KFIR – driven danspop i väntan på att klubbarna (och Broadway) öppnar…

Av en slump trillade vi över New York-boende israelen KFIR, och hans klubbiga musik allmänhet, och låten Fan a Bitch i synnerhet. I vanliga fall dansar han på Broadway, men pandemin har fått honom att tillfälligt flytta till Israel. Kfir, själv öppet gay, har fått sin musik spelad i MTV och på OutTV, och har tidigare utsetts till en av Israels sexigaste män, och har modellat för Dior. Klart vi var lite nyfikna på KFIR

Beskriv din musik!
– Pop, helt klart. Men den innehåller så mycket influenser att den är svår att definiera. Så jag kallar det ”hybridpop”, en mix av musik från förr och nu.

Hur är det att göra dansmusik i en tid då vi inte kan dansa ihop?
– Det är faktiskt befriande. För eftersom jag är dansare så omgärdas hela mitt liv av rörelse ändå. Du kan röra dig var du vill, det är inget du behöver en klubb till. När jag skrev min senaste singel, Fan a Bitch, så var det lockdown i New York. Då tränade jag på Chelsea-piren och hängde med ett gäng dansare som höll på med Vogueing. De spelade sin egen musik  och jag inspirerades av dem.

Du har bott i Israel under pandemin, vad saknar du mest med New York?
– Min partner och min hund. Nu har vi varit ifrån varandra i sex månader, men jag ska tillbaka snart. Jag längtar så mycket efter att inspireras av New Yorks puls igen. Den har jag saknat, den konstanta kampen att ta sig någonstans blir ett beroende.

Vad händer för dig när pandemin blåst över?
– Mina planer har alltid sett likadana ut: Jag fortsätter att jobba med mitt team, skriva musik och spela in. Jag har spelat in en del covers, en av The Weeknd och en av Miley Cyrus, och jag längtar efter att dela med mig av dem.

Du är en homosexuell dansar på Broadway, är det lika vanligt som man tror?
– Jag startade som dansare inom klassisk ballett och just det var en av de vanligaste frågorna jag fick i början. Broadway är en sådan mix av människor. Det är verkligen ett ”Mecka” av kreativitet och talang. Gay eller straight, alla är vi artister och jag tänker inte längre i kön eller sexuella preferenser.

Hur kommer världens mest omtalade teater/musikgata att se ut efter pandemin?
– Jag tror att det kommer ta ett tag att resa sig, men sedan: Oh Boy! När folk fattar att vi kommer att kunna leva med covid på samma sätt som vi lever med många andra sjukdomar och med hjälp av vaccinet, så tror jag att teatrar, operahus, musikarenor och sånt kommer att blomstra.

Hur är det med gaycommunityt i New York just nu?
– Jag vet att många lämnade staden men att många också kommer tillbaka nu i vår. Bristen på jobb under vintern och isoleringen har påverkat mycket, men jag tror att vi ser ett ljus i tunneln. New York City är van att slå tillbaka vilka utmaningar staden än står inför, den ger inte upp så lätt.

Jag får lite Todrick Hall-vibbar av din musik..?
– Åh, tack! Jag gillar Todrick. Jag inspireras av det mesta och kommer från en klassisk bakgrund då jag är uppvuxen med klassiska kompositioner. Jag har även uppträtt på The Metropolitan. Hemma lyssnade pappa på Pink Floyd och mamma sjöng mycket. Men jag är också uppvuxen med MTV, jazz, folk, pop rock & roll, R&B, Quincy Jones och Elmer Bernstein-soundtracks…ja, du hör ju.

Drömsamarbete?
– Jag skulle ge vad som helst för att samarbeta med Max Martin! Det vore ett drömsamarbete. Efter det säger jag Miley Cyrus, Beyonce eller The Weeknd. Jag dras till starka artister med en stor närvaro. Jag gillar också Amy Winehouse, så om hon levt hade jag velat jobba med henne.

Vad vet du om Sverige?
– Aldrig besökt, men skulle gärna göra det. Det närmsta jag kommit Sverige var en crush på en svensk modell som aldrig ledde någonstans… Jag vet att ni inte stängt ner helt under pandemin, och att ni tagit emot många syrianska flyktingar, vilket är beundransvärt.  Rent musikaliskt känner jag som de flesta till ABBA, musikens heliga graal. Men även Zara Larson och Roxette…Sverige har haft väldigt stor påverkan på popscenen genom åren.

Israel är för många Eurovision-fans Dana International och Netta, vad har du för förhållande till just Eurovision?
– Min närmsta relation är att min publicist Alon Amir skrivit ESC-romanen ‘Three Minutes of Eternity’, och att han var en i teamet runt Dana International när hon vann 1998.

Har du någon israelisk Eurovisionfavorit?
– Jag gillar många tidiga bidrag, som Ofra Haza. Dana International betyder också mycket då hon var en slags katalysator för vårt community, både i Israel och i världen. Netta är också en inspiration och en kraft att räkna med, med en egen musikstil och talang. Jag är ett stort fan. Och vem vet, en dag kanske jag dyker upp i det sammanhanget också…