Den internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi (ofta förkortat IDAHOT) har uppmärksammats sedan 2004. Dagen inträffar varje år den 17 maj – årsdagen för när WHO slutade klassa homosexualitet som en sjukdom. Men sjukdomsstämpeln finns kvar på flera håll i världen och än idag får homosexuella, bisexuella och transpersoner stå emot hat, våld och diskriminering. 

Genom att uppmärksamma den här dagen ställer vi oss mot det hat och förtryck som HBTQ-personer utsätts för världen över. Men det kräver också att vi uppmärksammar konkreta problem – nya som gamla – i Sverige såsom i resten av världen. Vi måste uppmärksamma hur HBTQ-personers rättigheter inte bara förbättras utan också på flera håll försämras. 

Många länder har på senare år verkat för HBTQ-personers rättigheter, men runtom i flertalet länder pressas också rättigheter tillbaka. HBTQ-personer lever i en orolig värld och det finns en stor stress och rädsla för att bli av med rättigheter som tidigare blivit försedda. 

I USA har president Joe Biden hävt den tidigare presidenten Donald Trumps beslut att stänga ute transpersoner från militären. EU har utropat Europa till en “frihetszon” för HBTQ-personer som respons till Polen och Ungerns införande av HBTQ-fria zoner. Rättigheter tas tillbaka – lyfts fram igen – dras tillbaka – och det är svårt att förutse vad som ska hända härnäst. De homo-, bi- och transfobiska stormar som blåser måste tas på allvar – även här i Sverige.

HBTQ-personers rättigheter i Sverige har aldrig varit en självklarhet. Så sent som 2009 legaliserades samkönade äktenskap och 2013 slopades steriliseringskravet på transpersoner som ville byta juridiskt kön. I den senaste rapporten från ILGA europe – som mäter HBTQ-personers rättigheter i Europa – hamnade Sverige på endast 63 procent i ILGA:s index. Det är lägre än resten av Nordens länder utom Island och hela 26 procentenheter lägre än Malta (som för femte året i rad hamnade på första plats med 89 procent). 

Unga HBTQ-personer är en särskilt utsatt grupp som ofta lyfts fram i Sverige. Det är en grupp som är mer utsatta för våld, hot och diskriminering än sina jämngamla. Unga HBTQ-personer mår även psykiskt sämre än sina jämngamla – och i synnerhet transpersoner. Unga transpersoner har de senaste åren fått stå ut med att bli ifrågasatta sina rättigheter och identiteter genom uttalanden i media och genom dokumentärer. 

Unga transpersoner ses idag på med skeptiska ögon av resten av samhället. Det ifrågasätts huruvida vården transpersoner får tillgång till efter fastslagen diagnos – och själva utredningen som ligger bakom diagnosen – verkligen är grundade på vetenskap. Samtidigt missbrukas forskning av transfober som även lyfter sina egna ideer och avsikter maskerade som faktabaserade. 

Jag önskar att den här dagen påminner om nödvändigheten att förse unga med det stöd de behöver och att vända den negativa trenden av ungas psykiska mående; jag önskar att den här dagen påminner om vikten av kunskap och ödmjukhet. 

Slutligen önskar jag att dagen mot homo-, bi- och transfobi aldrig glöms bort, likaledes den kamp som lett till de rättigheter hbtq-personer har idag. Mänskliga rättigheter får aldrig tas för givet, därför måste vi påminna oss om de övertramp som görs och motverka dem.