Efter förra veckans kanonstart fortsätter Melodifestivalen 2025 på ett underbart nostalgiskt spår. Och det utan att det känns mossigt eller icke-inkluderande. Här får vi Mello-älskare ALLT, och resten får grym underhållning, skratt och smarthet.
Att inleda programmet som att det vore sent åttiotal är ett grepp som bara Edward af Sillén kan göra med DEN fingertoppskänslan. Att han återförenar ett för sedan länge splittrat Triple & Touch för att tillsammans med Lotta Engberg framföra klassikern 100% är just 100 procent rätt. Lotta tar också över stafettpinnen från Bengtzing som vykortsvärdinna och hon gör det med sådan värme. Gillade man inte Engberg innan blir man Kär & galen efter denna vecka.
Och som om inte det vore nog så får vi en av modern tids härligaste mellanakter när Edvin bränner av Männen som byter kanal till tonerna av När vindarna viskar mitt namn. Ett fullkomligt genialt nummer om de straighta männen som väljer bort Melodifestivalen. Här får vi en rad överraskningar som känns så egensinniga, så eleganta, så Edward af Sillén (självklart med hjälp av Daniel Rehn och Pål Ströbaek). Detta är ”up there” med älskade Danny-klassikern Karl för sin kostym. Fem QX rakt av!
Innehållet i detta andra program kan vara det bästa, roligaste och mest genomtänkta, vi sett i en deltävling. Och då har jag inte ens nämnt Edvins sylvassa granskning av Melodifestivalen 1986 i allmänhet och Lennart Swahn i synnerhet.
Eller Keyyos härliga dejt med Liamoo. Amazing, som nämnd Saucedo sjunger.
Nu till tävlingen.
Vi räknar bort Nomi Tales mystikpop och (tyvärr) Schlagerz dansbandsdänga.
Och Fredrik Lundmans introverta cowboyballad borde inte nå hela vägen.
Då kvarstår Klara Hammarströms danspop i ett himmelskt tempel som SKA vara veckans mest givna finalist. Det finns inte en chans att nån annan tar den första biljetten, för Klaras nummer andra Mellovinnare. Den är topp3 i finalen. Punkt.
Så då får Kaliffas läktarrefräng slåss med Erik Segerstedts arenavänliga kärleksballad, och då tror vi mest på EMD-killens första soloutflykt. Kaliffas sound känns lite för trött en vecka efter att Albin & Pa gjorde samma sak.
Ja, så får det bli.
1. Funniest Thing – Nomi Tales
(Adam Breitholtz, Herman Gardarfve, Jacob Lundahl, Nomi Bontegard, Simon Weidersjö)
QX QX
Ronny: ”Den har nåt” har varit min återkommande tanke om Funniest Thing sedan jag först gången hörde den. Men nu har jag insett att det är allt den har: ”Nåt”. Funniest Thing är liksom inte en färdig låt, och den festliga ”ha-ha-ha”-hooken är inte nog. I en annan produktion hade detta kunnat bli en ”dark horse” som skräller, men det här fagra skogsrået går vilse i skogen och trillar ut ikväll.
QX QX
Ken: Den här låten har något befriande originellt i Mello-sammanhang, och hade den bara tagit vara på det lite bättre så hade det här betyget varit rejält högre. Tyvärr lyckas det här låtbygget aldrig komma förbi stadiet “intressant” hos mig, och dess skönt lite galna “quirkyness” går dessutom vilse i scennumrets John Bauer-skog där Nomi vandrar fram som en ledsen Ronja Rövardotter lämnad vid altaret. Någonstans håller jag ändå en liten tumme för att det här kommer gå riktigt bra ikväll, om inte annat för att jag vill höra mer sådant här som vågar låta som någonting helt annat än de genrer vi brukar bjudas på varje vecka! Så heja Nomi! Även om jag velat ha något lite, lite mer.
