Zara Larsson behöver inte någon vidare introduktion längre. Att gå in på Talang, antal sålda platinum, officiella EM-låten 2016, förband åt Ed Sheeran, sagt nej till förband åt Justin Bieber, hyllad av Nicki Minaj på Instagram och att hon är Sveriges i nuläget största internationella musikexport, känns liksom överflödigt, alla känner väl till hennes storhet?

Jag har fått 15 minuter för intervju och då gäller det att man som journalist spetsar frågorna och förbereder sig väl. Men det enda jag kan tänka på är vilken t-shirt jag ska ha på mig inför intervjun. Vilken tröja tror jag Zara kommer gilla? Jag kikar igenom mina t-shirts och ser den, jag tar fram den. Senast jag använde den var i julas. Mariah Carey, sittandes iklädd en juldräkt, tittar tillbaka på mig. Under henne står det “All I Want For Christmas Is You”.
Perfekt. Där har vi den. Den här kommer Zara uppskatta tror jag.

Jag får bekräftelse på Zara Larssons storhet inför intervjun. Alla medier vill prata med henne efter spelningen på Way Out West. Trots att hon nyss genomfört en konsert sitter hon och sjunger när jag möter henne.

Det känns som om alla rycker i dig. Är det stressigt?
– Inte alls. Jag sitter bara här. Det är svårt att få mig stressad.

Är det för att du vant dig vid sånt här?
– Nej det är för att jag inte bryr mig om någonting tror jag (skrattar). Jag älskar att prata också så det här är inga problem.

Zara köpte tidigare i år en lägenhet i Stockholm som hon ska bo i när hon är i Sverige, vilket är ungefär en gång i månaden. Resten av tiden är hon i USA och spelar in ny musik, eller som nu, ute på turné runt om i världen.

”Jag är inte klar med USA på långa vägar”

Jag är nyfiken på din etablering i USA. Hur har det gått?
– Jo men det känns bra… Men gud vilken fin jultröja. Åh Mariah Carey. Jag älskar den!

Tack! Jag tänkte att du skulle tycka det var kul om Mariah var med.
Vi båda skrattar och Zara fortsätter berätta om USA.
– Jag har absolut inte nått dit jag vill nå ännu. Men jag tror inte att jag någonsin kommer göra det. Oavsett om jag säljer slut en ”Stadium World Tour”, så vet jag att jag inte kommer vara nöjd. Men jag är inte klar med USA på långa vägar. Jag vill spendera mer tid där, göra fler spelningar, pusha mer för radio och bara gör allt som man kan göra där. Jag känner och hoppas att 2020 är året, i samband med mitt nya album, som det kan hända saker. Det har gått bra, men det är inte på den nivån jag önskar. Jag vill att det ska gå bättre (skrattar).

Upplever du ingen press med hela ”slå igenom som artist i USA” grejen då?
– Det är klart det är press på mig, speciellt från Sverige. Många har ögonen på mig och tänker ”snart smäller det”. Vilket gör att det inte bara är pressen från mig själv som kan göra mig stressad utan också från svenska folket. Men det betyder också att det är många som tror på mig, vilket känns bra.

P3 Musikdokumentär har gjort ett avsnitt om dig, där hör man att du har satt din ribba väldigt högt. Om du inte skulle komma dit du önskar, skulle du klandra dig själv då?
– Nej det skulle jag inte. Men jag har tänkt väldigt mycket på det. Speciellt nu när jag blivit ung kvinna. Jag har skapat och älskat musik under hela mitt liv, bokstavligt talat under hela mitt liv. Jag har haft tunnelseende där det enda slutmålet har varit att bli artist. Nu är jag 21, vilket inte alls är gammalt, men jag kan ändå tänka på hur det kommer bli när jag är 25. Då har jag hållit på med det här i tio år och sagt till alla ”Jag ska bli större än Elvis Presley” eller vad det kan ha varit. Tänk om jag inte vill fortsätta när jag är 25? Kommer jag våga sluta?
Hur det ser ut framåt är jättesvårt att veta. Det enda jag vet just nu är att jag har väldigt kul, med mitt band och med alla jag jobbar med, trots att jag inte är ”nöjd” (skrattar).

