När Jonas Gardell 2012 gav ut den första delen av Torka aldrig tårar utan handskar förändrades berättelsen om aidsepidemin i Sverige. Romantrilogin följdes samma år av den hyllade tv-serien med Adam Lundgren och Adam Pålsson som Rasmus och Benjamin. Sedan dess har berättelsen fortsatt att leva, och i höst tar den steget upp på musikalscenen på Göta Lejon, med Martin Stokke, Valdemar Wahlbeck och Ola Salo, till musik av Fredrik Kempe.
Samtidigt ges böckerna ut på nytt i en samlad volym. Och mitt i repetitionerna kommer beskedet att Kerttu Sturesson, ”Ängeln på Roslagstull”, har gått bort. Kvinnan som vårdade aidssjuka män när många andra vände bort blicken. En av dem som faktiskt torkade tårar utan handskar.
Det är i det sammanhanget jag träffar regissören Carl Johan Karlson, 42. Inte på Göta Lejon där repetitionerna pågår för fullt, utan på ett kafé runt hörnet. Här kan han åtminstone i några minuter i lugn och ro prata om arbetet med uppsättningen. Eller lugn och lugn… Carl Johan pratar med samma intensitet som han gestikulerar med armarna, svaren kommer i långa resonemang och det fullkomligt bubblar om honom. Han hinner besvara fyra frågor innan jag ens hunnit ställa dem och jag känner mer än en gång att cappuccinon som står framför honom lever farligt.
– All vaken tid jobbar jag med det här. Jag lever, andas, äter och tänker den här musikalen just nu. I den mån jag sover, vill säga.
Han skrattar och lägger till:
– Jag slutar sova när jag blir stressad.
För många blev Carl Johan Karlsson ett namn att lägga på minnet när han regisserade Arv på Dramaten. Den åtta timmar långa föreställningen blev snacket på stan, ett kulturfenomen. Biljetterna var eftertraktade, människor pratade om den långt utanför teaterkretsarna och de tio föreställningar som först planerades blev till över hundra.
Carl Johan själv tvekar inte när han beskriver vad den betydde.
– Arv förändrade mitt liv. Den förändrade mitt DNA.
Han berättar att repetitionerna pågick i tre månader och att han kom ut ur det där rummet som en annan människa.
Och det var också Arv som gjorde att telefonen ringde.
Jonas Gardell hade sett föreställningen och hörde av sig bara ett par dagar senare.
– Jag fick komma hem till Jonas och lyssna på materialet till Torka aldrig tårar och jag blev helt knockad. Jag tänkte bara: ”Snälla… please, please, please… låt mig få göra det här.”
Men att ta sig an ett av Sveriges mest älskade verk skrämde honom samtidigt.
– Jag är alltid livrädd när jag börjar ett nytt projekt. Det är bara olika grader av livrädd. Men jag är mer inspirerad än rädd. Annars hade jag aldrig gjort det.
Han beskriver hur Jonas Gardells roman hjälpte honom att förstå sin egen plats i den queera historien.
– Jag förstod vilket Sverige vi hade lämnat. Och på vems axlar jag stod.

Det är lätt att tänka att repetitionerna inne på Göta Lejon mest handlar om sång, dans och scenbyten. Men Carl Johan beskriver något helt annat.
– Nu jobbar vi jättemycket med att påminna oss om att vi måste fördjupa oss i materialet. 
 Ensemblen har träffat läkaren Göran Bratt som var aktiv på 80- och 90-talet, lyssnat på föreläsningar om aidsepidemin och gjort research om allt från Jehovas vittnen till det politiska klimatet under 1980-talet. Allt för att ensemblen ska få en tydlig bild av den tid Torka aldrig tårar befinner sig i.

Under intervjun återkommer Carl Johan flera gånger till ordet kollektiv. Det är också ett av de tre K som blivit ledord under repetitionerna.
– Kampen. Kollektivet. Kärleken, säger han.
Kärleken är berättelsen om Rasmus och Benjamin, två unga människor som precis hittar varandra när sjukdomen sveper in över deras värld.
– De kommer helt enkelt till festen precis när den tagit slut. Jag vill att publiken får med sig den här unga spirande kärleken. Och förstår hur det kunde vara att vara ung och kär på den här tiden.