2. Don Juan – SCHLAGERZ
(Anna Engh, Mikael Karlsson)
QX QX QX
Ronny: Sandra Estberg, Maria Rolf och Maria Persson uppfyller äntligen mina Mellodrömmar genom att som dansbandsdrottningar gå samman och bjuda upp till en tvättkta schlagerdans. Med en Linda Bengtzing-fyndig text till tonerna av ett saxparty som minner om Vem é det du vill ha, Dag efter dag och Waterloo går det som schlagerfan inte att sitta still när denna smocka lämnar spiltan. Herre, vilket tryck! Det är ljuvligt att få uppleva denna nostaliginjutning i Mello 2025 och jag älskar det, men tror jag det går vidare? Inte ett bugg.
QX QX
Ken: På ett sätt kan jag tycka att det är skönt att man vågar servera en schlager som kunde låtit exakt likadant 1975, 1985 eller 1995 och att man släpper alla försök att på något sätt modernisera genren eller få den att passa in i dagens Spotify-fierade musikklimat och Melodifestival. Don Juan är dansbandsschlager som överdoserat på saxofon och lökiga textrader, och det är gott så. Det här har sin publik, och de kommer att äta den med sked (och med glitterhatt och rosa fjäderboa på). Dessutom presenterar de tre rutinerade damerna det här helt utan ironi, men med stor glimt i ögat,m vilket gör det otroligt svårt att tycka illa om. Sen tror jag att den har en snöbolls chans i helvetet att gå till final, men allt behöver ju inte vara här för att vinna.
3. Show Me What Love Is – Erik Segerstedt
(Erik Segerstedt, Mattias Andréasson, Pontus Söderman)
QX QX QX QX
Ronny: EMD-Eriks radiovänliga midtempoballad växer för varje lyssning och jag tokälskar refrängen, som känns sååå bekant. Vad sjutton är det för låt den påminner om? Nåja, det är lite boyband och lite Coldplay i en och samma låt, och bara det är ju en underbar cocktail. Hade jag varit Erik hade jag utan tvekan skippat musikerna (utom EMD-polaren Matte Andreasson) på scenen och kört solo, för det hade lyft låten ännu mer. Sista minuten är ljuvlig när Erik skapar livskänsla ute i publiken och då vinnarkonfettin bränns av känns det som att vi vet hur det går: Final.
QX QX QX QX
Ken: Jag var absolut en av dem som suckade mest högt när ännu en EMD skulle rotas fram ur garderoben och ställas på scen i Mello, en suck jag nu får pudla på rejält. Erik levererar nämligen en radiohit bredare än en motorväg till Basel, som dessutom doftar lite av Duncan Laurence Eurovision-vinnare Arcade. Numret kunde definitivt varit roligare – konstanta bilder på trummisen i ett hittepå-band är otroligt onödigt när man samtidigt har EMD-Matte på kanten och gömmer Robin Bengtsson bakom scen (“kändiskör 2025”, någon?) – men det här borde utan tvekan parkera sig i topp tre och helst gå direkt till final. Vad som än händer lär det vara en rejäl nytändning i Eriks karriär. Utan tvekan.
4. On and On and On – Klara Hammarström
(Dino Medanhodzic, Jimmy Jansson, Klara Hammarström, Moa ”Cazzi Opeia” Carlebecker, Peter Boström, Thomas G:son)
QX QX QX QX QX
Ronny: Med en brottarrefräng, högt BPM och en låt som låter som att man samplat en gammal hit och fört in den i 2020-talet klättrar Klara ännu högre upp i Mellohimlen i jakten på en seger. Numret är ljuvligt MTV-drama med dansare, romerska pelare och spastiska dansrörelser, och Klara visar än en gång att hon är en underbar popstjärna. Jag älskar det här och låten växer för varje lyssning. Melodifestivalens tävlingsproducent Karin Gunnarsson har kallat 2025 ”ett jäkla banger-år” och denna snygga dansexplosion befäster det uttalandet, rejält. Damn!
