– Ja, jag kommer sätta in alla min energi för att tjäna min övertygelse, förklarar Delanoë i Le Monde.

Den populäre Delanoë har ända sedan Ségolène Royals förlust i maj förra året mot högerns Nicolas Sakozy ansetts som en tänkbar presidentkandidat för Socialistpartiet i nästa franska presidentval 2012. Som Paris borgmästare sedan 2001, den förste socialisten någonsin, har han lyckats hålla sig stabilt populär och med åren blivit alltmer rikskänd för de franska väljarna. Han passade på att komma ut redan 1998 i en tv-intervju som bröt med en då oskriven fransk lag om att politiker inte talade om vad som ansågs tillhöra privatlivet. Som borgmästare blev han även den förste öppet homosexuelle någonsin att leda styret över en större stad. Något av en motsvarighet fick han i Berlin redan samma år, då socialdemokraten Klaus Wowereit blev den tyska huvudstadens borgmästare. Även om Wowereit talas det ibland om som en framtida partiledarkandidat. Gemensamt mellan Socialistpartiet i Frankrike och SPD i Tyskland är att partierna är präglade av inre krisstämning och har blivit straffade av väljarna med svidande valnederlag nationellt.

Delanoë kommer i Socialistpartiets partiledarval i november att ställas mot tufft motstånd i form av Ségolène Royal. Royal har också hon meddelat att hon ställer upp för att efterträda François Hollande, sin förre sambo som hon har fyra barn tillsammans med, som förstesekretare i Socialistpartiet. Hur stark ställning Royal numera har efter ett drygt år som ledargestalt för en opposition som ansetts otydlig är osäkert, även om opinionsmätningar också visar att om valet mellan Royal och Sarkozy skulle stå idag skulle Royal vinna. Men enligt en mätning från tidigare i år anses samtidigt Delanoë som en något mer övertygande presidentkandidat än Royal bland fransmännen.
I den senaste mätningen, i Le Parisien, då enbart socialistväljare tillfrågats om vem de föredrar som näste ledare är det jämnt mellan de båda. Delanoë föredras av 29 procent av partiets väljare, medan Royal föredras av 27 procent. Övriga tänkbara kandidater hamnar långt efter. Royal står inom Socialistpartiet för linjen att söka mer organiserat samarbete med mittenpartiet Movement Democrate, medan Delanoë vill upprätthålla den hittillsvarande alliansen, som även hans styre i Paris bygger på, med de gröna och kommunistpartiet PCF.

Delanoë är liksom Royal, och även Nicolas Sarkozy, i sin framtoning och bakgrund på en del sätt otypisk som fransk politiker. Som borgmästare har han hämtat sitt främsta väljarstöd bland medelklassväljare och de som har det allra sämst ställt. Innan han blev borgmästare hann han med att både vara deputerad i den franska nationalförsamlingen (1981-86) och senator (1995-2001). Han har varit ledare för Socialistpartiet i Paris sedan 1993. Som borgmästare har han ägnat sig särskilt åt att försöka förbättra stadsmiljön i Paris, med satsningar på bl.a. mindre biltrafik.
Hans mest kända initiativ är kanske skapandet av Paris Plage, en konstgjord strand längs med en del av Seine som byggs upp varje sommar. 2002 utsattes Delanoë för en knivattack då han stod värd för en kulturnatt i stadshuset Hôtel de Ville. Efter att ha fått ta emot ett knivhugg i buken fördes han i ilfart till sjukhus, där han fick genomgå en tre timmar lång operation. Han tillbringade därefter två veckor på sjukhus.
Gärningsmannen anförde som anledning till mordförsöket att han ”hatade politiker, Socialistpartiet och homosexuella”.
Delanoës enda stora bakslag som borgmästare var när Paris 2005 förlorade mot London i kampen om att stå värd för OS 2012. 2012 kan nu istället bli ett annat viktigt årtal för Delanoë – året då han möjligen väljs till fransk president. Skulle det hända skulle Delanoë bli den förste öppet homosexuelle någonsin att som president leda sitt land.

Som politiker har Delanoë inte någonsin varit särskilt inriktad på att driva hbt-frågor, men att komma ut 1998 har han i efterhand beskrivit som en mycket medveten symbolisk handling. ”Skulle inte mitt ingripande hjälpa till om än i liten omfattning för att lätta på den hemlighetens börda som bärs av så många människor”, skrev han 2004 i sin självbiografi.