När Torka aldrig tårar utan handskar sändes på SVT hösten 2012 stannade Sverige upp. Jonas Gardells berättelse om Rasmus och Benjamin, om förälskelse, vänskap och förlust då aids drog in som en mardröm över det svenska 1980-talet berörde på djupet. Tv-serien byggde på Gardells romantrilogi och kom snabbt att bli en av de mest uppmärksammade svenska dramasatsningarna på senare år.
Nu får Rasmus och Benjamin äntligen kliva ut ur tv-rutan och upp på scenen i musikalen ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Två nyutkomna unga män blir kära. Benjamin, som kommer från en familj som tillhör Jehovas vittnen, och Rasmus, som lämnar lilla Koppom för Stockholm. De möts, blir förälskade och välkomnas in i familjen av den flamboyanta Paul, med det stora hjärtat, den vassa repliken och en självklar plats mitt i den nya vänskapskretsen.
Det är en berättelse som de flesta redan känner. Det är också det som gör musikalversionen till en sådan utmaning. Hur berättar man en historia som så många redan har gråtit till, älskat och burit med sig?
Svaret är: Med musik.
För Fredrik Kempe har tagit Gardells berättelse och gett den en musikalisk kostym som stundtals är fullkomligt överväldigande. Första akten är som en ångvält. Den kör över publiken med glädje, förälskelse, vänskap och eufori, samtidigt som sjukdomen sakta gör entré och döden börjar knacka på.
Martin Stokke Mathiesen är föreställningens musikaliska stjärna. Även om han inte på något sätt är ny på den svenska musikalscenen efter roller i bland annat Änglagård och Dear Evan Hansen känns det här som hans stora genombrott. När han framför Förvandla mig drabbas publiken av kollektiv gåshud och vi hinner knappt vänta tills han sjungit klart innan jublet bryter ut. Till slut sjunger Martin i kapp med applåderna.
Valdemar Wahlbeck spelar Rasmus, den unga killen från Koppom som i 19 år vetat att han är gay, men som först nu vågar slänga sig ut. Från den försiktiga killen från landet växer en ung man fram som vill upptäcka både kärleken och lusten och som inte längre tänker be om ursäkt för att han vill ha sex, njuta av män och låta männen ”ta för sig av honom” som han sjunger i en av låtarna. Och det finns något väldigt fint i scenen när han lämnar mamma och pappa i Koppom och sätter sig på tåget mot Stockholm. Han är på väg bort från allt han känner samtidigt som han kommer närmare den han egentligen är. ”Jag måste åka bort för att hitta hem”, sjunger han och summerar hela sin resa i en enda textrad.
Och så har vi Ola Salo som Paul.
Outstanding!
Att axla en så ikonisk roll som den Simon J Berger gjorde i tv-serien är självklart en utmaning, men Ola försöker aldrig göra Berger. Han gör sin egen Paul. En Paul som är både större, vassare och samtidigt väldigt varm. Ola bär inte bara sina vänner genom berättelsen, han bär en stor del av själva föreställningen. Och man fullkomligt älskar honom. Blickarna dras till honom i varje scen han är med i.
Scenografin är både enkel och effektfull, som den stillsamma och otroligt vackra scenen när Rasmus och Benjamin går hem från julafton och kysser varandra i snön, medan fyra lampor långsamt rullas runt dem. Det behövs inte mer än så.
Och efter att låten Överge allt för dig framförts blir jublet så långt att nästa scen nästan får vänta.
Samtidigt är det just ensemblen som gör att föreställningen fungerar. Alla får skina, alla får sina ögonblick och ingen känns oviktig. Sara Jangfeldt som Rasmus mamma överraskar i alla fall mig med sin sångröst, wow! Och Lucas Krüger som Bengt har en pipa som får det att vibrera i bänkraderna.
Och första akten slutar på ett sätt som gör det svårt att resa sig upp och det tar en stund innan jag ens kan prata med mitt sällskap. Gråten ligger som ett lock i halsen. I foajén delas det tacksamt ut näsdukar i små förpackningar med Torka aldrig tårar-loggan.
Första akten är så emotionellt överväldigande att den andra får svårt att mäta sig med den. I andra akten förändras tempot. Det är inte längre samma framåtrörelse, sjukdomen har tagit plats och döden blir allt mer påtaglig. Det är kistor och begravningar, sjukhussängar, gråt och förtvivlan.
Men här finns flera nummer som fastnar. Böga mig är ett, där Ola Salo verkligen får briljera.
Men det är kanske i Vi bär varandra som föreställningen blir som allra starkast. När skådespelarna bär kistor på rad genom scenen tjocknar det i halsen. För det var ju så det var. När aids tog deras vänner och älskare fick många själva bära kistorna. Här blir historien fysiskt påtaglig och omöjlig att värja sig mot.
I ett annat nummer kramar Rasmus pappa om Benjamin och säger: ”Gråt du.”
Och det gör han, och det gör vi i publiken.
Tjejen bakom mig gråter så mycket att jag nästan vill vända mig om och ta hennes hand.
Ändå är det inte bara sorgen man bär med sig ut från Göta Lejon. För mitt i allt det bottenlösa mörkret finns en värme och en kärlek som väger tyngre än döden. Att återigen får uppleva Rasmus och Benjamins förälskelse.
När föreställningen är över vill ovationerna inte ta slut. Skådespelarna ropas in gång på gång och när Fredrik Kempe, Jonas Gardell och regissören Carl Johan Karlson kliver upp på scen stiger jublet ytterligare.
Torka aldrig tårar utan handskar är allt jag hade hoppats att den skulle vara. En hyllning till dem som gick före, till dem som tog striden och till dem som kämpade för våra rättigheter.
Men framför allt är det ett minne av alla de unga män som gick bort. Eller som det sägs i föreställningen:
De som frosten tog.
Uppdaterad 2026-09-25