QX QX QX QX QX
Ken: Det skulle kunna ha varit jag som drömt ihop att Klara Hammarström skulle återkomma till Melodifestivalen som kärleksbarnet till Kylie Minogue och Ava Max, men lyckligtvis hade Sveriges skarpaste Mello-hjärnor samma tanke. On and On and On är högoktanig pop som blandar Dua Lipa med gammel-Gaga, och som mot slutet stoppar upp och trycker in en kosackdans. Inget konstigt alls! Numret och rösten har haft olika grader av bra och dåliga dagar under veckan, men om allt sitter ikväll så borde inget kunna stoppa Klara från att rusa direkt till final, och där vara en av utmanarna till medaljplats. Kvällens bästa låt i min bok. Möjligen en av årets.
5. The Heart of a Swedish Cowboy – Fredrik Lundman
(Erik Bernholm, Maja Francis, Thomas G:son)
QX QX
Ronny: Midtempocountry med en före detta Idol-deltagare som verkligen inte bjuder på det lilla extra. Här sitter han trubbigt på en pall och sjunger allt rakt upp och ner. Låten är okej, men detta känns mest inåtvänt. Trots att de springande hästarna i bakgrunden gör sitt för att lyfta Lundmans lågenergi. Jag tänker att de höga poängen i de äldre åldersskikten räcker till en fjärdeplats och adjö. Det vore häst för alla.
QX QX
Ken: Hur hade det sett ut och låtit om Anna Bergendahl var en svensk, straight man uppvuxen på landsbygden med passion för att lajva livet från amerikanska westernfilmer eller skivomslag från Nashville? Ikväll vet ni! Fredrik Lundman har begåvats med en riktigt snygg countrylåt och fått nämnda Annas häst-LEDar (men med snö). Själv tycker jag det är fint, men en genre som inte berör mig alls när man tvättat bort allt som känns lite Dolly Parton eller tidig Kikki. Hade åldersgrupperna fortfarande haft mycket att säga till om i tävlingen hade detta kunnat utmana på riktigt, men nu tror jag det kan hamna i samma fälla som Linnea Henriksson, med största fanskaran i de äldre inte så röstbenägna grupperna.
6. Salute – Kaliffa
(Anderz Wrethov, Jakob ”Big Brain” Malmlöf, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Kaliffa Karlsson, Robert Skowronski)
QX QX QX
Ronny: Helt seriöst? En vecka efter att vi ratade Albin Johnsén och Pas Upp i luften kommer ännu en Medina-blingad fotbolssläktarlåt? Visst, Kaliffas låt är aningen bättre men jag är mer än måttligt mätt på den här typen av låt i Mello då fjolårets nämnda silverduo redan gjort det till perfektion. Men charmige Kaliffa och hans dansartrupp i Caracola-färger lyfter den ändå och en finalplats kan vara inom räckhåll. Men just nu: Trea och finalkval.
QX QX QX
Ken: Det finns egentligen inget att klaga på här, mer än startnumret… Att lägga den här typen av partylåt redan nu, väcker både frågan om vi nu ska få en sån här fotbollsrefräng på svenska i knät varje lördag i fem veckor och ett lätt illamående likt det när man ätit alldeles för mycket mat på ett julbord bara för att den fanns där. Ni vet: “Det var gott, men ser jag en sillbit till just nu så kommer hela taberaset upp i alla öppningar”. Den känslan. Kaliffa är såklart stensäker på scen efter en tsunami av Hoffmaestro-spelningar i benen, och låten är absolut den bästa fotbollsrefrängen denna sidan Que Sera, men mättnaden. Mättnaden! Borde ändå vara topp tre.
Tippar just nu:
Final: Klara & Erik Segerstedt
FK: Kaliffa
Ut: Fredrik Lundman, Nomi Tales och Schlagerz
