Minns ni Z TV:s sändningar under nittiotalet? Årets Schlagerkväll var en kaosigt ojämn, men varm påminnelse om hur spontant och struligt det kan vara med live-tv.
Efter en lång överdragning med ett BLM-tal av Aysha Jones gjorde en av kvällens värdar, Lina Hedlund, entré med en liten kuplett med piano-barsfeeling. Inte kanske den peppiga start vi hoppats på efter den lååånga paraden av tal vi nyss fått, men Babsans entré piggade upp och efter en liten julvärdmysig start var det dags för öppningen.
Det blev full fart direkt då Magnus Carlsson sjöng sin Pride-låt My Freedom. Gud, vad man sörjer att denna popschlager-smocka aldrig fick ljuda över Pride Park! Hade ju varit en ljuvlig start vilken parkkväll som helst!
Sen gjorde Frida Öhrn entré med sina Mello-låt We Are One. Fantastiska Frida sjöng lika bra som alltid, men en avskalad gitarrkompad version av hennes arena-poppiga Andra Chansare ger jag kalla handen. Vi behöver tempo och glädje en kväll som denna!
Linda Bengtzing gjorde sen entré till lite ljudkaos, men Linda löste det snyggt genom att berätta en anekdot om Alla Flickor. Tyvärr var det mindre snyggt att vi tvingades att höra även Lindas genombrottslåt i akustisk version. Jag fattar helt att Stockholm Pride inte har råd att ta in en orkester, men hej och hå: Be artisterna ta med sig tejper! Vi vill inte ha gitarr-plonk en Schlagerkväll, särskilt inte när vi inte får så många artister och låtar.
Mariette gjorde dock rätt och bjöd sen på For You från 2018 i original, följd av Magnus Carlssons Möt mig i Gamla Stan. Magnus vet också hur man ger regnbågspubliken vad vi vill ha: Originalversion i uptempo.
Eller supertempo. För efter halva låten skruvades tempot upp lite mycket. Men Magnus, som det superproffs han är körde på i sann Carola-91.i-Rom-anda.
Proffs.
Lina sänkte tempot strax efter och körde en akustisk kort-version Det gör ont. Mja.
Frida Öhrn igen med sin gitarr, nu i Release Me. Det var däremot helt rätt. Är en artist på schlagerkvällen ska de absolut sjunga sin största hit, även om den inte synts i Mellosammanhang. En ny singel som ingen hört är däremot en annan sak…
Men jag ger absolut ok SaRahas Tropicopop-version av Plastic Bertrands (ESC-koppling: Luxemburg 1987) Ca Plane Pour Moi för den funkade helt okej som enminuts-intro till Mello-hiten Kizungozungu.
Efter ett litet nummer av Babsan blev det Victorious med Lina, fast utan musik…
Som tur är sjunger Lina strålande så verkligen ingen skugga över henne.
Men just detta var ingen stolt stund för Prides Schlagerkväll.
Linda Bengtzing dök därefter in med en upphottad version av Jag ljuger så bra. Och nu var vi på banan igen! Linda gav allt och det är hatten av för Lindas energi och vilja att ge allt. Alltid.
Magnus Carlsson igen med original-versionen av Världen utanför (Barbados, 2002) och Mariettes klubbiga A Million Years. Original såklart. Sen mellanspel med Lina i Stay The Night i avskalad version.
Ge mig en spanjor med Babsan till projektioner av heta hunkar med sydländskt utseende bjöd oss sedan kvällens härligaste tempo-höjning.
Mariette plockade fram gitarren och bjöd på årets Mello-låt Shout It Out, innan Linda Bengtzing brände av en gitarrkompad Alla mina sorger. Gemensamt för båda låtar är att de tävlade i år och inte riktigt är värdiga de artister som framför dem. Mariette har fortfarande en Mello-vinst inom sig och det skulle inte ske med nämnda låt, och Lindas comeback skulle inte ha begåtts med denna lamhet. Men äh, kvinnorna är PROFFS och låt oss stryka 2020 ur minnet och ta med dem i Mello snart igen!
Vi avslutade med fest de luxe: Magnus Carlsson uppmanade oss att sjunga med till max i Kom Hem i härligt discokpomp innan vi avrundade kvällen med Babsans Jet-Set Babsan, som så obegripligt nekades Mello-biljett i så många år, och E Det Fel På Mig med La Bengtzing.
Och till sist, Mariettes Pride-låt My Revolution innan alla artister förenades på scenen till en pianoklinkig La Dolce Vita.
Det gör mig glad att det var schlagerrävarna som bjudits in under kvällen, och att det var två stjärnor som ledde allt, för deras coola proffsighet styrde upp mycket när det tekniska strulade och allt kändes väldigt budget-mässigt.
Men fan, det är inte lätt att genomföra en schlagerkväll på ett sånt här sätt. Det fattar jag.
Och: Lina och Babsan var en riktigt bra programledar-duo som garanterat gjort succé i Pride Park. Snabba i repliker, roliga, kunniga och varma. Framförallt Babsan: Alltså har detta rosahåriga yrväder verkligen fått det erkännande hon förtjänar? Hon är outstanding som konferencier i min bok och jag vill alltid se Babsan leda Pride-kvällar.
Ge dessa två chansen när vi är tillbaka i verkligheten igen.
– Nu är vi väl värd ett glas champagne?, sa Babsan innan hon skred ut ur bild.
Det är ni verkligen.
Uppdaterad 2021-05-18
