Grattis till stipendiet! Vad betyder det för dig att få Magnus Ragnvid-stipendiet och att bli uppmärksammad just som ung HBTQIA+-konstnär?
– Tack snälla! Det känns fantastiskt och inte minst väldigt pirrigt. När jag för drygt ett år sedan började dela med mig av min konst hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle bli uppmärksammad på det här sättet. Det känns fint att få ett sådant erkännande, särskilt som HBTQIA+-konstnär. Jag är stolt över att få bidra till att sprida ordet om manlig kärlek, närhet och ensamhet. Det här stipendiet är ett kvitto på att jag är på rätt väg och en riktig pepp att fortsätta med det jag gör.

Hur ska du fira det?
– Först och främst ser jag fram emot stipendiegala i Klippan tillsammans med en drös underbara människor! Det är första gången jag är i Klippan, så jag hoppas på en storslagen gala. Sedan lär jag fira med vänner och familj under kvällen.

Du har inte fyllt 25 år än, kan du leva på din konst idag?
– Ja, det kan jag. Jag jobbar enbart med min konst just nu och har gjort det i ett år. Jag bor hemma och har stöd från mina föräldrar, vilket såklart gör att jag vågar satsa fullt ut. Jag skulle säga att jag tjänar som en normal 20-åring, men den stora skillnaden är att mina inkomster är sporadiska och opålitliga. Jag ser det som en investering i livet just nu – att ge mig själv chansen att bygga upp ett konstnärskap jag ska kunna leva tryggt på i framtiden.

Du målar mycket män, ofta ganska ensamma eller avskilda män. Vad är det hos den manliga kroppen och närvaron som fascinerar dig?
– Min fascination för den manliga figuren, inte minst i avskilda sammanhang, har nog mycket grund i min barndom. Precis som för många andra tog det lång tid innan jag kunde vara sann mot både mig själv och andra. Det har gjort att jag trivs i det ensamma och i att leva i sitt eget sällskap. När du nämner det inser jag att det verkligen återspeglas i min konst.

– En del av mitt intresse för den manliga kroppen är också ren och skär attraktion, som på ett oförlåtligt vis kan få mig att måla varje dag. Att måla manskroppen är en frihetshandling från min sida, efter att tidigare ha försökt dölja det med all kraft. Den bär på både styrka och mod, men också en enorm sårbarhet som jag framför allt dras till.

När jag tittar på dina målningar tänker jag ibland på Eugène Jansson och ibland på Tom of Finland. Är det konstnärer du själv känner dig besläktad med eller inspirerad av?
– Verkligen! Jag tycker att de båda är fantastiska konstnärer och visst tar jag inspiration från dem. Jag tror framför allt att vi delar mycket som personer, vilket också speglar sig i våra verk. Man ser snabbt intresset för manlighet och den manliga kroppen som finns hos oss alla.

– Jag är nog främst inspirerad av Eugène Jansson. Jag känner verkligen igen mig i den melankoliska och gåtfulla stämningen i hans målningar. Det är något jag själv dras mycket till. Jag tycker om när en målning inte berättar precis allt, utan lämnar utrymme för betraktaren att själv fundera över vad som egentligen pågår.

Det finns ofta en känsla av att något har hänt precis före, eller ska hända precis efter, det vi ser i dina bilder. Hur tänker du kring berättelsen bakom en målning?
– Till mångas förvåning har jag sällan en färdig berättelse i huvudet när jag börjar måla. Ofta föds idéerna ur en känsla, bild eller plötslig impuls, och sedan får berättelsen växa fram under måleriprocessen.

– Jag tror starkt på att en målning blir bättre om man släpper behovet av att bestämma exakt vad den ska handla om. Om man lämnar flera vägar öppna får betraktaren större chans att hitta sin egen berättelse.

Du är 20 år och målar män på ett sätt som känns ganska tidlöst. Hur mycket av dina egna erfarenheter finns i bilderna?
– Väldigt mycket vill jag faktiskt påstå! En del motiv kan vara tagna direkt ur min kamerarulle, men det mesta är inte självbiografiskt i den bemärkelsen att jag återberättar specifika händelser. Snarare tror jag att mina erfarenheter och känslor letar sig in i målningarna och lämnar små avtryck här och var.

– Det kan också handla om andra intressen, alltifrån mode och inredning till en sväng på stan. Jag har en förkärlek för stadsmotiv, och en promenad kan verkligen sätta igång flera idéer. Kanske ser jag ett snyggt skyltfönster, en häftig cykel eller en stilig man!

Stipendiet är på 25 000 kronor. Vad kommer pengarna att göra för skillnad för dig och ditt konstnärskap?
– Alla pengar kommer att gå raka vägen in på mitt konstnärskonto! Jag har inte bestämt exakt vad de ska gå till, men det råder ingen tvekan om att det finns pengar att spendera i konstvärlden. Mycket är dyrt, och bara vetskapen om att pengarna finns gör att jag kan fokusera på det allra viktigaste: att faktiskt måla.

Hemma hos vem skulle du vilja att en av dina tavlor hängde, och varför?
– Jag hade älskat att få ha en tavla hängande hos min farfar, Sören Blanking, när han fortfarande levde. Han fick aldrig se alla de konstverk jag målar idag, och jag tror att han hade gillat dem mycket. Farfar målade en del själv och vi har många av hans tavlor hängande här hemma på väggarna. Jag är så nyfiken på vad han hade haft att säga!

Om du fick byta tavla med någon nu levande konstnär, vem skulle du vilja byta med då?
– Sjukt svår fråga! Men ett namn som dök upp i huvudet är den ukrainska konstnären Tania Rivilis. Hon gör helt fantastiska och färgsprakande porträtt på män och jag hade verkligen velat äga ett konstverk av henne.