Det är regnbågsvecka på Kulturhuset i Handen. Jag ska hålla föredrag när messen piper in, tre i följd. De kommer från min frisör. Tre avbokningar, behandlingar som löper ända in i augusti. Jag fattar så klart ingenting. Är det en bugg? Har salongen blivit hackad? Har hon blivit allvarligt sjuk? För det kan väl inte ha med mig att göra?

Arrangörerna har frågat om jag har något hot emot mig. Jag avböjer men tackar för omtanken. Det var värre förr, när nassarna härjade som värst och jag jobbade på Nordens enda gaytidning. Vi var ett tacksamt mål då. De har hyrt in en vakt. Vi hälsar, skrattar lite. Och jag försäkrar att jag kan slåss om det skiter sig. ”Titta inte på mig”, säger den spenslige teknikern och sen kommer publiken. Vi blir en liten dedikerad skara som lämnat vårsolen för inomhussalong och prat om mörkret som regnbågsmänniskor tvingades leva i under förra seklet. Hur andra dikterade villkoren och bestraffade oskyldiga. Jag berättar om kvinnorna i den så kallade lesbiska ligan som fick schavottera i pressen. Skammen. Men i dem fanns också motstånd. Mellan raderna i rättegångsprotokollen anar man ett långfinger i luften. En av dem meddelar rätten att hon inte tänker infinna sig till förhandlingen i Rådhusrätten eftersom hon ”är på semester.”
Men en av huvudpersonerna, Margit Zacke, har inga krafter kvar, svårt sjuk i TBC. I ett av de sista förhören beskriver hon att det känns ”som hon gingo vid gravens bredd” och avslutar med orden som blir signum för hela historien kring Lesbiska ligan. ”Jag förstår inte varför jag utsätts för det här, jag har ju inte gjort något.”
Under hela arbetet med romanen försökte jag på djupet förstå vad det gör med en människa att bli misstänkt och oskyldigt dömd.
Ingen stör Regnbågskvällen i Handen. Publiken är underbar. Vikten av sådana här kvällar kan inte överskattas.
I Förrädarna fortsätter bråken kring Runda bordet. Misstankarna haglar. Alla går in i spelet fullt medvetna om reglerna och ändå blir Bibi Rödöö rasande när blickarna riktas mot henne. ”Är det något jag hatar i livet så är det att bli oskyldigt anklagad.”
Sportjournalisten Johan Kücükaslan bryter ut i tårar. ”Det är bara så jobbigt att bli anklagad för nåt man inte gjort.”
Efter att ha ringt och messat frisören om vad det är som har hänt får jag till sist svaret. ”Du vet varför. Tack för alla roliga år.”
Detta gör mig inte ett dugg klokare så nu bönfaller jag om en förklaring. Efter ett dygn får jag veta. Hon och även hennes chef har sett att jag ”tänkte” stjäla ”en produkt.” Enligt chefen fanns det ”noll tveksamheter” om att så var fallet.
Håller jag på att bli dement? Är det ett skämt?”

Jag har gått hos min frisör i över tio år. Vi har delat förtroende som jag inte delar med särskilt många. Hon är den enda som kan mitt hår. Hon är min frissa men också kompis i någon mening.
Min mamma drev en liten damfrisering. Jag vet det mesta om slitet att få det att gå runt. Mitt hjärta klappar lite extra för just frisörer.
Anklagelsen är förstås absurd. Alla som känner mig vet det.
Eva Lindberg som straffades för ”otukt som mot naturen är” fick betala ett högt pris för sina högst frivilliga relationer. Hon bodde i huset bredvid min frisör. Vilket ödets ironi att jag inte längre är välkommen.
Om jag inte förr insett hur det känns att bli oskyldigt anklagad så vet jag nu.
Inga erfarenheter är dåliga för en författare brukar jag säga till aspirerande författare. Kanske kan jag använda mig av den här bisarra händelsen och vad den nu gör med mig.
På en av mina sista kvällsrundor med Bobbi möter jag en tjej som stoppar mig. Hon ursäktar att hon stör. ”Jag vill bara tacka dig för Lesbiska ligan. Den har varit en så stor inspiration för mig.”
Pratar med min gamle polare och förre justitieministern Thomas Bodström. ”Det hade varit enklare om jag blivit polisanmäld” klagar jag. I misstanken finns ingen upprättelse, obehaget som inte går att skaka av sig, alla försvar meningslösa.
Så säger han det enda rätta.
”Släpp det där nu och skaffa dig en ny frisör.”