När min äldre bror Jerry blev sjuk i aids på 1980-talet, arbetade han som psykolog i New York och jag bodde i ett litet hus i Berkeley, Kalifornien, med mannen som nu är min make. Jag ringde Jerry varje kväll och pendlade till NY en gång i månaden, för att hjälpa honom att städa lägenheten och fylla på mat i kylen. Vi hann prata om vilka behandlingar han fick av sina engagerade och forskande läkare.

Medan han försökte hämta sig från en allvarlig infektion, som hade orsakat en hjärnskada och gett honom viss demens, höll han min hand en stund och sa till mig: ”Jag skulle vara föräldralös om det inte vore för dig.” Precis som hundratusentals andra bröder och systrar över hela världen, som stöttade varandra under pandemin, svarade jag: ”Håll ut bara, för snart finns det botemedel.”
Det hela blev en enda lång mardröm och jag behövde hjälpa Jerry genom en serie invalidiserande, livshotande infektioner under åren 1987 och 1988.
Medan jag tog hand om honom fick jag själv svår panikångest. Jag trodde hela tiden att jag också skulle dö ung – om inte av aids, så av någon annan sjukdom eller olycka. Jag kände mig som en av mina litterära karaktärer och “bar döden med mig i fickan”.
I mer än tio år innan han insjuknade, hade Jerry byggt upp sin psykologpraktik i New York City, där han mestadels arbetade med att behandla barn med psykiska funktionsvariationer.
Under hans sista levnadsår tog jag en hel del ansvar för att han skulle kunna hantera sin sjukdom. Förutom våra föräldrar, som Jerry vägrade träffa, verkade ingen av oss riktigt veta hur vi skulle stötta honom. I en tid då det ännu ansågs vara avvikande och skamligt att vara gay, anklagade han dessutom våra föräldrar för sin olyckliga barndom – vilket förvärrades när viruset drabbade just honom.
I april 1989 hade Jerrys händer, ben och stämband förlamats, så han kunde varken gå eller prata, inte ens dricka ett glas vatten själv. Han avled den 6 maj 1989, bara 35 år gammal, och det knockade mig fullständigt, särskilt som jag hade blivit så fysiskt och känslomässigt urlakad av hans sjukdom.

Jag led av skuldkänslor och anklagade mig själv för att jag inte hade kunnat rädda honom, fast jag verkligen försökte göra allt jag förmådde. Jerry hade varit en så viktig del av min barndom och vi delade rum tills jag var åtta år gammal. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig ett liv utan honom.
Hans begravning var mitt livs hittills värsta dag. Mötet med gamla vänner från high-school spädde på känslan av hur orättvist allt var, eftersom de – och jag – förmodligen skulle få leva länge än, och Jerrys liv hade tagits ifrån honom av ett förbannat virus.
Jag tror att vi som har förlorat en bror eller en syster i vår ungdom faktiskt är med om samma livsavgörande trauma – och de som aldrig drabbats har svårt att förstå hur bittert livet kan kännas.
På den första Internationella Aidsdagen för ungefär trettio år sedan meddelade forskare från London att en benmärgstransplantation hade botat en anonym patient från viruset. Precis som alla som genomlevde den akuta aidspandemin på 1980- och 1990-talen, kände jag nu entusiasm och hopp. Men minnena från begravningen fick mig ändå att stänga in mig i mörka tankar igen. För oss som redan hade förlorat våra närmaste, innebar detta enorma framsteg att det kom alldeles för sent för de miljoner begåvade unga som aldrig fick en chans att fortsätta sina liv, och vi får ännu bära på förlusten av dem. På så vis tar lidandet inte slut.
Ingen kan heller glömma hur skräcken för viruset under den akuta fasen gav en grym och desperat udd till vardagen i New York, Los Angeles och andra storstäder. Vi minns väl att väldigt många, annars snälla och välmenande människor, inte tordes kramas eller ens skaka hand med de som bar på viruset. De som låg på sjukhus blev helt avskurna från sina fasta partners, eftersom ingen utom lagligt definierade familjemedlemmar fick besöka dem. Precis som under de tre år som Covidpandemin grasserade nu senast. Dock har man gjort betydande framsteg när det gäller patienträttigheter tack vare aids. Såväl USA, som Kanada och de flesta europeiska länder har också fått till stånd mer jämlikhet inom och gentemot HBTQI-grupperna och andra minoritetsgrupper.
När min bror väl hade begravts kunde jag inte känna någon lättnad förrän jag återvände hem till Alex, min make och partner sedan många år.
Få vänner ville prata med mig om mitt trauma. Jag upptäckte snart att många människor fruktar döden så mycket att de tar avstånd från alla som försöker prata om den.

