Det är tur att musikläggarna kan använda sig av artisternas musik som INTE görs i programmet under alla svepningar över gotländska landskap. För det lyfter programmets musikaliska puls med ungefär 200 procent. Efter de senaste veckornas lågmäldhet längtar jag efter nåt med BPM över 100, då årgång 2021 är verkligen inte programmet en hittar party-feeling i.
Så förhoppningarna var inte stora när jag bänkade mig för program fyra, där vi skulle bjudas två avsked och ett välkomnande.
Kvällens program började med Thomas Stenströms segelskola. Seglatsen startade med ett ljug då skepparen frågade om Stenström fått med sig hela gänget och ”Stenen” svarade ja.
Men vi såg ju med egna ögon att Melissa inte mönstrade på!
Nåja. Stenström berättade om sin seglar-erfarenhet, och allt som allt var det trevligt.
Lunchen avnjöts därefter ute och det blev lite småprat om Peter som Aladdin innan Casper tog sig av Gustav & Viktors Rise Again under namnet Soluppgång. Herre vad Arvingen kan sjunga! Inte ens när han försöker låta kass låter det dåligt.
Maxida Märak fick sedan mycket utrymme och oj, vad jag gillar henne! Ett stort rättvisepatos, och en stark kämpe för samiska rättigheter. Tänk vilken bra plats världen skulle vara om det fanns fler som Maxida. ”Musik är ett politiskt vapen som gör att du kan nå folk i hjärtat” är ju ett underbart säg, och helt rätt.
Och fasiken vad intressant det är att få bakgrundshistorier bakom låtar, som i fallet Lova Ingenting. Om Märak och killen som hon träffade som 16-åring, blev ihop med, fick barn med, och sedan separerade ifrån. Fint av Maxida att öppna sig så här och ännu finare att hennes ”Baby Daddy”, och numer bästa vän, hälsade från fjället.
Det jag tar med mig av hennes berättelse var det storsinta i att både hon och han bestämde sig för att stryka ett streck över allt som varit, och inte blicka tillbaka. För att kunna gå framåt. Livslektioner en lördag, helt enkelt.
Slutligen:
Jag försöker hålla mig från att kommentera folks utseende, men någon schyst person i produktionen kunde väl berättat för stackars Märak att hon var Simpson-gul i ansiktet under lunchen?
Gud vad jag gillar Melissa! Hon är årets överraskning. Trodde hon skulle vara lite tillbakahållen och reserverad, men hon är helt underbar: Bjussig, ärlig, varm och äkta. Helt rätt val av produktionen att göra henne till ett av de fasta ankarna i år! Och hennes innerliga tolkningar är alltid intressanta.
Casper berättade sen en, lite för lång men intressant, berättelse om Arvingarnas utlandssatsning som skedde under italienska vingar. Bilden på kajalsminkade Lasseman, Tommy, Kim och Casper sittandes i vita pyjamasar bland huskies kommer inte lämna min näthinna i första taget. Musiken lät däremot som en enorm besvikelse. Vad var det för bös?
Därifrån var övergången till bröderna Noréns tolkning av Arvingarnas Mello-låt från 1995, Bo Diddley med textraden ”Musiken är mitt liv” inom räckhåll. Noréns gjorde en habil tolkning och lämnade sedan programmet.
Etapp två av programmet inleddes med att Jöback och Märak hämtade Popsicle-mannen Andreas Mattson vid ICA. Bandet är inte min musikaliska mark, men jag är galet imponerad över Andreas Mattsons låtskrivande: Stockholm i natt! Jag kommer hem igen till jul! Playing With Fire! Och dessutom, musiken till Torka aldrig tårar utan handskar!
Mr Mattson kom in med ett behagligt och varmt lugn i programmet, och det kändes verkligen som att det inte fanns några som helst roller som skulle spelas här.
Sen fick vi än en gång se Stenström ringa efter släktingar med hjälp av telefonkatalogen.
Det är klart detta kommer mynna ut i att han till slut hittar nån, men jag vet inte om det håller för en hel följetång. Snark!
Och eftersom jag gillar Casper så lämnar jag hans Har du hört den förut?-ambitioner därhän…
Middagsdags!
Efter lite snack om Jöbacks och Mattsons yrkesmässiga relation fick Märak (tyvärr) ta sig an ett resultat av av den. Mattson hamnade sedan i fokus och jag tyckte det var intressant att få veta mer om en person som funnits i den musikaliska periferin för mig. Piteå-polisen Kenneth målade upp Mattsons musikaliska CV.
Detta avslutades med att Mattson skulle tolka Cherrie.
