Jan Jönsson, ny krönikör på QX: ”Sverige – Vi har ett resultat!”

Så har ytterligare en valrörelse dragit förbi. Valaffischer har satts upp, dörrar knackats, flygblad delats och både sakfrågor, värderingar och regeringskonstellationer har stötts och blötts i en ständigt tilltagande kakafoni. Och när man äntligen trodde att det skulle ta slut så fortsatte det i stället flera dagar till, på grund av ovanligt många sena förtidsröster.

Oavsett vad man nu tycker om valresultatet, bör vi alla skänka en tacksamhetens tanke till alla de valarbetare som slitit dag och natt under flera månader. De allra flesta helt ideellt. Utan partimedlemmar som ställer upp som valarbetare på sin fritid och sedan tar plats på oglamorösa kvällsuppdrag i olika kommunala nämnder, ingen demokrati. Kom ihåg det till nästa gång du hör någon beklaga sig över ”de korkade politikerna”.

Men så kom då äntligen ett resultat! C, V och MP är valets vinnare, små partier som alla går framåt och nu dessutom kommer att få starkt inflytande på den nya regeringens politik. S ser av allt att döma ut att få statsministerposten, men någon succé kan man ju inte påstå att det här valet var för dem. Paradoxalt nog är M också en av de stora vinnarna. Visst, de tappar regeringsmakten, men går stärkta ur mandatperioden och har nu en mycket bra position för att samla ihop styrkorna inför nästa val. Valets stora förlorare däremot är utan tvekan SD. Inte nog med att de blir av med sitt dominanta inflytande över regeringspolitiken; de går nu även miste om de ministerposter de siktat på. Eftersom M återigen är det största högerpartiet blev SD dessutom snuvade på platsen som oppositionsledare och därmed även positionen som given statsministerkandidat 2030. Räkna med intern turbulens hos SD som vi inte sett tidigare.

Nu går jag händelserna lite i förväg, men det ser ut att bli Magdalena Andersson (S) som får bilda regering, med MP, V och C som underlag. Lätt blir det nog inte, men de har inte så mycket val annat än att få ihop det om de inte ska förlora all sin trovärdighet i motståndet mot Tidöregeringen. Då blir det intressant att se hur de ovanligt många och rätt vidlyftiga vallöften som ställts ut senaste veckorna nu ska infrias. För från och med i dag slår verkligheten till. Reformutrymmet är redan i hög utsträckning intecknat för försvaret och kriminalvården. Kommunerna måste prioritera en kraftigt växande äldre befolkning – en fråga som märkligt nog ingen pratat om. Allt talar därför för att väljarna får se få av sina hjärtefrågor förverkligas under de ganska snåla år som nu följer.

Hbtqi+-personer och allierade bryr sig förstås om skola, ekonomi, klimat och brottslighet precis som alla andra väljare. Men som grupp har vi ett intresse av att våra specifika rättigheter försvaras och vidareutvecklas.

Min bedömning är att den tillträdande regeringen kommer att vara tydligare i att markera mot förtroendevalda som uttrycker sig öppet kränkande eller homofobiskt, eftersom den inte behöver förhålla sig till SD som samarbetspartner. Jag skulle också tro att det kommer att satsas på värdegrundsarbete i skolorna för att stävja de allt öppnare hbtqi-fientliga uttrycken bland elever. Det finns samsyn mellan alla fyra partierna i frågan om att värna asylrätten för hbtqi-personer och att modernisera familjerättslagstiftningen för att bättre inkludera regnbågsfamiljer. Vi borde kunna förvänta oss ett explicit förbud mot omvändelseförsök, då alla fyra partierna varit kritiska till att förbudet mot psykiskt våld som trädde i kraft 1 juli i år inte var tillräckligt tydligt på den punkten.

En fråga att hålla koll på är införandet av ett tredje kön i Sverige, som både C, V och MP driver aktivt. Men jag är tveksam. Kanske tillsätts en icke-förpliktigande utredning, men resultatet lär skapa stor debatt och kanske för mycket konflikt. På festfronten blir det intressant att se om C och MP driver på för en ytterligare liberaliserad alkoholpolitik, eller om man hellre tar strid i andra frågor.

Civilsamhället och organisationer som RFSU och RFSL, som ofta uttryckt att de haft svårt att få tillträde hos nuvarande regering, kan nog se fram emot kommande mandatperiod med tillförsikt. Flera företrädare från partier på båda sidor blockgränsen sa också tydligt under valrörelsens Pridevecka att hbtqi-frågorna måste hållas vid liv året om, inte bara under Pride. Så tror jag ju dock inte det kommer att bli, för jag har inte hört någon nämna dem sedan dess. Ansvaret för att hålla rättighetsfrågorna på agendan hamnar därför, som alltid, på oss själva.

Tro inte för ett ögonblick att allt är lugnt nu bara för att de flesta partier idag glatt paraderar i Pridetågen. De starka politiska krafter som vill ta ifrån oss rättigheter och helst låsa in alla hbtqi-personer i skåpet igen fortsätter oförtrutet att jobba på, i Sverige så väl som runt om i världen. Vi lever tyvärr fortsatt i en tid då vi måste våga skapa obekväm stämning när fri- och rättigheter ifrågasätts.

Med valet avklarat får vi nu se hur riksdag och regering förvaltar vårt förtroende. För det är vårt förtroende politikerna har fått och oavsett val av parti förväntas de agera för vad som är bäst för alla i landet, inte bara sina egna supportrar. Går det inte allt för illa (saker går sällan bra under en mandatperiod när man sitter i styrande majoritet) så kanske de får förnyat förtroende i nästa val, men misslyckas de lär de bytas ut. Efter två rysarval i rad börjar redan nedräkningen: hur ska utmanarlaget mot Magdalena Anderssons rödgröna gäng formeras inför 2030?