Stig-Åke är homovärldens Moder Teresa

ag gillar inte att stå på scen, det passar mig bättre att inte synas för mycket, säger Stig-Åke när QX träffar honom på RFSLs bibliotek i Huset på Sveavägen. Det ringer i hans mobil. Det är ett av de flytkingpar som han just nu jobbar med. Två kvinnor från östra Europa som söker asyl i Sverige. De har redan fått information och råd om vad som gäller i Sverige när man söker asyl. Och har beslutat att genomföra ansökan.
– Vi brukar sitta några timmar och prata för att jag skall få en bild av dem, säger han. Jag ställer aldrig upp på ärenden jag själv inte tror på.
Men alla som hittar till RFSL och Stig-Åke får chans att sitta ned med honom och få råd.
– Det blir mycket arbete, konstaterar den heltidsanställde avdelningsdirektören på Riksförsäkringsverket.

Får du inget betalt för det här engagemanget?
– Nej, svarar han. Vem vill betala för det här?
Efter att flyktingar fått avslag av Utlänningsnämnden, så står de utan advokat och myndigheter ger inte bidrag till att rädda flyktingar kvar i landet i det läget. De asylsökande får 71 kronor om dagen, så självklart har de inte råd med vare sig advokat eller att betala Stig-Åke för hans tjänster.
I julhelgen tog Stig-Åke emot en asylsökande som fick bo över i hans hem.
– Han kom på julaftons förmiddag och stannade över helgen, berättar han och lägger till att han i och för sig inte brukar fira jul på ett traditionellt sätt, så det var OK. ”Men det jobbiga var att vi inte hade så mycket gemensamt”.

De senaste fem åren, sedan svensk flyktingpolitik blivit allt tuffare, har han personligen engagerat sig i 150 fall. I höstas var det Stig-Åke som hjälpte iranierna Amir Sangarnegar, N.K. och Shahin Khaneabad att, trots Utlänningsnämndens hårdnackade motstånd, få stanna i Sverige. Därmed slapp de sändas tillbaks till ett land där homosexuella handlingar kan straffas med döden.
Hur orkar du?
– Man blir kurator, pappa och rådgivare i ett, svarar han. Men det fascinerande är att man lär känna människor och får en nära kontakt med dem. Det är en positiv effekt även om det är mycket jobb.

Värst är att åka till flykting ”förvaret” på Carlslund, berättar Stig-Åke. Där hålls flyktingar inlåsta i väntan på att avvisas.
– Då åker man ut dit bara för att hålla modet uppe, säger han och tillägger.
– Jag orkar eftersom jag har förmågan att inte ligga och grubbla på nätterna. Och jag lämnar bara ut numret till mobiltelefonen, för ibland måste även jag få stänga av.
Stig-Åke började arbeta med flykting- och invandringsfrågor redan 1971. Då engagerade han sig som ung och radikal liberal i ett inåtvänt och lite räddhågset RFSL. Under en kort tid startades stödverksamheten ”jourhavande vän”, studentgruppen ”Albert” och den första gayparaden hölls i Örebro i april, följt av Uppsala i maj och Stockholm på midsommarafton.
– I Stockholm vågade bara 16 personer delta, varav en enda bodde i stan, berättar Stig-Åke och skrattar. Det var ute i landet man drev på för en förändring. I Stockholm satt de konservativa.
Ett omedelbart resultat av det politiska arbetet kom när Stig-Åke hjälpte en man att få stanna i Sverige som anhörig. Invandrarverket (numera Migrationsverket) slog fast att homopar skulle behandlas lika med heteropar.
– Det var något nytt och beslutet togs utan att andra myndigheter antagit en sådan inställning. Det beslutet har vi genom åren haft mycket hjälp av .

Även om invandringsmyndigheter inte alltid älskar Stig-Åke och RFSL har de respekt för de bedömningar han gör. Den långa erfarenheten han har ger honom trovärdighet.
Själv har han inte mycket till övers för Migrationsverket eller Utlänningsnämnden. Som byråkrat i statens tjänst skäms han ibland över sina kollegor.
– Det jag tycker är inte tryckbart, säger han upprört. De saknar total empati. Visst har de ett svårt jobb och jag skulle aldrig ta det… de måste antagligen bli hårdhudade.
– Idag får man närmast automatiskt avslag vid första tillfället man söker om asyl och myndigheterna anpassar sedan argumenten för avslagen efter fallet.
Han berättar om östra Europa där homosexuella trakasseras av myndigheter. De får inte asyl här om det inte är olagligt att vara homosexuell i hemlandet. Men när det gäller Iran räcker det inte ens om det är olagligt att vara homo.
– Där måste man ”riskera” något, säger han syrligt. Man skall först bli avrättad, sen kan man söka asyl i Sverige!

Stig-Åke menar att svensk flyktingpolitik blivit färgad av det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis framfart på 90-talet.
– Socialdemokraterna har svängt åt deras håll, säger han, och vi har absolut ingen human flyktingpolitik i det här landet. De brukar stolt berätta hur Olof Palme under kriget genomförde ett skengifte med en lettisk kvinna för att hon skulle komma undan. Idag betraktas vanliga människor som hjälper till på det sättet närmast som kriminella.
De senaste fem åren har han hjälp 150 flyktingar. Han räknar med att 3/4-delar av dem till slut har fått stanna. De flesta som tvingas lämna Sverige, tror han ändå till slut lyckas ta sig tillbaks genom att de har partners här. Andra söker på nytt i främst Kanada, där man har en helt annan syn på homoflyktingar.

