Frågan tycks högaktuell så här i post-pride-tider och ett riksdagsval med allt vad det fört med sig. Både privat och i debatten hörs allt fler som inte känner igen sig, som inte kan relatera eller ens engagera sig i ett community som för många varit deras valda familj. För plötsligt tycks bokstavssoppan ha blivit en belastning, åtminstone för vissa av oss. Varför sitter hb ihop med t och q och vad betyder ens ia+?
I tider när vi tycks vada i krig, svält, klimatkaos, ekonomisk kris och politisk propaganda är det lätt att vurma över svunna och även kanske vunna kamper. En tid när saker och ting var lite enklare eller åtminstone kändes mer relaterbara för en själv. När RFSL bildades 1950 var det i ett Sverige där homosexuella fortfarande levde under starkt socialt och juridiskt förtryck. Visserligen hade samkönat sex avkriminaliserats några år tidigare men stigmatiseringen låg kvar som ett kvävande täcke. På organisationens första möte närvarade 35 män och en kvinna. Så har allt från festerna, kulturen, politiken, kampen och kanske även communityt sett ut därefter.
Och visst tenderar det att bli så med rättighetskamper. Även om vi inte börjar på samma plats så kan vi enas kring ett mål. Så vad är målet? Avkriminalisering av samkönat sex. Därefter samkönade äktenskap, rätten att juridiskt byta kön, homoadoption för att inte nämna diskrimineringslagar. Grundläggande rättigheter. Stegen och segrarna har varit tydliga och solidariteten mellan människorna bakom, likaså. Så vad har hänt? Ja, det som tenderar att hända med rättighetskamper. Den som står längst fram och lyckas ta sig närmare normen kan frestas att glömma dem som fortfarande står utanför.
Världen över har medborgarrättsrörelser och klasskampen lämnat kvinnor och andra minoriteter bakom sig. De har gott fått vänta när framför allt män fått både rösträtt och rimliga arbetsvillkor. I modern tid har den vita feminismen i tid och otid glömt de muslimska eller rasifierade kvinnorna. Om samhället i stort ser ut på detta sätt, hur ser det ut i vår egen rörelse? Ja, så sent som 2013 avskaffades kravet på tvångssterilisering av transpersoner vilket kanske säger mer än vad vi vill erkänna om vår behandling av en grupp som enligt Folkhälsomyndigheten utgör 0,4% av Sveriges befolkning.

För en, och håll i er här nu, vit, svensk, homoman har nog en helt annan erfarenhet och därmed andra utmaningar, än en svart lesbisk kvinna eller för den delen en transperson. Rasism, sexism, klassism, homo- eller transfobi slår helt annorlunda mot var och en av oss om ens alls. Att förstå det handlar inte om att värdera, exkludera eller att blint hänge sig åt identitetspolitik. Det handlar om att acceptera det som också för oss samman – ett utanförskap.
Men är det då våra identiteter eller är det målet vi eftersträvar som gör oss till det community vi så ofta refererar till och kritiserar? Det som vi i tid och otid tycks vilja överge. Visserligen finns argument för båda men poängen är kampen för att få vara de vi är oavsett om det ryms i ett t, ett b eller ett q. För behöver jag verkligen förstå vad en androgyn, pansexuell queerperson är för att stötta deras rätt att vara annorlunda och vad säger det om mig och dig om så är fallet?