Edward Summanen: ”Efterlängtat med pappor i fokus”

Sex män har samlats för att fiska, hugga ved, grilla och umgås i en stuga i skogen i Oklahoma, USA. Aktiviteter är – som de själva påpekar – sådana saker som går i arv från far till son. Männen har olika bakgrund men en sak gemensamt: alla är pappor och fem av dem har barn som är trans. Välkommen till kortdokumentären The Dads som just nu streamas på Netflix.

I bakgrunden står en sjätte man: Matthew Shepards pappa. Hans son var bög och blev ihjälslagen 1998. Matthew kom att bli en symbol för det sanslöst grova våld och hat som återkommande drabbar hbtq-personer. Pappan ser paralleller mellan hur det pratades om homo- och bisexuella för 25–30 år sedan och hur det pratas om transpersoner idag. ”De utkämpar samma strid idag. Fast deras är värre.”

En annan av papporna förklarar: våra barn blir ifrågasatta. Och inte bara deras rättigheter utan hela deras existens och värde som människa, enbart utifrån att de är transpersoner.

Papporna i stugan har fått ett uppvaknande i och med att deras barn kom ut. USA var inte som de trodde och den stundtals romantiserade bilden av landet har naggats i kanten. Det är farligare. Svårare. Ännu mindre accepterande än vad de tidigare trott. ”Han är en svart transman i USA och jag vet att inte alla delar av det här landet är säkra för transpersoner” säger en pappa om sin son.

Dokumentären är kort. Men på de fjuttiga 10 minuter som den pågår hinner papporna ta upp okunniga psykologer, paniken när man känner sig handfallen, ångest över att inledningsvis ha pressat sitt barn till att vara någon annan än sig själv och hur viktigt det är att ha fått kontakt med andra pappor. De betonar att fler pappor måste engagera sig. Och att fler pappor behöver konfrontera sina rädslor. Vad är det som är så skrämmande med transpersoner att man inte accepterar och kämpar för sina barn?

Och givet pappornas önskan om att fler pappor borde tänka till är det kanske praktiskt att dokumentären är så kort? Inga pappor kan skylla på tidsbrist som skäl till att de inte tittar på den. Men jag hade velat ha mer. Fler nyanser, fler berättelser, fler tankar. Och framför allt: dokumentären gav mig hopp och värmde mitt hjärta. Hade gärna haft 10 minuter till av det ruset.

Jag märker själv en skillnad i mitt jobb, där allt fler pappor hör av sig för att få vägledning i hur de kan stötta sina barn som är trans. Mammorna är dock fortfarande i klar majoritet när det kommer till att söka kunskap om trans men ökningen av pappor är ändå påtaglig. Vare sig deras unge är 10 eller 30 år finns det pappor som vill lära sig mer om transpersoners rättigheter, ställa frågor om hur privat vård fungerar eller få tips på bra julklappsböcker som fungerar stärkande för deras barn. Fler pappor går med i demonstrationer, sitter med i paneler, delar balanserade nyhetsartiklar på sociala medier, blir medlemmar i transrättsorganisationer och deltar i samtalsgrupper. Men fortfarande är de i uppenbar minoritet.

Manlighet är en märklig företeelse, där somliga anser att det är bögigt eller pinsamt att stötta sina barn. (Och i en värld präglad av toxisk maskulinitet är såklart bögigt inte något eftersträvansvärt.)

Eftersom många män främst lyssnar på andra män behöver vi att fler pappor syns. Både för att rucka på könsnormer, ge fler verktyg till att vara en bra förälder och för att stöd från ens egen pappa kan vara betydelsefullt för många transpersoner. För även om det senare borde vara en självklarhet så är det tyvärr ännu inte det.

Föräldrar behöver inte förstå allt för att kunna vara ett bra stöd. Utan det handlar främst om att göra precis det som papporna i dokumentären förmedlar: du som pappa behöver acceptera ditt barn, säga ifrån när någon beter sig illa mot hen, och berätta för din unge att du älskar hen och är stolt över hen. Vare sig barnet är trans eller cis eller osäker på sin könsidentitet.