Det blev kanske inte ett valresultat som borgar för fyra lugna och stabila år i Sveriges riksdag. Det just nu pågående stöket med en regeringsbildning lovar inte precis det.

Det är helt i sin ordning att partierna fortsätter strida om skatter, välfärd och klimat. Men de måste kunna enas om demokratins spelregler, rättsstatens principer liksom minoriteternas inkludering.

De fyra rödgröna partierna förenas av sin skepsis mot Sverigedemokraternas högernationalistiska politik och det partiets vision om ett mer enhetligt samhälle, där just nu muslimer pekas ut som ett hot och som en grupp som ska trängas undan.

Samtidigt finns inom de rödgröna en djup konflikt mellan Centerpartiets marknadsliberala idéer och det socialistiska projekt som framför allt Vänsterpartiet driver. Det kommer blir intressant att se hur denna knut löses upp. Eller om knuten är så hård knuten att de rödgröna lämnar walk over.

M, L och KD har under fyra år regerat med parlamentariskt stöd av Sverigedemokraterna. Trots att SD enligt egen utsago inte är ett borgerligt parti, och trots att partiet på flera områden har gått emot idéerna om ett öppet och inkluderande samhälle, har den borgerliga treklövern accepterat samarbetet för att kunna genomföra sin ekonomiska politik.

Att kriminalpolitiken har skärpts är knappast förvånande med tanke på den grova brottslighetens utveckling. Inte heller är det märkligt att oron för migrationens konsekvenser har vuxit i Sverige och övriga Europa.

Det alarmerande är hur denna oro för stora grupper har övergått i ett allt grövre misstroende, förakt och hat mot minoriteter. Det märks både i uttalanden från politiska företrädare som i de i övrigt sansade sociala medieflödena.

Homo-, bi- samt transpersoner anklagas för att utgöra en fara för barn. Ofta kommer de lögnerna från samma grupper som sprider allt mer galna påståenden om människor med muslimsk tro eller bakgrund. Samtidigt som de hetsar mot hbt-personers söker de absurt nog vårt stöd i sin hets mot muslimer.

Det borde få borgerliga väljare och politiker att stanna upp och tänka efter.

Historien visar vart systematisk avhumanisering kan leda. Judar, romer, homosexuella och andra minoriteter baktalades och pekades ut som hot under 1920- och 30-talen. Det bidrog till Förintelsen och den systematiska förföljelsen av minoriteter och politiska motståndare i Nazityskland.

Vis av denna erfarenhet måste den demokratiska högern dra en tydlig gräns mot illiberal och auktoritär nationalism. På samma sätt måste den demokratiska vänstern, i ljuset av allt för många exempel, en gång för alla dra en definitiv gräns mot lika illiberal och nationalistiskt färgad antisemitism.

Valet innebar ett rejält tapp för Sverigedemokraterna. Efter EU-valet 2024 är detta andra valet i rad där partiet backar. Samtidigt gick M, L och KD framåt, vilket ger dem större möjligheter att driva borgerlig politik utan att kompromissa med SD.

Men utvecklingen i våra nordiska grannländer visar att SD knappast är på väg att försvinna. I hela Europa finns grupper som lockas av visionen om den enhetliga nationen. En dröm där vägen dit kantas av angrepp på fria medier och oberoende domstolar, en urholkning av rättsstaten och attacker mot människor som för tillfället pekas ut som främmande.

Föreställningar som tidigare uttrycktes i termer av ”ras” kläs i dag i ett språk om ”nation” och ”kultur”. Det märks i all hets mot muslimer, regnbågspersoner och judar. I hur människors vandel och avsikter ifrågasätts enbart utifrån deras tro, tillhörighet eller tradition.

Efter andra världskriget valde konservativa, liberaler och socialister i de västliga länderna att stärka demokratin och rättsstaten. Folkstyret förenades med oberoende domstolar, fria medier och rättigheter som skyddar både enskilda människor och minoriteter.

Det är detta samhällsbygge som nu utmanas av illiberala rörelser på både höger- och vänsterkanten. De som förenas av föreställningen att den egna tolkningen av vad som utgör folkviljan står över domstolar, medier och minoriteters rättigheter.

Jag har återkommit till den här frågan i flera tidigare ledarstick eftersom utvecklingen gång på gång visar hur minoriteters rättigheter blir ett första test på demokratins motståndskraft. Det nya efter valet är att styrkeförhållandena faktiskt ger demokratiska krafter ett större utrymme att agera.

Liberala, socialistiska, gröna och konservativa partier som delar grundläggande värderingar om rättsstaten, demokratin, de mänskliga rättigheterna och respekten för minoriteter behöver hitta en gemensam strategi. Trots sina stora skillnader i ekonomisk politik måste de finna former för att hantera sina konflikter utan att samtidigt bidra till att bryta ner våra demokratiska samhällen.

Ett alternativ är de brandmurar mot AfD som har rests i Tyskland. Ett annat är Centerpartiets beslut att vägra SD, trots partiets borgerliga samhörighet med L, M och KD.

Dessa strategier innebär tveklöst risker och behöver kompletteras med långsiktiga visioner över dagens blockgränser. Visioner som inte bara handlar om att bevara det som har varit, utan som också förmår formulera fördelarna med att välkomna och inkludera de olikheter som faktiskt finns i alla våra samhällen.

Den kris som demokratin nu genomgår i såväl USA som Europa är en ödesfråga framförallt för minoriteter, för den enskilda individens rättigheter och, i förlängningen, för våra öppna och väl fungerande samhällen.