Kort efter att jag hade flyttat till Portugal, drömde jag att Jerry hade återuppstått. Han gick över en altan i en vacker stenherrgård, där jag tydligen var gäst i drömmen. Jag blev euforisk och tänkte: Jerry har återvänt – allt kommer att ordna sig nu! Jag rusade fram för att krama om honom, men han brydde sig inte om mig. Han såg bara ledsen ut. Även om han i drömmen kunde prata och kände igen mig, kunde han inte visa några andra känslor än sorg och besvikelse. Hans oerhört sorgsna uppsyn var densamma som den han hade haft sina sista veckor på sjukhuset – en sorg hos den som känner sig snuvad på livet.
Drömmen kom tillbaka till mig flera gånger i veckor efteråt men försvann så småningom, tills 17 år senare – när jag tog hand om min åldrande mamma 2006. Vid det tillfället fick mitt drömmöte med Jerry mig att tänka på hur han skulle ha varit som medelålders man, och snart kom Nya testamentets gestalt Lasaros in i mitt huvud. I Johannesevangeliet karakteriseras Lasaros som Jesus älskade vän, och Jesus är också den som lyckas uppväcka honom från de döda.
Flera veckor efter mammas bortgång hade jag ett behov att rita oljepasteller av min bror. Jag tänkte jag skulle återge honom stående på uteplatsen till herrgården i drömmen, med sitt smala och hemsökta ansikte. Så en morgon när jag ritade en gänglig figur i tunika – Lasaros – och ytterligare en individ som skulle stå intill min bror och fråga honom om hans upplevelse av döden, fick jag åter en panikattack, något som jag hade sluppit undan i tio år.
För att ta reda på vad som störde mig så mycket i relationen mellan mina tecknade figurer och Jerry, läste jag om Nya testamentet, som jag hade studerat på universitetet redan på 1970-talet. Jag började också läsa alla böcker jag kunde hitta om det dagliga livet i Israel vid tiden före uppståndelseberättelserna.
Det var under denna intensiva research som jag insåg vad som borde ha varit uppenbart för mig redan, men inte var det: att bilden av Lasaros representerade min högsta önskan om att få min bror tillbaka till livet. Jag drog slutsatsen att mitt undermedvetna ville att jag skulle inse att jag aldrig skulle kunna acceptera att han var borta – att jag aldrig helt skulle kunna ”gå vidare” – som alla ganska lättvindigt tycks rekommendera oss som sörjer.
Där och då bestämde jag mig för att göra Lasaros till berättaren i min nästa roman.

När jag hade tagit det beslutet, lugnade jag ner mig och fick en känsla av att ha ett tydligare syfte med mitt skrivande för första gången på många månader. Dock var jag fortfarande för utmattad för att min mamma behövde mig, så jag orkade inte ge mig i kast med projektet direkt.
I början av 2014 kände jag mig äntligen beredd att ta tag i bokprojektet igen. Jag försökte utröna hur förlusten av ett syskon eller en nära vän fördjupar ens egen känslighet och får en att ifrågasätta hur vi ser på oss själva som offer. Jag skrev det första kapitlet och episoden i Lasaros grav ganska snabbt, men sedan tog det mig tre år att färdigställa hela romanen.

Medan jag sedan skrev klart kom jag på att jag aldrig kommer över Jerrys död, men hur chockerande det än kan tyckas så ville jag inte komma över den heller. Alla de där plågsamma månaderna när jag tappert försökte rädda hans liv, gjorde mig till en mer förstående och empatisk människa – en som lättare kan acceptera rädslan för att bli sjuk och dö som vi alla har. Och det, i sin tur, gjorde mig till en bättre författare – en som är mer hängiven uppgiften.
När det gäller romanen om Lasaros innebar det att jag – för att skapa en gripande berättelse – måste våga möta mitt eget misslyckade försök att rädda min bror, och dessutom hantera min egen misstro på ett liv efter detta.
Traumat och förlusten av Jerry bidrog helt enkelt till att göra mig till den jag är idag.
När jag läser om mina bokanteckningar, kommer nya tröstande minnen av min bror upp: till exempel när vi åkte och fiskade en tidig morgon med pappa; att Jerry stod modell för mamma medan hon ritade av honom; och jag minns saker som hur jag hjälpte honom att kamma ner luggen med brylkräm, så att han kunde se ut som Spock i Star Trek. Alla de där galna sakerna vi hittade på när vi var små … Varje gång jag bläddrar i boken förstår jag att dessa minnen fortfarande existerar, precis på den plats där allt som är mig allra närmast och kärast ligger tryggt bevarat, precis som hos de flesta av oss.

Lasaros Evangelium av Richard Zimler publiceras av Lusima Books, 2023.
www.zimler.com