RFSL har i dagarna avslutat sin kongress efter ett lyckosamt verksamhetsår med flera framgångar. Det är glädjande att förbundet lyckats medverka till ett bättre samhälle för hbtq-personer. Men dessa framgångar hade inte varit möjliga utan att några modiga män och kvinnor den 21 oktober 1950 beslutade att bilda RFSL.
Även om homosexuella förbindelser hade avkriminaliserats 1944 innebar det inte att den allmänna synen på samkönade förbindelser hade förändrats. 1950-talet innebar för många svåra lidanden och förföljelser. Kejne– och Hajby-affärerna är några av de mer kända kampanjerna mot homosexuella. Men i exempelvis Stockholm tillsattes en särskild kommission som skulle motverka den kriminella homosexualitetens skadeverkningar.
I det här samhällsklimatet valde några få att ta strid. Eric Thorsell från Surahammar hyrde Medborgarhuset för sitt föredrag ”Från den heliga Birgitta till pastor Kejne” där han berättade om hur homosexuella under seklernas gång hade utsetts till syndabockar och förföljts. Allan Hellman från Lysekil, RFSL:s första ombudsman, utsändes av tidningen Se till Sveriges modigaste man då han var den förste som vågade ställa upp i tidningen och berätta om sin sexuella läggning. Han blev därefter mer eller mindre utfrusen i hemstaden. Men även många andra har under årens lopp gjort stora insatser för RFSL och därigenom bidragit till dagens framgångsrika arbete.
Mot den här bakgrunden hade jag trott och hoppats att förbundets historiska bakgrund skulle uppmärksammas mer än genom en fest nu senare i november. När RFSU firade sitt 75-årsjubileum uppmärksammades det stort och exempelvis Postverket gav ut ett par minnesfrimärken.
När RFSL kan fira sitt 75-årsjubileum förbigås det med tystnad. Det är sorgligt.
