Briljant, Jöback!

QX QX QX QX

Peter Jöback är nämligen fullkomligt fenomenal i rollen som Candy. Så fort Jöback intar scenen så bränner det till, Han är uppsättningens stora stjärna och motsvarar de tunga förväntningarna med bravur. I filmen var Björn Kjellmans Candy en skoj person med mycket svärta och den svärtan förvaltar Jöback mycket bra, även om Candys story skiljer sig från i filmen, och här får behålla livet. Jöbacks stora nummer Annars vore jag inte jag är något av det mest armhårsresande jag sett på en scen. Om man inte ryser eller fäller en tår här, så är man fan gjord av sten. Peter Jöbacks leverans är av Broadway-klass. Dessutom är han snygg som satan och rör sig foxigt feminint i höga klackar…

Vid sidan av Jöback är det låtarna som får mig att bränna till med en betygsfyra. Fredrik Kempe har nämligen fått till många melodiska ess med Gardellska texter: Nämnda Annars vore jag inte jag, inledande schlagerpärlan Livet är en schlager, vemodiga Mona & Candy-duetten När jag faller och framförallt, avslutande Som skapta för varann som är en sådan låt som varje musikal i hela världen borde avslutas med. Magiskt bra!
Tyvärr måste jag dock meddela alla schlagerfans som älskade filmens popschlager Kärleksikonen, skriven av Lena Ph och framförd av Regina Lund, inte alls får en ny sån låt här. Nya Nu är det min tur är anonym och inte den popdänga man hoppats på. Men jag ser framför mig hur Kempe försökt skriva den här låten, och gång på gång lagt resultaten i mappen märkt ”Melodifestivalen”. Dom måste ha blivit för bra helt enkelt…

I övrigt är allt bra. Helen Sjöholm är till och med mycket bra, men rollen som Mona är lite väl otacksam för Sjöholm som inte riktigt får briljera förrän på slutet. Men då jävlar visar hon å andra sidan att hon att hon är Sveriges kanske bästa sångerska.
Johan Glans är uppsättningens mest skrattframkallande figur som Monas arbetslöse ordvitsande man. Han får flera gånger publiken att gapskratta och lättar dessutom snyggt upp tyngre scener med finess och värme. En annan som lockar till skratt är Frida Westerdahl som gör Regina Lunds roll, Sabina. Publiken på premiären älskade hennes galna stjärna med megahybris och vansinnig mimik.

Jonas Helgesson som har en cp-skada även utanför scenen, gör också en fin roll som låtskrivaren David och får välförtjänta stora applåder när han får leda publikupproret på slutet.

Överhuvudtaget är det en maffig och snygg uppsättning. Dekoren av Anna Asp är smart, fantasifull och kul. Lägg därtill lyxigt läcker Lindarwsk kostym (Monas finalklänning är schlagertastic), och en stark mångfacetterad ensemble.

Min invändning är egentligen grundstoryn, som är rätt blek: Schlagertokig kvinna snor sin cp-skadade väns låt och kommer med i Melodifestivalen.
Alla andra ingredienser är ju topnotch, så när jag bryter ner föreställningen så finns det just inget att invända på förutom att grundintrigen är sådär och borde skrivits om ännu mer än vad man gjort jämfört med filmversionen. Och jag skulle önska att man trimmat hela rasket för att få ännu bättre flyt. Duktiga veteranerna Katarina Ewerlöf och My Holmstens insatser hade för mig tyvärr fått stryka på foten för bättre flow eftersom de inte tillför så mycket och också har rätt poänglösa musiknummer.

Men med det sagt: Livet är en schlager är en lyxig och fräsch musikal med briljanta nyskrivna låtar, en must-see-Jöback, en härlig Helen Sjöholm plus ett gäng bra och kul skådisinsatser, som absolut bör ses. Det är en föreställning med ett fint budskap om att alla har ett värde och kan uppfylla sina drömmar vilken skepnad de än kommer i. Plus, du går garanterat ut med ett leende på läpparna efter DEN finalen. Avslutningen är nämligen som en enda lång fantastisk tonartshöjning.
12 poäng för den. Rakt av.

Ps. Det är smart att Candy i början berättar att detta är en saga, så vi schlagernördar inte ba: ”Men hallå så där går det inte till i Melodifestivalen”, för storyn är inte skriven för hur Mellon ser ut i dag och det görs det även en smart poäng av i föreställningen.