Kollektivet är den självvalda familjen, platsen där man får vara den man är.
– Och kampen… ja, den pågår fortfarande.
Han citerar Queer Nations manifest:
– Rättigheter är ingenting man får. De tar man.
Carl Johan pratar nästan lika mycket om människorna runt omkring sig som om själva föreställningen. Han beskriver sig själv som arbetsledare snarare än auktoritet.
– Jag springer omkring som en vettvilling. Jag brukar säga att det ser ut som att jag har en pågående stroke (skrattar).
Men bakom skämtet finns en tydlig filosofi.
– Jag vill att ensemblen ska längta till jobbet. Vi måste skapa ett tryggt och modigt rum.
Därför arbetar de med intimitetskoordinator, långa samtal och ett klimat där alla förväntas bidra.
– Jag tror inte på att regissören sitter ensam i salongen och skapar bilder. Jag är helt beroende av gruppen.
När han pratar om ensemblen lyser han upp.
– Jag är otroligt imponerad av dem. De kommer så förberedda och möter arbetet med sån generositet. Sånt mod. Det här är ju personer som varit med länge i branschen och gjort stora musikaler. Och jag har jobbat med jättemånga skådespelare som kommer till repetitionerna och bara… ”Var ska jag stå och vad ska jag säga? När får jag gå hem?” Men den här ensemblen kommer verkligen med en sån mission. Det är det jag tycker bäst om just nu.
Många förknippar fortfarande Torka aldrig tårar utan handskar med sjukdom, sorg och död.
Carl Johan ser något annat.
– Min upplevelse är faktiskt att det är en ljus historia. De här människorna slutade inte leva. De fortsatte bli kära. De fortsatte älska och umgås. Och fjanta sig. Och dansa. Och möta våren. Och bli för fulla. Och gå med tvätten. Och bli ihop. Och göra slut. De levde intensivt trots allt. Det är det som berör mig mest.
– Det måste finnas jättemycket humor och värme och knäppskallerier i föreställningen. Och så måste man våga gå jättedjupt. Jag älskar när man sitter i publiken och skrattar jättemycket. Och så fattar man. Lika glad som jag är nu, lika ledsen kommer jag vara om bara en kvart.
Han tycker till och med att berättelsen passar bättre som musikal än som tv-serie.
– Jag älskade serien. Verkligen. Men scenkonsten kan skapa någonting som inget annat medium kan. Här uppstår mötet mellan scen och salong bara en enda gång. Det är här och nu.

Samtidigt som repetitionerna pågår för fullt är det valrörelse i Sverige.
Hemma väntar maken Hans Ekström, riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Även han lever i ett högt tempo just nu och de skämtar om att de mest bara möts i hallen.
– Hans sticker fram huvudet när jag sitter vid datorn ibland och säger: ”Jobba inte ihjäl dig.” Och jag bara: ”Kan du gå?” (skrattar)
Bakom humorn finns också allvaret.
Carl Johan beskriver hur han och hans man, trots att de delar livet, har olika erfarenheter av att vara homosexuell i Sverige.
– Jag växte upp när segrarna bara radades upp. Min man som är lite äldre, 68 år, har upplevt ett helt annat samhälle. Nu är det första gången jag själv känner smaken av en backlash.
Han berättar om hatreaktionerna efter att huvudrollsinnehavarna Martin och Valdemar uppträdde på Allsång på Skansen i somras och kysste varandra på scenen.
– Jag trodde faktiskt inte att en kärlekskyss skulle väcka den sortens reaktioner 2026. Jag blev chockad.
Just därför känns musikalen viktigare än någonsin.
– Det här är en kärleksappell. Hur kan man hata någonting vars enda. budskap är att människor ska få leva sina liv med den de älskar?
Efter framgångarna med Arv tvivlar han inte längre på publiken.
– När vi drog igång Arv fick vi höra att vi kanske skulle spela tio föreställningar. Vi spelade över hundra. Då förstod jag att queera berättelser inte är smala. De förtjänar stora format.

När premiären väl är över i september vet han redan nu hur det kommer kännas.
– Jag blir alltid ledsen efteråt. Man lämnar ifrån sig föreställningen. Från att ha varit den viktigaste personen blir man plötsligt helt oviktig. Då brukar jag faktiskt resa bort.

Efter intervjun går vi över till Göta Lejon. Här, bland kulisser, byggdamm och pågående repetitioner, går vi upp på scenen och ser ut över salongen.
– Vill man få lite energi så kan man bara gå upp här på scenen och titta ut mot den tomma salongen med 1100 platser. Så kan man bara föreställa sig att här kommer det sitta en massa människor som vi verkligen vill erbjuda något oförglömligt.
Carl Johan intar regissörsplatserna i salongen och vi tar ett par bilder. Men innan vi skiljs åt återkommer han till salongen och publiken. Han pekar på platserna längst bak.
– Vi pratar mycket om det under repetitionerna. Vi måste spela för dem som sitter längst bak i salongen. Där är biljetterna billigare och där sitter ofta de yngsta. Kanske är det också de som behöver den här berättelsen allra mest. Och om någon av dem går härifrån och känner sig lite mindre ensam så har vi lyckats.