Europeiska transrättsorganisationen TGEU har kartlagt könsbekräftande vård inom EU. Och Sverige får ett väldigt dåligt betyg: 3 av 12 poäng. Det placerar Sverige som nästnäst sämst, tillsammans med exempelvis Rumänien – ett land där det länge varit bra mycket svårare att få gehör för frågor kring transpersoners hälsa och rättigheter jämfört med Sverige.

Resultatet behöver dock nyanseras något: dels verkar TGEU ha missat några mindre detaljer kring Sverige (som vissa åldersgränser och regler), dels är det ovanligt är att vården helt täcks av högkostnadsskyddet (som i Sverige) istället för att till större delen bekostas privat. Kostnaden för den enskilda individen var dock inte en faktor som kartläggningen tog hänsyn till. Svenska transorganisationer driver heller inte frågan om att få bort könsdysfori som en diagnos. Trots det drar diagnoskravet ner Sveriges poäng i kartläggningen.

Men! Även om jag justerar Sverige med korrekt information och bortser från olika syn på diagnoskravet har Sverige ändå ett otroligt lågt betyg. Jag är tyvärr inte alls förvånad över det: vården har haft utmaningar länge och dessutom försämrats kraftigt under de senaste 3–4 åren.

Ett av de stora problemen med vården är att den är otroligt ojämlik. Vård ges inte utifrån behov utan styrs till stor del av var du bor, hur gammal du är och vilken könsidentitet du har. Vård ges heller inte till den som befinner sig i en asylprocess. Dessutom tillhandahåller Sverige inte ansiktskirurgi, som för många är en viktig behandling för att minska könsdysfori.

Men det stora, stora, STORA problemet med svensk könsbekräftande vård är väntetiderna. Det är 2–3 års väntetid för ett första möte hos de flesta könsdysforimottagningarna, och sedan tillkommer interna väntetider för att kunna göra de olika stegen i en könsdysforiutredning. Längre fram, efter att diagnos ställts, är det ytterligare årslånga väntetider för exempelvis kirurgi.

Det finns tre stora problem, som påverkar vårdens tillgänglighet och som ligger bakom de horribla väntetiderna:

  1. Socialstyrelsen.
    För två år sedan meddelade Socialstyrelsen att könsdysforivården skulle göras om till så kallad nationell högspecialiserad vård. Sju utredningsteam ska istället blir tre. Men beslut om vilka regioner som får uppdraget har inte kommit trots att det skulle ha meddelats för länge sedan. Det gör att regionerna inte satsar på vården och inte nyanställer personal: de vet inte om eller hur länge vården får finnas kvar i regionen. Utöver detta har Socialstyrelsen levererat mer restriktiva rekommendationer för pubertetsblockerare och hormonbehandling för tonåringar, vilket försämrar tillgången till vård.
  2. Medias bevakning av vården.
    Den snedvridna medierapporteringen (exempelvis Uppdrag Granskning eller SVT:s Svenska Nyheter) gör sjukhusledningar rädda och gör det svårare att hitta personal som vill jobba med vården. Flera kompetenta personer har dessutom lämnat vården. Det är en utskälld och ifrågasatt vård, ofta på helt felaktiga grunder. Därtill behöver vårdpersonal lägga tid och energi på att bemöta verklighetsfrånvända påståenden från journalister, kollegor och allmänhet.
  3. Könstillhörighetslagen.
    Nuvarande lag och praxis stjäl resurser från vården. Läkare måste lägga orimligt mycket tid på administration och onödiga patientbesök för att kunna leverera exakt det underlag Rättsliga Rådet behöver för att kunna godkänna folks ansökningar om ändring av juridiskt kön. Om juridiskt kön istället byggde på självbestämmande (vilket det gör i många andra länder) skulle det underlätta enormt för både vården och enskilda transpersoner.

 

Andra faktorer som försämrar vården är att det är svårt att hitta kompetent personal till flera av mottagningarna och att det saknas resurser (och i vissa regioner rutiner) till att ge bra stöd för att minska BMI på ett hälsosamt sätt inför kirurgi.

Vården behöver förbättras omgående. Första steget är en ny könstillhörighetslag och att Socialstyrelsen måste fatta ett beslut om hur vården ska organiseras. Sen behöver vi arbeta vidare med frågor som rör tillräckliga resurser, en icke-diskriminerande sjukvård och pressavdelningar med kapacitet att bemöta konspirationsteorier.

Läs mer på TGEU.org
https://tgeu.org/trans-health-map-2022/