Den 13 september nåddes vi av bilder och rapporter om en ny omfattande attack mot Turkiets HBTQI-rörelse. I en landsomfattande operation genomförde polisen räder mot HBTQI-organisationer, verksamheter och människors hem. Lokaler genomsöktes, människor frihetsberövades och webbplatser och konton på sociala medier blockerades.
Turkiska myndigheter uppger att rättsliga processer omfattar 162 personer, nio organisationer och 13 verksamheter i 15 provinser.
Namnet på operationen? ”My Family is Safe” – ”Min familj är trygg”.
Det säger mycket om den politiska strategi som HBTQI-rörelsen möter på allt fler håll. Först konstrueras vi som ett hot mot barnen. Sedan ska familjen försvaras från oss. Till slut beskrivs inskränkningar av våra rättigheter inte som förtryck, utan som skydd.
I Turkiet ser vi nu konsekvenserna.
Erdoğans regering har länge gjort den traditionella familjen till ett politiskt projekt. Pride har förbjudits, aktivister gripits och HBTQI-personers möjligheter att organisera sig har begränsats. Nu genomförs en landsomfattande operation mot HBTQI-rörelsen i familjens namn.
Jag arbetar själv fackligt och de senaste dagarna har kollegor i Turkiet hört av sig med rapporter om nya gripanden. När feminister, fackligt aktiva och HBTQI-aktivister har protesterat mot räderna har även de mötts av polis och frihetsberövande.
Bakom siffrorna finns människor. Människor som ser organisationer de byggt upp under åratal attackeras. Människor som ser sina vänner föras bort. Människor vars enda ”brott” kan vara att de organiserar sig för rätten att leva sina liv fritt och öppet.
Självklart ska barn skyddas. Men barn behöver inte skyddas från två kvinnor som älskar varandra, från en regnbågsflagga eller från vetskapen om att transpersoner existerar. HBTQI-personers existens är inte ett hot mot barn.
Ändå känner jag igen orden även här hemma.
Nästan varje gång jag skriver om Pride eller HBTQI-frågor möts jag av kommentarer om att ”skydda barnen”, ”låta barn vara barn” och ibland direkta eller indirekta anklagelser om pedofili.
Sverige är inte Turkiet. Här grips jag inte för att jag är queer eller för att jag organiserar mig för HBTQI-personers rättigheter. Att jämställa situationerna skulle förminska det som turkiska HBTQI-personer utsätts för.
Men jag känner igen retoriken.
Vi har hört en svensk riksdagsledamot från Sverigedemokraterna koppla Pride och barns deltagande till en ”legitimering av pedofili”. Samma föreställningar återkommer i mina egna kommentarsfält.
Därför spelar den politiska utvecklingen också här hemma roll. Därför är jag glad att Sverige nu röstat för en ny riktning. Sverigedemokraterna har backat och resultatet visar att Tidöpartierna förlorar sin majoritet.
För mig är det en lättnad. Inte för att Sverige stod på tröskeln till turkiska förhållanden. Det gjorde vi inte. Utan för att det spelar roll vilka idéer som normaliseras och vilket politiskt inflytande de får.
För repression börjar inte alltid med en polisrazzia. Den kan föregås av ord. Av att en minoritet gång på gång framställs som ett problem. Av att människor görs till ett hot mot barnen, familjen och samhällets moral.
I Turkiet ser vi vart en sådan politik kan leda.
Uppdaterad 2026-09-18