Sedan 1997 står det i lagen att de som diskrimineras på grund av kön eller homosexualitet skall få skydd i Sverige. Trots det är det bara ett tiotal homosexuella som sedan dess fått stanna med hänvisning till den lagen.
– Myndigheterna är livrädda för prejudikat och för de som får stanna så skriver man in något i stil med: ”just i det här fallet”.
I ett fall med en man som återsändes av svenska myndigheter till Iran, kunde kontakten upprätthållas med släkten. Det sista de hörde från honom var i ett brev han lyckats smuggla ut från ett sjukhus där han vårdades. Han hade blivit brutalt misshandlad av iransk polis efter att han sänts tillbaka.
– Sedan har det varit tyst, berättar Stig-Åke. Antagligen är han död och begraven nu.
Men reagerar inte svenska myndigheter när sådant händer?
– Nej, svarar Stig-Åke luttrat. De skiter i det och tycker inte att det är deras bord.

Sedan några år arbetar i Sverige nätverket 110. De hjälper homo- bi och transsexuella flyktingar som gömmer sig undan utvisning. Även här handlar det om frivilliga insatser och man behöver såväl praktiskt som ekonomiskt stöd.
– Det kan handla om att skänka vinterkläder till de som gömmer sig, låta en gömd flykting få komma på besök och byta miljö från sitt gömställe, berättar Stig-Åke. Men även ekonomiskt stöd behövs och platser där flyktingar kan gömma sig.
Livet som gömd är knappast en barnlek. Stig-Åke berättar om hur en kille från Iran som levde gömd blev överfallen av ett gäng nynazister. De misshandlade honom svårt och utsatte honom för våldtäkt. Bland annat brände de hans könsorgan med en tändare. Han vågade varken gå till polisen eller läkare trots att det smärtade svårt när han kissade. Och Stig-Åke berättar om en kille från Estland som i början på 90-talet tvingades leva gömd i fyra år.
– Man gör människor till nervvrak, säger han upprört.

Att Stig-Åke varit en stridbar person inom gayvärlden finns det nog äldre homoaktivister som kan skriva under på. När jag frågar om han varit ett ”betong-homo” svarar han:
– Jag är en stark personlighet om jag uttrycker mig diplomatiskt. Jag ser mig som en pliktmänniska och är inte rädd för att gripa in när det behövs.
Den förändring av gayrörelsen som bland annat Stig-Åke drev fram på 70-talet handlade om att konfrontera politiker med homofrågor. ”Att konfrontera dem med ordet för att därmed avdramatisera”. Stig Åke berättar att man arbetat utifrån tre grundidéer i sitt lobbyarbete. Att vara kunnig och påläst, tydliga i kraven och att aldrig ge upp. För två år sedan belönades RFSL av mediavärlden som ”Årets lobbyister”” – just för att denna strategi lyckats.

Vilken är den viktigaste förändringen för homosexuella under din tid?
– Att åldersgränsen för sexuellt umgänge likställdes mellan homo- och heterosexuella 1978, och att Socialstyrelsen avskaffade sjukdomsklassificeringen 1979, svarar han. Det innebar på ett grundläggande sätt ett stort genombrott för tanken att homo- och heterosexuella ska behandlas lika.
– Inget händer av sig självt och det finns många hjältar runt om i landet som i vardagen vågar berätta och därmed bidrar till öppenheten. Detta kanske är gammalt och lite slitet, men just öppenheten är det viktigaste.

Med bakgrunden som mångårig homokämpe tycker han att det idag blivit oerhört mycket bättre.
– Men utan det arbete som RFSL gjort och gör skulle vi aldrig befinna oss där vi är idag, säger han. Det jag saknar är solidariteten och insikten att alla inte har det så bra. Det verkar har glömts bort i takt med att vi fått det bättre.

Stig-Åke Petersson – data
1950 – föds i Virserum 22 jan.
1970 Går med i RFSL
1971 Deltar i förändringen av RFSL till ett utåtriktat förbund som ställer krav på samhället.
Får Invandrarverket att behandla homo- och heteropar lika.
Är med och startar Jourhavande vän, RFSLs stödtelefon. Börjar med RFSLs arkiv och aktiva mediaarbete. Sätter samman en ”info-pärm” – som blir den första gayguiden.
Är med vid första gayparaden i Örebro i april 1971 som följs av Uppsala i maj och Stockholm på midsommarafton samma år.
1972 Blir ordförande i RFSL.
1973-76 Är förbundssekreterare i RFSL
1976-79 Är med i ”Homofilt Centrum” i opposition mot RFSL
1979-84 Blir expert och sedan anställd sekreterare i den statliga utredningen om homosexuellas situation i samhället
1981 – är med att starta RFSL-bokhandeln Rosa Rummet (som han nu ”av plikt” leder avvecklingen av)
1984-88 – Är förbundsordförande i RFSL
1985 – Är med att starta Homosexuella Liberaler
1999 – Är med att startar RFSLs brottsofferjour
1971-2002 ett idogt arbete för flyktingar och invandrare och ett starkt engagemang i internationella frågor.

Publicerad: 2002-02-06 14:58:06