Så har Prideparaden dansat sig genom stan för den här gången. Fest har bytts till vardag och endast några rosa fjun från en fjäderboa i kalsongerna vittnar om den vecka som varit.
Som årets mottagare av RFSL:s Regnbågspris är jag överväldigad av all den värme och genuina nyfikenhet som mött mig från vänliga människor, både i Pride District och i paraden, unga som gamla. Det har varit en uppmärksamhet som jag, med kroppstypen sparris snarare än tvättbräda, inte är särskilt van vid i dessa sammanhang.
Men som en viktig påminnelse om att kampen för allas rätt till frihet och kärlek inte kan stanna vid en vecka om året, damp Katrin Sundbergs t-shirt ”Jag älskar vem fan jag vill” , till stöd för Regnbågsfonden, ned i brevlådan först nu efter Pridefesten. Det är nu som jobbet måste göras och där kommer ingen av oss undan ansvaret.
Den absolut vanligaste frågan jag har fått från de jag mött under veckan har varit: ”Vad kan jag göra för att förändra det alltmer intoleranta samhällsklimatet?”.
Det är en stor fråga och inte helt enkel att besvara. Men som fram till nyligen ledande politiker i Stockholms stadshus menar jag att vi som väljare och samhällsmedborgare kan bidra, bara genom att förvänta oss normal värdighet från våra förtroendevalda.
För utöver att politiker har stor makt över de konkreta beslut som berör människors vardag och livsvillkor, är man också i hög grad de som sätter tonen för samhällsdebatten genom sin egen retorik. Det är landets förtroendevalda som i mångt och mycket drar upp gränserna för vad som är accepterat att säga och, i förlängningen, vad som är accepterat att göra i mellanmänskliga möten, såväl som på sociala medier.
I lördags dansade alla medverkande partiers ledare glatt i paraden för att visa att de helhjärtat sluter upp bakom hbtqi-personers rättigheter och rätten att älska den man vill. Det är bra och viktigt. Men samtidigt inställer sig frågan om samma politiker, nu under den stundande valrörelsen, också kommer att uttrycka sig lika respektfullt om sina politiska motståndare och medmänniskor?
För friheten och respekten för människovärdet är nämligen inte ett smörgåsbord där man kan plocka de bitar man gillar och lämna resten. Den som uttrycker ett starkt stöd för Pride, men i nästa andetag uttrycker sig generaliserande eller kränkande om judar, muslimer, invandrare i största allmänhet eller andra minoriteter är knappast någon bra allierad. Den som idag står upp för hbtqi-personers rättigheter, men samtidigt gödslar den mylla av intolerans som hat mot andra minoriteter växer och frodas i, kan imorgon plötsligt ställa sig på motsatt sida, när väljarstödet sviktar och den egna karriären står på spel. Den som anser att vissa grupper är mindre värda kommer förr eller senare att vända den logiken även mot oss.
Därför är mitt svar till dig som vill se ett frihetligt och tolerant samhälle, för dig själv och för andra: Förvänta dig alltid – och kräv! – att dina förtroendevalda bär sina ämbeten med värdighet. Förbli inte en passiv åskådare när etiska gränser överträds.
När förtroendevalda använder en retorik som spär på motsättningar mellan grupper och till och med hat, hör av dig och säg ifrån. Ett enkelt mejl kan räcka. Tro mig, bara några få mejl från olika avsändare på samma tema upplevs ofta som en folkstorm. Lika viktigt är det att aktivt uppmuntra och stötta de som faktiskt gör rätt och står upp för ett anständigt debattklimat. Tro mig, uppmuntrande ord i min mejlkorg när hatstormarna varit som värst har varit helt avgörande för att orka fortsätta kämpa.
Som väljare, ge inte ditt stöd i höstens val till politiker som försöker ta billiga politiska poäng på utsatta gruppers bekostnad, oavsett vilken.
Så kan vi alla bidra till att det glada budskapet från Pridefesten präglar samhällsklimatet – och det arbetet måste pågå årets alla andra veckor.