Jag kan verkligen inte tänka mig något sömnigare än Cherries blodfattiga musik. När hon väl pratar är hon charmig, rolig och ödmjuk, och det var intressant att se hennes polare Lwam och Sibell snacka om ”syrran”. Men Jesus, Josef och Maria vad jag tycker att hennes musik är ljum.
”Jag tycker om musik där det inte är så mycket diskant”, konstaterade Mattson när han berättade att Cherrie är den av årets artister som han lyssnar mest på.
Och jag insåg där och då att att jag nog är hans och Cherries motpol när det gäller musik.
Innan det blev tack och adjö bjöd Peter Jöback på sin svanesång, och gjorde det riktigt bra.
Hans avgångsbetyg blir godkänt med en stjärna i kanten. Musikaliskt har han inte riktigt fått till det, och ingen låt har flugit på listorna. Det KAN ändra sig lite efter ikväll, men jag tror att Peters stora vinst är hans öppenhet i programmet. Han har pratat om sin bögbror, hyllat sin man, sjungit storbandsmusik med regnbågsförtecken, berättat om att komma ut, och att våga vara kär. Fint och viktigt.
Personligen sörjer jag att vi varken fick höra eller se Peters Mello-låtar En sensation eller Hollow. Men hey, det är ju ett skäl för Peter att göra en ”Miss Li” och komma tillbaka om sju år.
Nästa vecka verkar ju bli väldigt rolig:
Casper får ett utbrott på scenen!
Daniel Adams Ray och Moonica Mac gör entré !
Årets stora rosa elefant i rummet tas upp: Popsicles bussdödsönskan av Arvingarna på Grammisgalan 1993!
Längt!
Kvällens betyg:
Casper/Arvingarna – Soluppgång/Rise Again (Viktor & Gustav Norén
QX QX
Originalet har ett snyggt poppigt beat, och är något av det bästa bröderna gjort. I Caspers strupe blev det en fin dansbandsschlager med klassisk Arvinge-stämsång. Verserna håller inte riktigt måttet, refrängen är effektiv om än tjatig. Hur många gånger kan man sjunga ordet soluppgång? (chocken när jag räknade och det bara var elva! Det kändes som 211!).
Men herre vad bra Casper sjunger! Älskar när han tar i, och det lyfter nästan låten till en trea.
Melissa Horn – Lova ingenting (Maxida Märak)
QX QX QX
Melissa kan ta vilken låt som helst och göra den ”Hornsk”. Trots att vi nyss fått Märaks berättelse är hennes ägandeskap av låten som bortblåst så fort Melissa sjunger sin version. Här är det Melissas berättelse, och hon BERÄTTAR verkligen låten. En fin bit, men fortfarande inte lika stark som årets hittills största SMB-hit, Lämna honom.
Viktor & Gustav Norén – Bo Diddley/Musiken blev mitt liv (Arvingarna)
QX QX
Brödernas countrypoppiga version i First Aid Kit-kostym var rätt mysig. Detta var rätt sätt att ta sig an Arvingarnas rätt gapiga Mello-flopp från 95. Men det stannar just där, det blir fint och mysigt, men ingen jag tar med mig efter programmet. Jag får nog konstatera att Noréns stora behållning är dem som personer och inte deras tolkningar. Siwan-hyllningen från program två är för mig det starkaste de gjorde, och inte ens den verkade Spotify-lyssnarna gilla.
Maxida Märak – Jag kommer hem igen (Peter Jöback)
QX
Peters julklassiker är en av de finaste jullåtar jag vet, så detta är stora skor att fylla. Märak lyckas inte ens fylla hälen. Trots kaxigt energisk rap lyfter det inte alls. Refrängen blir en enda lång gäsp, och jag undrar vem detta är för? Julkonserts-publiken som berörs av originalet säger absolut nej tack, och de som gillar cool rap kommer knappast att äta den mesiga refrängen med sked. Mäh-rak.
Andreas Mattson- Känns som 85/Känns som 05 (Cherrie)
QX
A for effort. Här finns en ansträngning och en tro på ett eget sound. Hatten av för det. Stackars Mattson kände verkligen pressen när Cherrie sa att det var hennes egen favoritlåt. Men SMB-debutanten impande på henne och Cherrie var nöjd. Och det är väl det viktigaste? För detta var ju verkligen inte min påse och jag har så svårt för sån här musik utan någon som helst puls.
Peter Jöback – Elvis, Einstein & jag
QX QX QX
Peter tackade för sig med sin tolkning av Stenströms Elvis, Einstein & jag. Jöback gör en drivig ”Ola Salo-goes-Martin-Stenmarcks-När änglarna går hem” av Stenströms låt, och lämnar programmet med den äran. Detta var det bästa han gjort i SMB, och när han pratar om revanschlusten som driver honom får låten ännu en finare dimension.
Uppdaterad 2021-12-06
