk lika intresserade av din läggning?
– Typ. Jag brukar ställa motfrågan ”Är du intresserad?” för oftast vill folk bara veta för att de är nyfikna. Varför ska jag berätta om min läggning för någon som bara vill veta, för vetandets skull? Jag har ingen ”label”. Jag som människa är väldigt öppensinnad.

– Jag vågar inte sätta en titel. Det känns jävligt läskigt. Ibland hänger jag med killar, ibland med tjejer. Det varierar. Jag vet inte om det beror på åldern, att jag fortfarande är ung. Jag känner att jag är vilsen, inte på ett dåligt sätt, utan vilsen i livet bara.

Solokarriär på g

Omar skriver musik, planerar album och är igång med att skapa sin egen solokarriär. Han berättar att han nu börjat skriva om egna känslor i sina texter, något han inte gjort tidigare. Hans nya singel, Telephone, släpps 14 juni och har skrivits tillsammans med Robin Stjernberg som också var med och skrev hans bidrag i mello.

Hur är det, att skriva om dina egna känslor?
– Det känns nice, jag får en helt annan känsla till låtarna eftersom det är mina ord. Men också lite konstigt för allt är sant. Helt plötsligt lyssnar jag på saker jag gått igenom i en låt.

Är det nu din solokarriär tar fart på riktigt?
– Ja jag har börjat köra igång i alla fall. Till en början har det handlat mycket om att ”få till det”. Jag som artist är väldigt bred och det finns flera olika marknader jag vill fokusera på. Delvis gör jag saker i Sverige, på svenska för svenska folket, men sen vill jag göra Latinamerika och USA. Det har tagit lite tid för mig att hitta min väg, jag har fortfarande inte gjort det såklart, men jag tycker ändå det går bra.

I vilken genre känner du dig mest hemma i?
– Jag är mest USA, men självklart har jag mina ”latin-roots”. Däremot kommer jag aldrig bli lika latin som de största artisterna i latinamerika. Jag är för ”poppig”. Jämför jag mig själv med till exempel Maluma, som är jättestor latinartist, är det mer reggeaton.

Du har två stora förebilder. Prince och Rihanna. Vem ligger på topp?
Rihanna är nummer ett. Men Prince är så cool. Rihanna är min idol för musiken och Prince för stilen. Men jag har hittat ytterligare en idol!

Jaså vem?
– Jag såg filmen Bohemian Rhapsody för inte längesen och nu är jag kär i Freddie Mercury. Så ball och hans personlighet är otrolig (skrattar).

Det är ju inga okända förebilder direkt. Är det dit du vill nå?
– Ja jättegärna. Jag måste bara hitta min väg dit och det ska jag.