Idag så talas det mycket om klubbdöden. Kultursidorna närmast tävlar om vem som först hinner citera Thåströms ‘en vacker död stad’. Och nog är det sant att gentrifieringen har ställt till det och visst är queera verksamheter särskilt utsatta. Våra kvarvarande utrymmen tvingas att på olika sätt förhålla sig till den nykonservativa samtiden. I frustration över de så gott som straighta gaybarerna så reser många av mina vänner till Berlin jagandes efter ett queert nattliv värt namnet.
Men det är något i berättelsen som skaver. När läderklubbarna i stan växer rekordartat så framstår samtalet om klubbdöden som ensidigt. Frodas egentligen queerkulturen i motgång? Under veckan så har jag djupdykt i över 200 nummer av den tongivande amerikanska lädertidningen Drummer (1975-1999) i hopp om att vårt förflutna också kan staka ut framtiden.
Vad är läderkultur?
”Läder är en stil och en kultur sprungen ur 50- och 60-talets bögbarer och motorcykelklubbar. Det finns lika många definitioner av läder som det finns läderpersoner. Läder är en stil, en identitet, ett sammanhang, och en subkultur som bejakar kink, fetisch, BDSM, och sex.” Text från Lädermuseet i Chicago.
I Sverige är läderkulturen kanske som mest känd genom Änglagård och Elisabeth Ohlsons fotografier men i Stockholm så finns faktiskt en av världens äldsta läderklubbar. Mansseparatistiska Scandinavian Leather Men (SLM) på Wollmar Yxkullsgatan är Sveriges äldsta bögklubb och firar i år femtioårsjubileum.
I Drummer så omnämns SLM så tidigt som 1979 som den första och enda läderklubben utanför USA och Kanada i deras internationella lista över läderbarer. Stockholm är den första staden utanför USA som de ägnar ett helt reportage åt ett par år senare. Där beskrivs Stockholm som en av de fyra stora läderstäderna i Europa och att endast Amsterdam kan mäta sig med vår huvudstad. Genom åren så ägnar Drummer flera reportage åt Stockholm och påminner amerikanska turister i Europa om att den riktiga spänningen – den finner man här i Norden.
I helgen så anordnas Baltic Battle här i Stockholm, en av världens äldsta läderfestivaler som årligen har arrangerats i Stockholm sedan 1978. Drummer bokför den fjärde iterationen av Baltic Battle 1981 som den största sammankomsten av lädermän i Europa. Till och med större än CMC Carnival, föregångaren till ökända Folsom Street Fair i San Francisco, menar de. Den enda läderfesten som kan mäta sig med Baltic Battle uppges vara Münchens Oktoberfest. Släng dig i väggen, Easter Berlin!
I år är Baltic Battle större och mer ambitiöst än på länge och än större väntas det bli nästa år. Efter ett sömnigt årtionde så har SLM föryngrats och har idag fler medlemmar än någonsin. SLM är till och med större än på storhetstiden under åttio- och nittiotalet.
De senaste åren har det dessutom tillkommit nya lädersammanhang i Stockholm. Årliga Baltic Battle har fått en ny motsvarighet om sommarhalvåret med Domination. Det är kanske talande att den tredje sektionen av Proteus Leather Club, läderklubben särskilt för transpersoner, lanserades här i Stockholm och inte i någon av de större städerna på kontinenten. Nästan lika unga Stockholm Leather Social förärades förra året med Regnbågspriset på invigningen av Pride och i år har kvinnoseparatistiska läderklubben Wish återupptagit sina fester i SLM:s lokaler.
Trots klubbdöden så händer det alltså en hel del i queer-Stockholm. Kanske växer lädersammanhangen för att vi på grund av samhällsklimatet värderar våra separatistiska utrymmen högre. Eller är vi bara trötta på ‘queervänliga’ men alltjämt normativa barer som senast motsatte sig en sådan struntsak som att drugbingon ville dela ut dildos? Kanske är det bara bra om det queera nattlivet i annars så ängsliga Stockholm återigen lever ut lite i subkulturen. Jag klagar då inte.
Så om det städade queera nattlivet känns trist så borde du ta tillfället i akt att utforska vår lokala och blomstrande läderkultur. Kanske kommer till och med ett par läderchaps med nya perspektiv på köpet.
Klubbdöden bär då i allt fall inte läder.
Uppdaterad 2025-10-17