Hur gör man för att inte ”tappa det” när man är mitt i allt? Hur gör man inte en Britney 2007?
– Det är inte en fråga för mig kanske. Jag vet faktiskt inte. Jag undrar mer ”hur tappar man det?” (skrattar). Uppenbarligen är inte jag på samma nivå som Britney Spears var 2007, men jag kan såklart fatta grejen. När jag går ut på stan märker jag när folk känner igen mig på sättet de tittar på mig. Bara en sån sak kan vara påfrestande. Det får mig att tänka en extra gång innan jag går utanför dörren, om jag har sminkat mig och om jag känner mig bekväm med att ta en selfie eller något. Tänk då att aldrig få vara ifred, aldrig ha något privatliv och att paparazzis står utanför din dörr, jämt. Den där ”gömma sig i buskarna”, paparazzi-kulturen, finns inte heller riktigt i Sverige. Jag kan bara inte se mig själv tappa det, gå in i väggen ja, men inte tappa det.

”Ibland känns det som om det handlar om allt förutom vem jag är, vad jag känner eller min musik”

Du sa ifrån en gång i en podd att du tyckte att det blev fokus på fel saker när du var med i intervjuer, respekterar folk det?
– Ja jag sa ifrån efter att jag varit med i Hellenius Hörna och såg intervjun i efterhand. Jag upplevde att de klippte programmet så att det till större delen handlade om hur jag träffade min kille Brian eller att jag är en ”ung tjej från Stockholm som inte kan tvätta”. Det är klart jag vet hur man tvättar. Om jag skulle behöva göra det (skrattar).

Så du vet inte hur man tvättar?
– Det är min syster som tvättar hemma, det är så avtalet ser ut.

Vad innebär din del i avtalet?
– I bring home the bacon (skrattar). Nej men, oavsett är det tråkigt att det är vad som ska vara fokus. Ibland känns det som om det handlar om allt förutom vem jag är, vad jag känner eller min musik. Folk är nyfikna och jag fattar det, eftersom det säljer. Folk tycker det är spännande, jag tycker inte det.

Efter Zaras spelning på Way Out West valde Expressen att recensera Zaras spelning med rubriksättningen ”Zara Larssons ställningstagande på Way Out West” (reds anm. rubriken ändrades i efterhand). Journalisten menade nämligen att Zara hade gjort ett politiskt statement för ”free the nipple” rörelsen genom att ha på sig en genomskinlig topp. Publiken var lika förvånade som Zara av recensionen och hon har beskrivit det som ”obehagligt beteende”. Men så har ungefär hela Zaras karriär sett ut, i ständig fokus och aldrig rädd för att ta debatten. Många förknippar henne med politiska och främst kanske feministiska ställningstaganden.

Du lade även ut om Stockholm Pride förra året och Pride Month i år. Varför tycker du att det är viktigt att göra din åsikt hörd?
– Jag känner att i Sverige vet många exakt vem jag är och vad jag står för. Men fortfarande när jag lägger ut mer politiska saker, som typ Stockholm Pride, blir jag förvånad över att jag fortfarande får så galet många hatfulla kommentarer. När det är starkt motstånd, det är då jag vill trycka upp det extra mycket i folks ansikten, tills de fattar. När folk säger att det behövs en ”Straight Pride”, en ”White History Month”, då påminns jag återigen om att det är viktigt. Det är därför jag tar debatten.

”Inför spelningen i Ryssland undrade jag om jag verkligen skulle åka dit, med tanke på hur de behandlar hbtq-personer”

Som förakt åt Ed Sheeran har du besökt länder som inte är så pro-hbtq. Hur resonerar du kring det?
– Det är inte rättvist i världen ännu. Alla har inte den lyxen att kunna älska den de vill, eller att kunna gifta sig med vem de vill. Inför spelningen i Ryssland undrade jag om jag verkligen skulle åka dit, med tanke på hur de behandlar hbtq-personer. Bara två dagar tidigare hade det rapporterats om en hemsida som outar hbtq-personer och mer eller mindre har ett pris på deras huvud. Vad gör man som artist då? Jag vill inte åka dit och supporta landet, samtidigt vet jag att det kommer vara hbtq-personer i publiken. De kanske inte är öppna, eftersom man inte kan vara det, men de är där i alla fall. På något sätt vill jag bara ge dem en timmes underhållning och visa att jag som person stöttar dem, men inte regeringen eller landet de bor i. Om jag kan få människor att skratta och glömma allt elända under en timme, är det värt att spela i ett land vars regeringen jag inte stöttar.

Två år tidigare när Zara Larsson uppträdde på Way Out West beskrevs hennes konsert som mellanmjölk. Inte jättebra, inte dålig, men bra. Det mediokra är numera som bortblåst. Två år har gått men Zara verkar ha utvecklats som under en livstid. Pondusen har hon alltid haft, men det här var något annat. En riktig världsartist hade landat i Sverige, i Göteborg, och hon menar allvar.