Dans
[rating value=”3″]
Den första baletten, R.A.M. av Martino Müller har dansats tidigare i Göteborg. Den vill gestalta det flyktiga minnet och koreografen hävdar att man i titeln bara skall se exakt vad orden bakom R.A.M. betyder: på måfå, tillträde, minne.
Säger han det, så är det väl så. Det är lönlöst att med ord försöka beskriva innehållet. Hellre då hålla sig till dansen: spänstig, lätt och graciös.
De båda andra baletterna Herman Schmerman och Enemy in the figure har skapats av William Forsythe. Båda har tillkommit i intimt samarbete med kompositören Thom Willems. Musiken är brutal, annorlunda och extrem. Den är
gjord för baletterna och passar perfekt: vackert, suggestivt, med lån från olika kulturer.
Herman Schmerman är ursprungligen ett beställningsverk från New York City Ballet.
Alltså klassisk balett i ny tappning: djärvare, våldsammare och otroligt elegant. Kläderna, en slags svarta korsetter även för männen, har skapats av den berömde homosexuelle klädskaparen Versace, som mördades utanför sitt eget
hus för några år sedan.
De dansande rör sig spänstigt över scenen, var och en utför sina rörelser med stor precision, men kontaktlöst. Så får vi se den gamla uttjatade leken mellan man och kvinna. Kvinnan i en plisserad kjol. Denna uppvaktning pågår en stund
– utan framgång tycks det. Så tar mannen tar fram ett sista trumfkort: han klär sig som kvinnan i en likadan plisserad kjol! Jag vet inte om tanken är att HBT-samhället tar över. Men kul är det!
GöteborgsOperans balett hör till de få utvalda i världen som får dansa Forsythes verk, står det i programbladet. Det finns skäl till det.
Aldrig har jag sett kraften och skönheten i balettkåren så här som i Enemy in the figure. Med intensitet och koncentration skapas ett urmänskligt rituellt drama. Urtidens besvärjelser mot Makterna… kanske.
Ljudet skär som knivar genom luften, den avskalade scenen ligger blottad och ödslig tills dansarna fyller den med snabbhet, fantastiska infall, skuggor, liv, ett rep. De drar en stor strålkastare över scenen för att belysa och
fokusera olika delar av baletten. Väggarna och skuggorna blir partners.
Sen jag träffade min första balettdansör för decennier sen, har jag sprungit på balett och lärt mig njuta av precison, kraft och skönhet. Kanske också dygd. För det är väl det innehållet skall stå för. Det goda segrar…
heteroparet får varandra… nåja inte alltid – ibland slutar det med bleka dödens minut.
Hursomhelst, man har inte bara sett till stegen, hoppen och lyften, utan också mönstret, tanken bakom och innehållet.
Men jag ser inte detta i Forsythes Enenmy in the figure. Den är förvisso inte den första svårtolkade balettföreställningen i ens liv. Ändå är den så medryckande. Så mycket kraft. Så mycken påhittighet i scenlösningarna, i blandningen av dans, ljus, skugga och ljud.
Sällan har man så beundrat dansarnas uthållighet, elegans, grace och kraft som här. Att GöteborgsOperans balettkår har mycken sådan, står tydligare än förut.
En spännande och hisnande upplevelse utlovas.
Triple Bill. GöteborgsOperan
R.A.M. av Martino Müller, Musik av Jad McAdam, Scenografi etc Tatyana van Walsum.
Herman Schmerman och Enemy in the Figure av William Forsythe. Musik av Thom Willems, Kostym Gianni Versace.
Källa: GöteborgsOperan
Publicerad: 2000-11-07 13:48:51
Uppdaterad 2022-09-08
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
