Tack, Martina Johansson, för svaret. Som framgick av min första artikel är det alltså inte Centerpartiets värderingar som oroar mig vad gäller hbtqi-politiken. Det är Kristdemokraternas. (Och naturligtvis Sverigedemokraternas, men där har ju C, liksom Mp, S och V, varit tydliga med att ett sådant samarbete aldrig kommer komma på tal.)
Kristdemokraterna har varit en konstant bromskloss i arbetet för hbtqi-personers rättigheter. Ett exempel är just förändringen av äktenskapsbalken i Sverige, så att den inkluderade också samkönade par. Detta skedde mycket riktigt under alliansregeringens tid, som Martina Johansson skriver, men det gjordes ju inte genom en proposition, just eftersom Kristdemokraterna satt i regeringen och vägrade medverka, på exakt samma sätt som de nu vägrade medverka till att ta förändringen av könstillhörighetslagen vidare. Istället fick förslaget, också den gången, läggas på riksdagens bord via utskottet.
Vad kan vi dra för slutsats av detta? Min slutsats är att Kristdemokraterna i hbtqi-frågor helt enkelt är ett “ytterkantsparti”, de är inget mittenparti. Att tro att så är fallet är naivt. Martina Johansson nämner också andra frågor i sin artikel: sätta barn i fängelse, kasta ut människor som arbetar och sköter sig och minoriteters rättigheter. Hon menar att en stark mittenregering som inte är beroende av något av ytterkantspartierna är garanten för att en sådan politik inte kommer att bli verklighet. Men allt detta är ju sådant som Kristdemokraterna i denna regering har drivit på för. Martina Johansson tycks mena att detta endast har skett för att eftergifter har gjorts åt Sverigedemokraterna. Jag tror inte det. Kristdemokraterna har förändrats sedan alliansregeringens tid, åt ett negativt håll sett ur ett rättighetsperspektiv. Det var ju också Kristdemokraterna som var först ut med att börja normalisera Sverigedemokraterna, vilket ju verkligen borde få Centerpartiet att dra öronen åt sig.
I detta politiska läge där vi nu befinner oss blir det helt enkelt märkligt att tala om ett mittenalternativ där Kristdemokraterna ingår, om hänsyn ska tas till rättighetsfrågor. Det andra “ytterkantsparti” som Centern med denna manöver vill hålla ute, V, är ju inte den bromskloss som Martina Johansson vill hävda, utan ligger ju tvärtom nära C och Mp i frågorna. Såväl gällande att stärka transpersoners rättigheter, att arbeta för en familjepolitik som inkluderar regnbågsfamiljer och att motarbeta en omänsklig och orättvis migrationspolitik så står MP, V och C på samma sida. Det är KD som är ett ytterkantsparti och ett hot för hbtqi-personer. Inte Vänsterpartiet. Och det är Centerpartiet som nu vill öppna dörren för Kristdemokraterna. Jag saknar fortfarande ett svar på hur hbtqi-personers rättigheter ska säkras i det samarbetet.
